{PRS} ErisedStone & TildeW

"Jaq! Hörde du? Jag kanske har en förmåga" sa jag överlyckligt. I hela mitt "liv" hade jag önskat att jag hade en, men för ungefär 100 år sedan gav jag upp.

"Det får inte vara sant!" Sa jag för mig själv.
"Det får inte hända!" Sa jag.
"Vad?" Sa Danny.
"Jag såg framtiden!" Sa jag.
"Men din förmåga är ju att se om någon ljuger" Sa Britt.
"Nej, det är det inte" sa jag.
"Men hur visste du?" Sa Britt.
"Ditt ansikts utryck" sa jag.

"Nej! Hur kunde jag vara så lättlurad?!" sa jag.
"Britt, du är faktiskt ganska lättlurad för att vara vampyr" sa Danny och lyfte ena ögonbrynet.
"Vad menar du?" morrade jag.
"Whow! Ta det lugnt Britt!" sa han skrämt.

"Hur kan du vara rädd för mig?" undrade jag med en helt annan röst.
"Och du var också rädd för mig!" sa jag och pekade på Jaq.
"Är jag läskig?" frågade jag dem båda.

"Jag var aldrig rädd för dig!" Sa jag.

"Jaså? Så varför flydde du ifrån mig när jag blev upprörd?" frågade jag henne irriterat.

"När flydde jag från dig?" Sa jag och kastade in Enu ett foto i en eld.

"Minns du inte?" sa jag sorgset.
"Och varför bränner du upp foton?" frågade jag upprört.

"När flydde jag från dig?" Sa jag igen.

"Flydde kanske inte var rätt ord ... Du ... du vet vad jag menar!" sa jag.
"Och sluta bränna upp dem där!" sa jag ilsket.

"Du det är mitt hus!" Sa jag.