I en förändrad värld (Roll för alla)

Sonia hävde sig upp på fötter och drog fram sin revolver. Efter ett djupt andetag följde hon Jenna in i mörkret. Hon tog på sig en min som var likgiltig och hon slappnade av i musklerna, de som satt där inne skulle inte se hennes sinnesstämningar. Hon tyckte om Jenna, men Sonia hade alltid haft problem med det sociala, och de verkade vara väldigt många där inne.
"Jenna, tror du inte att de kommer skjuta?" Frågade hon tyst. För det var hon nästan helt säker på att de skulle. Hon skulle själv ha gjort det. Men å andra sidan var de tillräckligt många för att kunna bli övermannade, så de kanske inte behövde fundera på det. Nu var de nära. Om en minut skulle de veta om de var vänner eller fiender.

Stella höjer blicken och ser ytterligare två figurer, de verkade också vara flyktingar. Om inte så var de bara två och de andra var fler. "Vi borde lämna denna grotta om den är så lätt att finna." muttrar Stella lågt fram, inte till någon eftersom hon inte hörde ihop med någon egentligen.
"Och vilka är ni då?" sa Stella smått fientligt, men bara för att hon var på sin vakt.

(Lamt, jag vet. ))

”Hoppas inte det.” Sade Jenna lågt till Sonia men hon tvivlade på att hon hade rätt.
När hennes ögon vant sig något föll hennes blick på den medvetslösa flickan på marken som hon först trodde var död innan hon såg att hennes bröstkorg sänktes och höjdes. En ung kvinna tilltalade dem. Jenna trodde det var samma som komenterat om elden. Hon såg mager och sliten ut även om hon hade stora pösiga kläder på sig. De andra la hon inte så stor uppmärksamhet vid för tillfället. Eftersom den magra ljushåriga hade tilltalat dem antog hon att de var deras ledare.
”Jag är Jenna.” Sade Jenna och ignorerade hennes fientliga tonfall.
Hon ville inte föra Sonias talan, det kändes fel.
”Och jag antar du har rätt men det kommer regna i natt och det bästa skyddet mor regnet är denna grotta. Om det är okej skulle vi vilja dela den med er.” Sade Jenna.
Hon ville inte att de andra skulle se dem som ett hot och jaga iväg dem eller tillochmed skada dem men än hade de inga vapen synliga vilket var ett gott tecken.

Det första Sonia såg var kroppen av en medvetslös flicka som vid första anblicken såg död ut. Detta fick Sonias mod att sjunka, men då hon märkte att denna bara var medvetslös, släppte hon henne med blicken.
"Sonia." Muttrade hon tillräckligt högt för att de skulle höra henne. Hon höll fortfarande vapnet i ena handen, och hon höll sig redo utifall att de blev aggressiva.
Hon bestämde sig för att lägga manken till och försöka övertala dem om att få stanna, för hon hade absolut ingen lust att sova utomhus och bli alldeles dyngsur.
"Vi tar inte mycket plats, och vi har mat också." Sade hon med så mycket vänlighet hon kunde uppbringa, det vill säga ytterst lite.

Stella nickar och ett litet leende syns på hennes läppar, "Inte mig emot, ingen äger grottan så välkommen in." säger hon och rycker på axlarna. Just nu tyckte Stella att sällskapet blev allt för stort men flickan...Jenna hade rätt, det regnade och hur många soldater var ute då? knappast många.
"Har ni mat? Och vet ni hur man får liv i den där?" säger hon och nickar mot den medvetslösa flickan. Stella var inte hjärtlös, hon bara råka tänka på sig själv i första hand. Hon var hungrig och visste inte hur man fick tag i mat, mer än bär. Det fanns ingen skog i deras fångläger så det var ingen erfarenhet hon hade även om hon ville lära sig. "Jag heter Stella föresten." ler hon lätt, med ett nu mer tillmötesgående tonfall i rösten.
"Bra, mat behövs." ler Stella till Soina och blickar på hennes vapen med höjt ögonbryn.

