Flygande giraffer!

Då gryningen nalkades var David och Elionora på väg bort från slottet. De var klädda varmt och hade mat i väskor för att klara sig en bit.
David var helt med på att rymma då inte han heller gillade mannen.
Elionora verkade nere, men de gick på hand i hand längst vägen bort från staden bort från Mattias.

Mattias hade tagit pillerna och sedan somnat. Han kunde inte ge sig efter henne i den formen han var i. Men nästa morgon, så fort han vaknat klädde han sig och sökte först efter Elionora och David. Men hann fann dem ingenstans i slottet. Då gav han sig ut i stallet och hoppade upp på närmaste häst och red för att finna dem.
Han såg suddigt, var varm och kall på samma gång och borde egentligen ligga i säng, men han ville inte mista Elionora. Tillslut såg han dem. Han nästan ramlade av hästen och sprang fram till dem. "Elionora! Vänta! Snälla förlåt mig!" bad han och föll ner på knä. "Jag älskar dig...Jag har bara....." Han avbröt sig drog ett djupt andetag och försökte få sin blick att bli klar. "Jag har levt utan kärlek i sex år...Jag vill ha all din kärlek men jag vet att jag inte kan ha den...".

Elionora såg på honom, han borde inte vara ute, han borde ligga till sängs.
"Mattias, rid tillbaka, gå och lägg dig. Finn dig en ung söt fru som kan ge dig den familj du söker efter. Jag älskar dig men jag är inte ensam längre, jag är inte den jag en gång var." sa hon lågt och sa åt David att få hästen att lägga sig ner vid Mattias.
"Rid bara hem." sa hon uppgivet.

"Men jag vill inte ha någon ung och söt fru! Jag vill bara ha dig!" sa Mattias förtvivlat. "Jag kan ta David som min med, och det andra barnet...Snälla..." bad han och klev inte upp från marken. "Om du inte följer med mig tänker jag inte gå hem, då kan jag lika gärna ligga här tills jag är borta".

Elionora stönade tyst inombords men nickade.
"Vi kommer, upp på hästen nu." sa hon medgörligt och tog David i handen. Hon kunde ändå inte ut på vandring hon haltade alltför kraftigt. Men hon tänkte inte veta av fler fasoner från Mattias.

Mattias tog sig upp på hästen och började sakta rida hemåt. Trots att han fått som han ville nu kände han sig inte gladare för dig, snarare sorgsnare. Tänk om Elionora inte älskade honom längre? Snart var de tillbaka och Mattias hann precis hoppa av innan det snurrade till och han föll ner på knä.

Elionora kallade till sig tjänare som kunde lyfta in honom och fick med läkaren till hans gemak. Hon satt tyst i en fåtölj med David i knäet och betraktade honom med ett bistert ansiktsuttryck.

Mattias var halvt vid medvetande och sa inget fören läkaren kom och började undersöka. "Jag kan inget göra, han måste bara vila och inte uppröras" sa läkaren suckandes och Mattias såg mot Elionora med sorgsen blick.

Elionora nickade tyst och såg efter läkaren då han gick. I hennes famn låg nu en halvsovande David som hon sakta smekte över håret.
"Vad är det som är fel?" sa hon lugnt och mötte hans blick.

Mattias såg på henne en stund och sakta kom tårarna rinnandes och han snyftade till och drog täcket tätt om sig. "Att du nu inte helt är min...Du kan aldrig bli det, du kommer alltid älska David, mer än mig". Han hade aldrig haft någon som älskade honom förut, och nu fick han knappt den kärleken.