5 steps on how to make James Potter like you [SV]

Naww.. Men det är väl jämt, för du gör MIN dag med dina UNDERBARA kapitel♥♥♥♥

Ja ofc Jag är Nathan Youngs trognaste fan :*

Naww gulliiigt!!

åå irriterande..

---

Synd men vi kommer vänta

Vad bra att ni är så tåliga! Tack igen

Tänkte även passa på er andra läsare som har kommenterat och läst under ffns gång, så tack till er också! ♥ kanelpumpa, Nessie Evans, lily, luna, Miss_Green, Alma123!!, Rainbow_Segway, Irma Pince, Kattninen, RosaWeasley, PPP, Hermione Jane, Dramione99, lekis lekebo TACK! (Hoppas jag inte har glömt någon)

---

20 December

“Men helt ärligt så ska jag faktiskt gå och hämta mer dricka, vi ses sen”, sade Ryan efter ett tag, placerade ännu en kyss på mina läppar och vände sig bort från mig för att gå.

“Ryan”, sade jag och fattade tag i hans arm. Han såg på mig. “Grattis på födelsedagen.”

Han log brett - det där lättsamma, genuina Ryan-leendet, men det fanns något annat där också. Något varmt och kärleksfullt, som om han såg mig för första gången. Ett lyckorus bubblade upp inom mig och jag följde honom med blicken när han försvann ut genom porträtthålet. Med lätta steg, och en ovanligt klar hjärna för någon som druckit, gick jag tillbaka upp för trappan till sjuornas sovsal. Väl där såg jag att de hade slutat köra sanning eller konka. Emma stod och snackade med Megan och såg giftigt åt mitt håll när jag klev in, men jag struntade i henne och slog mig ner bredvid Albus. Han satt fortfarande på golvet, fast nu med Rose sovandes på hans axel och dregel hängandes från hennes mungipa.

Han såg upp på mig och log. “Där är du ju”, sade han.

Jag riktade en kort nick mot Rose. “Hon kommer inte vara kul att vara runt imorgon”, sade jag och satte mig bredvid Albus. Han skrockade och lade armarna om mig.

“Nope”, sade han och gav min kropp ett lätt tryck med armarna. “Så, berätta, hur kommer det sig att Ryan försvinner ut, du försvinner ut och sedan kommer du tillbaka och ser ut som att du fått i dig en rejäl dos kärleksdryck?”

Jag rodnade. “Jaadu...” sade jag hemlighetsfullt.

“Säg nu!” utbrast Albus och petade mig i sidan.

Jag ryckte till med ett skrik. “Albus! Gör inte sådär!”

“Vadå? Såhär?” Han petade mig igen och jag drog mig skrattandes ur hans famn.

“Ja, så! Sluta med det, du vet att jag är kittlig!”

Albus flinade och plötsligt vaknade Rose till. “Uh, jag tror jag måste spy”, muttrade hon grötigt.

Albus suckade och reste sig upp för att hjälpa Rose in på toaletten. “Jaja kom igen då, fyllo”, sade han. Sedan såg han på mig. “Den här konversationen är inte över, unga dam.”

Jag skrattade och skakade lite på huvudet. “Visst, visst, om du säger det så.” Jag ställde mig upp och Rose jämrade sig lite. När jag såg åt hennes håll tog hon sig för munnen med en grimas. Jag gav Albus en snabb puss på kinden med en orolig blick åt Roses håll. “Okej, seriöst, gå nu innan vi får torka spya från golvet.”

Han gav mig en sista menande blick för att visa att han menade allvar med sina ord och skyndade sedan in på killarnas toalett med Rose. När jag reste mig upp för att gå ner och möta Ryan råkade jag av misstag låsa min blick med James från tvärs genom rummet. Jag hade inte ens lagt märke till att han fortfarande var där, men nu såg jag klart och tydligt att han satt på en av himmelssängarna och snackade med någon tjej.

Som ett knytnävsslag i magen insåg jag att det var Lisa McCartney. De hade gjort slut någon vecka efter Halloweenfesten - varför var fortfarande oklart - och jag hade inte sett dem prata sedan dess, men nu satt hon där precis intill honom och skrattade åt något, och jag var... svartsjuk. Riktigt svartsjuk. Ändå hade jag precis kysst Ryan. Kanske var jag lika egoistisk som Rose varit när hon träffat både Lorcan och Scorpius? Jag menar, jag hade ingen som helst rätt att vara svartsjuk. Men var det inte lite konstigt ändå att han gett mig en kärleksförklaring för bara någon vecka sedan och nu hängde över sitt ex? Fast å andra sidan hade jag ju inte precis sagt att jag kände likadant. Sanningen att säga så hade jag ju faktiskt undvikit honom sedan dess.

