PRS Selma...|AlexZz

[WELL I kind of built the dog for that... xD Now Imma be a doge cos stuff.]

Hon buffar lite på den stora pojkens hand och sniffar lite på honom.
"Bo-om-bo-om." Det låter som ett konstaterande den här gången innan hon går fram till väggen som blivit boom-boomad och börjar krafsa på den. Hon vill hjälpa till, hjälpa, hjälpa. "Hälpa." Gläfser hon och krafsar vidare på väggen. Fast eftersom hon kan knappt forma tvåstaviga ord så ordet "Hjälpa" som det var menat att bli låter mer som om... något som inte låter som rätt ord. Hon krafsar i hålet och sticker in sin enorma nos i hålet för den delen också. Så hon blir aningen sorgsen och besviken när hon inte verkar komma igenom.

Jag ser på henne, bestämmer mig att det är en hon på grund av... rösten. Och, sjutton också, hunden har en röst. Jag fortsätter granska henne, ser henne krafsa och säga något... Något som jag inte kan identifiera men som i min hjärna låter som "hjälpa", bara för att hjälp är något jag skulle uppskatta. Jag låtsas som om det faktiskt var hennes riktiga ord och bestämmer mig för att lita på henne, för ett tag åtminstone.
"Kom här", säger jag. "Det där är fel håll, det är hitåt jag ska. Och... Om du verkligen vill hjälpa till kanske du skulle kunna skälla ifall du känner på dig att någon kommer?" frågar jag med mjuk röst och ler lite. Hennes ögon är så skrämmande mänskliga, men ändå kan jag inte låta bli att tycka synd om henne på något vis.
Om jag börjar bry mig för mycket om henne nu så ligger jag risigt illa till. Innan jag träffade Celine så brydde jag mig knappt om något eller någon. Nu har jag lyckats samla på mig henne, Hydra, Jayden, Natasha och nu den här hunden, sedan har jag förmodligen glömt någon...

(förlåt för sent svar!! D: Jag vet inte vad som hände med mig! O.o )

(No big deal. XD)

Hunden är inte van vid den behandlingen hon får för tillfället. Pojken skriker inte på henne, vilket är udda. Det brukar räcka med två tilltal och sedan blir det skrik och elaka ord och ord hon inte förstår. Men pojken är lätt att förstå, men hon förstår inte varför han vill gå till den elake mannen. Men hon lyder och trippar iväg åt det hållet han menat. Hon håller sig dock väldigt nära väggen... väldigt nära vägen. Hon trycker sig i princip mot den. Det gör hon alltid när hon rör sig runt slottet och tror sig kunna hamna i fara... eller om hon vet att hon kan hamna i fara. Hon borde inte ens röra sig runt slottet, men hon gör det ändå... hon kanske inte borde göra det här. Den stora pojken kanske är elak?

Jag ler smått när jag betraktar henne. Hon verkar rädd för något. Jag vet inte riktigt vad, men... Om något attackerar henne kommer jag förmodligen skydda henne, precis som jag skyddade Hydra - vilket inte ingick i planen att rädda Celine precis, men jag blev fäst vid henne och kommer förmodligen bli fäst vid denna hund också, eller ja, vad hon nu än är. Jag hoppas väl bara mest att det inte är mig hon är rädd för.

När vi har vandrat i tunnlarna i vad som känns som en evighet börjar jag bli jäkligt irriterad. "Hur lång är den här saken?" frågar jag smått surt och börjar tröttna på att hålla upp armen så här. Det känns som om svärdet blir tyngre för var minut som går. Lite hjälp från ovan skulle uppskattas, tänker jag endast smått bittert.

"Är du härinne?" Hörs en viskande ekande röst genom tunneln men pojkrösten låter olycksbådande när den studsar mot väggarna fram och tillbaka. Dessutom tycks det som att formen av tunneln fått rösten låta mycket högre än vad den egentligen är... men Hon blir glad av den. Hon känner igen den, inte för att rösten brukar tala med henne men hon känner igen den och därför skäller Hon till svar. "Nej, tyst!" Svarar rösten snabbt och hyssjar henne snabbt. Hon tystnar, såklart. Det känns som att hon måste. Hon ökar dock på stegen och ett fladdrande ljussken dyker upp i tunneln väldigt plötsligt och en väldigt udda pojke står framför Henne. Han har vitt hår, rosa ögon, utåtstående tänder... råttliknande. Hela han är väldigt råttliknande. Pojken tittar på Henne och ser lättad ut innan han upptäcker den stora pojken och den råttliknande pojken ryggar och faller bakåt.

"S-s-snälla, j-j-ag kommer in-inte g-göra n-n-n-n-åt!" Stammar den mindre pojken panikslaget och man kan knappt höra vad han säger men man märker att han inte hade väntat sig att hitta någon annan än hunden.