Jenna tog några steg in. Den medvetslösa flickan verkade inte ha några yttreskador men hon gick fram till henne och satte sig jämte henne.
”Hon verkar inte ha några yttreskador.” Sade Jenna svagt och kände hennes puls som var en aning svag. ”Jag är inte säker men om hon inte har några inreskador tror jag hon kommer ta sig. Vad hände?”
Jenna kände flickans panna och insåg att hon hade feber. Om hon bara hade tagit sig tiden att inte bara lämna alla sina örter i ryggsäcken. För stunden hade hon inte tyckt det var en så stor förlust eftersom hon kunde hitta det mest hon behövde i skogen men nu insåg hon att det var ett dumt beslut att lämna den.
”Hon har feber men jag vet en växt som motverka feber om jag nu kan hitta den. Vi borde göra upp en brasa.” Jenna kollade ut än duggade det bara och om hon gav sig iväg nu skulle hon nog hitta virke som fortfarande var torrt.

"Jag vet inte vad som hände, jag var inte med henne." säger hon och nickar mot en annan flicka som hade tag sig med henne hit.
Stella ser intresserat på Jenna, "Te gjort på pilbark, borde väll fungera eller vet du något effektivare?" säger hon nyfiket, ty pilbarkste vad var de använt sig av i lägret, men det fanns säkerligen bättre vad visste hon.
"Jag kan hjälpa dig att leta." säger hon lätt och ser på flickans pilbåge, hon var säkert bra med den där.

Jenna kollade emot flickan som Stella nickade emot. Hon hade mörkt hår och en jacka som liknade hennes egna.
”Jag tänkte mer på ängssyra men vilket som borde fungera.” Sade Jenna.
Helst tog hon inte med sig någon då hon letade men det kunde väl inte skada. Hon såg Stellas blickar emot bågen och om det var så att hon ville lura iväg henne för att ta den tvivlade Jenna inte på att hon kunde ta Stella.
”Sonia?” Sade Jenna frågande.
Hon visste inte om hon skulle lämna Sonia här bland främlingarna eller ens om hon ville bli lämnad ensam. Ingen av de andra hade sagt ett ord och särskilt en kille som satt lite längre in såg ganska fientlig ut.

Sonia ser Stellas blick och stoppar in sitt vapen i en av sina fickor. Vad skulle hon, en tanig flicka på fjorton år kunna göra för skada gentemot dem. Samtidigt var hon skeptisk till att gå ut igen.
"Gå du Jenna." Säger hon tyst och vänligt till sin vän.
"Hrm, vi har mat i ryggsäcken." Säger hon ganska bryskt och nickar mot den enda väska de haft med sig. Egentligen hade hon gärna sparat på maten, delat upp den mellan Jenna och henne själv, men eftersom hon inte var vidare eftertänksam och redan hade sagt det, fanns det ingenting att göra. Hon plockade upp hästköttet och lade det på marken. Sedan tog hon ett steg tillbaka, noga med att behålla avståndet mellan henne själv och de andra. Åtminstone tills Jenna kom tillbaka.
"Jag kanske kan hitta örter, om Jennas idé inte funkar." Erbjöd hon sig. Hon visste att det fanns en speciell rot som kunde hjälpa en medvetslös människa tillbaka, den hade använts många gånger i lägret.

Ester höjer blicken mot nykomlingarna. Hon kan stanna kvar, men har ingen större lust. Vad skulle hon vinna på att stanna kvar, hon har redan lagt det där om teet och ängssyran på mitten. Ester suckar tyst, eller så kan hon försöka bli vän med dem? Men Ethan skulle aldrig bli vän med dem och Ester vill inte visa upp sitt sanna jag och visa att hon ljugit. Nu kanske det inte är så ovanligt, men... men... hon känner så hopplös just nu. Ester kan bli Ethan, allt hon behöver göra är bara att bli lite starkare, och tuffare. Kanske. Man kan inte se hennes ansikte, men hon kan se de andra. Ethan måste verkligen verka underlig i deras ögon, eller åtminstone konstig på något sätt.