Men så stirrade han på mig, och inte på Lisa. Hans blick var lite dimmig, men nu när jag koncentrerade mig kunde jag se smärta i den. Som om det var han som stod och bevittnade mig med någon annan, när det i själva verket var tvärtom. Så mindes jag att jag precis pussat Albus på kinden och hans blick häromkvällen när han sett mig med Albus arm om mina axlar och förstod att han fortfarande trodde att det fanns något mellan oss. Jag kände för att skratta rakt ut. Var det därför han pratade med Lisa? För att ge igen med samma mynt?

Jag skulle just gå fram till honom och säga som det var när dörren öppnades och Ryan kom in med famnen full med flaskor och burkar. Rummet bröt ut i applåder och hejarop och nästan alla sprang fram till honom för att roffa åt sig mer dricka, men han såg bara på mig. Jag bet bort leendet som spred sig på mina läppar och ett lyckorus bubblade upp inom mig. Plötsligt var alla tankar på James som bortblåsta.

Sedan dök Emma och blockerade mitt synfält. Hon ställde sig framför Ryan och sade något men till min förtjusning så skakade han bara på huvudet och sköt henne åt sidan. Den mer tävlingslystna sidan av mig log skadeglatt och plötsligt fungerade mina ben igen och jag gick bort till Ryan. Han log brett mot mig och jag tog hans nu tomma hand.

“Kom”, sade jag och drog med honom ut genom dörren. Med en snabb blick över axeln såg jag att James blick nu var riktad mot Lisa igen och precis innan jag stängde dörren lutade han sig fram och kramade om henne. Ouch.

Savannah. Glöm Jamzy. Ryan är så jävla mycket nyttigare för dig. RYANNAH ska det vara, inte Jamanna!

Ni får en till del redan nu! Kommer inte kunna uppdatera förrän imorgon kväll sen så... Hursomhelst, tack och hoppas ni har en hääärlig julledighet med mycket snö! Vi har ännu ingen snö här nere i Skåne, suger Hoppas det i alla fall kommer lite tills på tisdag!

---

20 December

“Vi ses om två veckor.”

Jag nickade och svalde hårt. Två veckor var lång tid. Det var det längsta jag gått utan att ha Ryan i närheten. Istället skulle jag behöva vara runt James hela den tiden - James som jag inte visste vart jag riktigt hade honom och som fortfarande fick mitt hjärta att slå lite oregelbundet, och det gjorde mig nervös. Fast jag var ju i och för sig inte där för hans skull utan för att umgås med Albus, så det var väl det jag fick se till att göra.

Ryan lät tummen stryka över min underläpp. “Hur ska jag kunna tänka på något annat än dig på hela lovet?” sade han lågt, mer för sig själv än till mig.

Jag log och alla tankar på James försvann med ens vid hans beröring. “Åh, jag kommer sakna dig, Ryan. Lova att skriva”, sade jag och ställde mig lite på tå så jag kunde kyssa honom.

Han nickade genom kyssen. “Savannah, varför smakar dina läppar alltid vanilj?”

Jag skrattade. “Jag visste inte att de gjorde det. Kanske är mitt läppbalsam?” föreslog jag.

“Vad det än är så älskar jag det, liksom jag ä--”

“Är ni två turturduvor klara snart? Ni blockerar liksom dörren och jag vill hem så jag kan sova till julafton”, muttrade Rose och avbröt vad det nu än var Ryan tänkt säga. Vad var det jag hade sagt om att hon inte skulle vara kul att göra med idag?

Ryan skrockade lite lätt och vi särade på oss så att Rose kunde trycka sig emellan oss ut i korridoren. Tåget hade stannat på Kings Cross för fem minuter sedan och Albus hade redan försvunnit ut på perrongen för att leta upp sina föräldrar. Ryan bar ner mitt handbagage från hyllan ovanför sätena och sedan sitt eget. Hand i hand satte vi efter Rose. Precis innan vi steg av tåget gav jag Ryan en snabb puss på kinden - jag vet inte varför men jag ville inte att James skulle se oss tillsammans - och tog diskret min hand ur hans.

Han log och vi klev ut på perrongen. Plötsligt blev han allvarsam och såg ut som om han tänkte säga något viktigt när pappas röst ljöd över perrongen, “Där har vi ju min lilla Quidditch prinsessa!”

Jag knep ihop ögonen med en grimas. “Plikten kallar”, muttrade jag, gav Ryans hand ett lätt tryck och vände mig åt det håll från vilket rösten kommit.