Jag har redan dragit svärdet och ställt mig i attackställning. Så fort hon började skälla så ställde jag mig så.
Jag ser på pojken.
Gud, inte ännu en till. Inte en till vänlig själ. Snälla. Jag orkar inte med det här. Jag kommer ha en hel flock tillbaka hem, mor kommer bli galen. Precis som far. Precis som mina syskon... Gud... Mitt liv är bortom räddning sedan länge, inser jag.
Jag skulle hellre ha huggit huvudet av honom om det inte vore så att hunden verkade glad över att se honom och hans ögon var alldeles för skräckslagna för att vara en imitation av rädsla...
Hans utseende bryr jag mig inte om. Det Hyron gör är fel, fel på alla möjliga vis och det skrämmer mig nästan att jag har vant mig vid deras utseenden, att jag nästan väntar på att nästa ska dyka upp. Jag borde inte ha vant mig vid sådana här hemskheter... Ingen borde.
Jag låter dock inte några av mina känslor läcka ut. Visar inte vad jag tänker eller känner utan frågar istället med en iskall, nästan smått farlig röst: "Vad gör du här?"

Råttpojken sväljer.
"J-jag l-letade efter h-henne." Svarar han med en gest mot hundflickan. Han försöker förgäves lugna ned sig även om hans hjärta säkerligen kommer explodera av allt de blod det pumpar just nu. Dessutom är han under extrem stress och eftersom han är ett av Hyrons bortkastade experiment så kan stressen döda honom. Bokstavligen, hans hjärta har stannat förut. Han var dock inte ensam med Kronprins Dominick då. "J-jag t-tyckte jag hörde henne. H-hon brukar s-springa b-b-b-ort." Stammandet, det här förbannade stammandet kommer bli hans död. Han har ont i bröstet av hjärtats slag och tar sig därför för hjärtat. Hans andetag blir rossliga. "Du behöver inte oroa dig för att bli dödad av någon häromkring... du har hittat till delen av slottet där alla misslyckanden finns." Pausen där någonstans dyker upp på grund av att han måste dra efter andan. Men det är sant, det finns inget att oroa sig för. Ingen häromkring skulle våga göra något ändå. Sedan hoppar hunden på honom och börjar slicka honom i ansiktet och råttpojken knuffar per automatik bort henne. Han vet att han bär på alla sorters smittor, det är åtminstone var Hyron sagt.

Jag kan faktiskt inget annat än tro honom och se på honom. Och önska att jag hade med mig matsäcken in hit, han skulle verkligen behöva något som liknar vatten just nu... Eller, ja, rent vatten bara antar jag.
"'Delen av slottet där alla misslyckanden finns'?" ekar jag och blinkar förvånat. Och lägger sedan till, lite mer oroligt; "Mår du bra? Det ser ut som om du ska svimma vilken sekund som helst."
Jag ser honom putta bort hunden med ett ansiktsuttryck jag inte kan läsa. Jag räcker fram handen till henne och hon kommer närmare, ser nästan förvånat upp mot mig med sina människoögon. Jag ler, svagt, vet inte riktigt vad jag ska säga eller göra. Hur lyckas jag ens hamna i sådana här situationer? Jag trodde det knappt var möjligt och ändå envisas jag med att hamna i omöjliga situationer.
Jag håller inne en suck och drar sedan med handen över hudens huvud, trots att mina tankar strövar omkring i huvudet, och jag inte är säker om man ska behandla denna hundliknande varelsen som en hund, fastän det ser ut som en kan jag inte få bort bilden av hennes människoliknande ögon från min näthinna...
Jag ser på den råttliknande pojken. "Har hon ett namn? Och... Du vet möjligtvis inte vart... Celine är?" lägger jag sedan till.

"Nej, hon har inget namn. Hyron gav henne inget när han insåg att det varit korkat att utföra ett trippelexperiment på två olika människor och en hund. Dessutom har du tur om du hittar någon med ett namn häromkring." Svarar Råttpojken och reser sig från marken. "Ethan säger att jag inte får gå i närheten av sessan, så ja, jag vet var hon är." Svarar han och ser på henne. Så naiv, minst lika naiv som när hon var människa. "Hon var en liten flicka förresten, det är därför hon pratar som hon gör. Hon hann aldrig lära sig prata ordentligt." Fortsätter han nästan bittert. Det var innan "hans" tid men hon har aldrig kommit härifrån och kommer säkert aldrig komma härifrån för den delen heller.

Jag blinkar till och känner hur magen drar ihop sig. Helvete. Inte en liten flicka. Inte en till... Räckte det inte med Natasha? tänker jag och inser att Natasha jämfört med denna... flickhund hade tur trots alla nackdelar.
Helvete.
Helvete.
Helvete.
Nej, det räcker inte med att svära, man måste ta situationen i egna händer. Jag tänker att jag är glad att jag har dödat förut, att detta inte kommer bli min första gång. Att jag är van vid blodbad. Att jag är van att försvara andra, även om de är från mig själv jag skyddar dem... Ibland. Men dessa personer... De är inte mig jag måste skydda dem ifrån, nej, denna gång kanske jag faktiskt är hjälten i det hela för ovanlighetens skull.
Utan att avslöja vad jag tänker göra så säger jag lugnt; "Du får gärna visa vägen till henne."