Divergent

Det var då Sol gjorde något dumt, något mycket idiotiskt och mycket.......ja modigt? Inte för hon kände sig modig just då bara arg och förbannad och sårad. Hon kom fram till det stora rostiga pariserhjulet och klev upp, började klättra.

Kai sjönk ner på golvet i sin tåggvagn och såg hur Chicago svischade förbi honom. I vagnen var det tomt, sånär som på en äldre man klädd i svart. Mannen snarkade högt där han låg på sin runda mage.

Sol, denna Sol som aldrig brukade göra något, brukade göra något väsen av sig tog nu första steget upp. Hon som alltid blivit nedtryckt, stoppad bet nu ihop och började klättra.
Järnstängerna var rostiga och på vissa ställen av så det gjorde det hela svårare. Varför hon skulle upp visste hon inte och trotts sin inga erfarenet av klättring var hon duktig. Detta var något, on kände vinden i håret och för en gångs skull kände hon att hon var bra på något.

Kai kände ögonen tyngas ner efter en stund och snart sov han. Utan att själv märka det låg han kvar ända till slutstationen, och sedan tillbaka igen. Klockan var sent nu, Kai hade sovit hela dagen nu och om han inte vaknade snart skulle han missa sin station igen.

Sol letade efter Kai om det var för att slå ihjäl honom eller något annat visste hon inte men hon hade inte glömt hans ord Du äcklar mig. Men något var ändrat som hennes hållning, blicken i ögonen. Hon hade klättrat hela vägen upp i hjulet, utsikten hade varit magnifik och vetskapen om att hon klarat det underbar. Det hade mörknat och hon var på stationen ilsket skrikande efter honom med en gnutta oro. Jeansen var upprivna men ett djupare sår längst armen där hon kommit åt en vass rostig spik. Okej, klättringen hade inte varit helt skadefri men vad gjorde väl det? Hon skulle ha tag på Kai först, armen fick vänta.

Kai som förut legat i mitten av vagnen flög in i väggen precis vid tågets öppning när tåget gjorde en skarp sväng. Han låg och tippade farligt nära kanten tills han tillslut föll av i farten och landade på spåren precis vid stationen där Sol stod och skrek. I fallet vaknade han men hann inte skrika eller försöka skydda sig. Han landade med huvudet rakt i en järnvägs stång/grej (?). Blod började långsamt sippra ut. Med ett stön, omedveten om att han blödde tog han sig upp på fötter.

Sol skrek och sprang fram till honom.
"Är du från vettet? Vad fan tänkte du med. Jävla idiot." svor hon och en hel ramsa till, för att dölja sin oro? Hon visste inte. Sol drar av sig linnet och trycker mot hans panna.
"Du måste till sjukstugan." sa hon kort, gjorde sig beredd att stödja honom. Hon ryste lätt till, i den kyliga natten och hon hade inget annat på sig än bh;n.

Kai gick vingligt fram till Sol och verkade stirra på henne. Egentligen gjorde han inte det, han försökte endast fokusera blicken på henne men hon blev två stycken hela tiden. "Sol?" mumlade han hest och tog några vingliga steg framåt.

"Luta dig mot mig." sa Sol sammanbitet och sedan fick hon fram honom så gott hon kunde. Hans tyngd höll på att knäcka henne men hon lyckades få honom till sjukstugan. Hon orkade knappt ta sig fram men nu var de där och ett par starka armar tog tag om Kai och Sol mer eller mindre föll ihop i en stol.

Kai lunkade yrt med Sol och slöt trött ögonen när någon tog tag om honom. Han somnade, trygg i vetskapen om att någon tog hand om honom.

Några dagar senare vaknade han med bundet huvud och en dunkande värk i mest hela ryggen. Med ett stön hävde han sig upp på sina armbågar. "Sol?" var det första han kom att tänka på.