Mycket riktigt fann jag pappa där, och jag var inte förvånad över att se att folk pekade och stirrade på honom som vanligt. Styvbitchen var inte med vilket jag var glad över. Liksom jag tyckte hon inte om pappas kändisskap. Det var nog det ända vi hade gemensamt. Och min inställning till henne hade ju inte precis blivit bättre efter att jag pratat med Mackenzie. Jag kom plötsligt att tänka på hur hemskt det måste kännas för henne att hennes egen mamma aldrig följde med och hämtade eller lämnade henne, något jag aldrig tidigare reflekterat över.

Pappa kramade om mig. “Pappa, jag--” började jag och försökte förklara för honom att jag slutat spela Quidditch igen, men pappa avbröt mig.

“Och där har vi min andra Quidditch prinsessa!” utbrast han och när jag vred på huvudet fick jag syn på Mackenzie som stod med sina vänner. Hon såg inte lika irriterad ut över pappas utrop som jag hade blivit och började gå mot oss med ett leende på läpparna.

“Oliver!” utbrast hon och kramade om pappa. Normalt sett skulle jag ha tagit åt mig och tänkt att hon bara gjorde det för att irritera mig, men det slog mig nu att pappa nog faktiskt var väldigt viktig för henne, i med att hon inte hade någon egen pappa eller ens en mamma som brydde sig. Så visst kunde jag väl dela min pappa med henne. Det var ju ändå jul.

Mackenzie såg sedan på mig med en nick. “Tja.”

Jag log. “Tja.”

Pappa såg förvånat mellan oss. “Har ni två äntligen slutit fred? Är detta ett julmirakel jag ser?”

Jag daskade till honom lite skämtsamt på armen och Mackenzie flinade. “Tyst pappa.”

“Jaja, har ni tjejer allt nu så kan vi gå? Evelyn väntar på oss hemma så ska vi börja packa till imorgon”, sade pappa och hjälpte Mackenzie med en av hennes väskor och skulle just till att ta min när jag tvekade.

“Eh pappa, jag följer inte med till Wales”, sade jag lite tyst.

Just då hörde jag mitt namn yttras och jag såg mig omkring för att se Albus stå med sina föräldrar - som pratade om något med James - en bit bort. Han vinkade mot mig att komma. Pappa verkade också ha sett det för han såg nu med höjda ögonbryn på mig.

“Du vet att du inte är tillräckligt gammal för att stanna hemma själv i två veckor”, sade han.

“Men jag ska inte va hemma, jag ska bo hos Albus”, förklarade jag.

“Och det är hans föräldrar okej med?” sade pappa och såg åt deras håll.

“Japp!” sade jag snabbt. “Snälla pappa, jag vill inte spendera hela mitt lov i Wales hemma hos ett par gamlingar”, jag såg åt Mackenzies håll, “inget illa menat.”

Mackenzie bara viftade bort det med handen och jag såg tillbaka till pappa som såg ut att tveka. “Men tycker du inte att det är tråkigt att vi inte spenderar jul tillsammans? Vi ses ju inte förrän till sommaren nästa gång, och så får du inte träffat Evelyn..”

Det kan jag klara mig utan, tänkte jag bittert. Högt sade jag, “Det kommer ett tillfälle nästa år också, pappa.” Jag såg bedjande på honom. “Snälla, de går snart.” Jag slängde en orolig blick åt Albus håll. Han såg frågande på mig. Jag höll upp två fingrar som för att säga “två sekunder bara” och såg tillbaka på pappa. Jag kunde se hur han började ge med sig, men han brukade aldrig vara särskilt svår att övertala.

Tillslut gav han ifrån sig en djup suck och jag visste att slaget var vunnet. “Okej då, om du ska vara så tråkig. Då får du ha det så jättebra, stumpan. Vi skickar dina julklappar med uggla. Hälsa Albus.”

Jag slängde mig om hans hals. “Tack, pappa! Det ska jag.” Jag tog mina väskor, sade hejdå till Mackenzie och skyndade mig sedan bort till Albus och hans familj.

“Säg inte att du inte hade frågat honom om du kunde fira jul med oss...” sade Albus och jag flinade lite skamset. Han bara skakade på huvudet åt mig, men jag kunde se hur det ryckte i hans mungipor.

“Varför är jag inte förvånad?”

Hahahaaaa Ryannah äger
Meeeer :* Så himla bra :3

Bäst skrivet! Men är uppriktigt helt låst på att få se en kyss mellan James och Savannah även om Ryan blir ledsen. xD Men det är ju så det ska vara i fanfictions... Heeeelt upp och ner! (; ♥

SÅ SJUKT BRA SKRIVET måste jag bara säga också, fan va kasst det där med att din dator tog bort dokumentet, gotta hate computers sometimes liksom. ^^ ♥

Skriv snart igen. c: