Robin Hood (fyra personer)

"Det är så sant som det är sagt, nästan lite för sant" sa Midna och log svagt, hon ryckte sedan på axlarna.
"Jag vet inte, han var aldrig den försiktiga typen. Men man lever som man lär. Och alla gör vi våra val, ibland blir de våran död" sa hon och strök Zahir över håret och såg på Sidara.
"Jag kan tänka mig det" sa hon och log roat åt Sidara. Hon visste att hennes son inte alltid var en ängel, men Much och Allan ville få henne att tro det, hon lät dem hålla på, mest för att hon fann det roande.
"Låt oss säga att det är en resa som skall ställa saker och ting till rätta" sa hon leende "Eller bli våran död" sa hon med ett skratt. Hon tänkte inte avslöja vad de skulle göra, det fanns trotts allt spioner överallt, till och med här.
"Vi skall ge oss ut bland sandens kullar" sa Midna leende. Hon såg sig omkring i köket, för att se om hon kunde upptäcka någon som spionerade på dem. Men alla betedde sig som vanligt, det betydde antingen att ingen av dem var spion, något hon ville hoppas på, men mest troligt var att det var en erfaren spion som visste vad den skulle göra för att inte avslöja sig själv.

Kareem lyssnade på deras samtal, kunde denna utflykt bli deras död eller var det bara ett skämt om ett tämligen seriöst ämne? En rynka dök upp mellan hans ögonbryn när han begrundade vad hon hade sagt. Förhoppningsvis skulle det inte bli alltför krävande för honom även om han misstänkte att det var precis det som skulle hända. Fundersam över sin uppgift tog han ännu en klunk av vinet.
"Hur får vi reda på när vi ska åka? Eller skickar ni tjänarna som vanligt?", Frågade Kareem nyfiket och tittade bort mot de båda kvinnorna. Om det var något viktigt skulle förmodligen inte vilka tjänare som helst få utföra uppdraget utan dessa tjänare skulle då förmodligen handplockas för sin lojalitet; han hoppades i alla fall att så var fallet. Det sista han ville var att stöta på ett bakhåll ute i öknen, bakhåll minskade dina chanser för överlevnad något otroligt. En lätt, nästan omärkbar suck undslapp honom.

Sidara nickade, sandens kullar lät som öken, som detta lands landskap och omgivningar inte som England som hon fruktade att återvända till.
"Låter som en trevlig liten utflykt och jag följer gärna med på resan." sa Sidara lätt, just nu kändes det mesta lätt efter att varit ute på gatorna i ett totalt främmande land och nästan svultit ihjäl, så kändes det så. Även om nu det faktum att det kunde bli deras död inte lät fullt så lockande, men en resa var en resa och hon ville vara där Minda ar eftersom hon nu var den enda trygga punkten i Sidaras liv. Hon skulle känna sig helt utlämnad i detta land annars med dess språk, seder och bruk.
Som Kareem hade sagt, "Som vanligt?" Sidara visste inte vad som var vanligt här eller inte, det gjorde henne nervös. Dessutom verkade det som att friheten som hon länge velat ha hade hon fått, hon hade ett val att följa med samt att tränas av Kareem. Ett val som annars bestod av något otänkbart, att åter komma ut i staden, men ändå ett val.

Midna såg på dem och log roat.
"Utflykt vet jag inte, och trevligt tror jag knappast. Eller när jag tänker efter kanske det blir trevligt" sa hon och log ett snabbt elakt leende innan hon såg ut som hon brukade göra. Det fanns ingen anledning att visa att hon hade längtat efter den här resan, att hon äntligen skulle få sin hämnd.
"Nej jag tror att vi kallar er till oss. Det är enklare. Jag är själv villig att gå ärendet och berätta det för er, det här är ett uppdrag jag inte överlämnar åt vem som helst" sa hon bestämt och såg på dem båda.
"Har jag ert ord på att ni inte talar om detta för någon?" sa hon och såg allvarligt på dem.
"Den som gör det får nämligen göra mannen på muren sällskap, men den gången hissar jag själv upp personen" sa hon varnande i lite högre ton så personalen i köket skulle höra. Hon ville inte att någon skulle sätta käppar i hjulet för henne.
"Får jag följa med mor?" frågade Zahir och Midna såg på honom.
"Vi skall som sagt på en resa" sa hon endast och log emot honom.