De utvalda

Eletha stod endast vid och betraktade dem, kallt och kyligt och reagerade inte ens då kniven träffade lorden som snyftande föll ihop och kastade en liten säck med guldmynt framför Ethans fötter, "Ta dem och gå, jag skall betala in pengar till kung Randa jag lovar." säger han smärtsamt och drar ur kniven ur sin underarm, då blodet forsar kvider han som ett litet barn.

Ethan hade oerhört svårt att hålla masken nu. Han hatade sig själv, han hade skadat en man bara för att kungen inte fått sina pengar. Det här var fel.
Han plockade upp säcken och vände sig om för att gå ut ur rummet.
Nu när bara Eletha var den enda som såg hans ansikte kunde han inte hålla sig utan såg förskräckt och skyldig ut.

"Håll masken tills vi lämnat slottet bakom oss." säger Eletha bara, även om hon visste att det var svårt och inte ville göra något annat än att trösta honom och lägga armarna runt om honom nu, hon visste vad han gick igenom. De kom ut i borgorden och satte upp på hästarna.

Ethan tog på sig masken igen även om den glidit undan något. Då de kom ut så hoppade han snabbt upp på hästen och red iväg en bit. Där stannade han och väntade in Eletha. Nu hade han släppt masken och om han inte hade haft lite stolthet så skulle han nog nästan släppt en tår för mannen.
Han hade skadat honom...han och hans familj skulle hata honom länge säkert och han skulle behöva gör adet här många gånger....

Hon tar sig ikapp honom och ler svagt åt honom och styr sedan hästarna mot en glänta som låg undanskymd från allt annat. Hästarna behövde vila och de behövde mat och Ethan behövde samla sig och lugna ner sig. De kom fram och hon satte av, "Gör du ordning brasan?" sa hon mjukt till honom och sadlade av och vattnade hästarna.

Ethan nickade. Han satte av och hästen gick till en liten å för att dricka. Han gick och samlade ved till brasan och brydde sig inte ett dugg om att han var så ovarsam att han skrapade upp lite av armarna och händerna.
Han kom tillbaka och la upp veden och tände upp brasan.

Hon ser sorgset på honom och tar fram lite mat sedan sätter hon sig vid honom. "Det måste tvättas." sa hon bara lugnt då hon inte ville se han sårad det minsta. Hon sköljer försiktigt hans uppskrapande händer och armar och smörjer sedan på en salva innan hon lägger en arm om hans axlar och ser på honom, "Hur är det?" frågar hon mjukt.

Ethan satt bara tyst och lät Eletha tvätta hans händer och armar. Det sved men han gav inte ett ljud ifrån sig utan stirrade bara tomt in i elden.
"Jag hatar mig själv...." mumlade han sedan som svar på hennes fråga.

Hon nickade och såg in i elden och höll bara om honom, "Förstår det, men det är så det är, man lär sig." sa hon, även om det blev värre på ett annat sätt. Man lärde sig att göra det men skuldkänslorna och mardrömmarna blev allt värre tills man slutligen som de flesta av dem tog sitt liv eller började med droger, alkohol eller självskadebeteende för att härda ut.

"Det är grymt och orättvist" mumlade Ethan. Det kändes tröstande att Eletha höll om honom. Han lutade sitt huvud mot hennes arm.
Han skulle hellre tagit straff, men risken fanns alltid att det inte var just han som straffades utan de som stod honom nära.
"Jag kan inte förstå hur du har kunnat göra det här så länge...jag är helt knäckt efter en gång bara...".