Mordet - Dramione

Superbra!!

Tack så mycket för alla superfina kommentarer, här kommer andra delen av kapitlet!

Kapitel 24 del två

Hermione:

Det blir en lång tystnad innan jag väljer att bryta den.
”Det handlar om en mardröm”, jag tvekar. ”Den var bara så verklig, eller, ja, jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det”, min röst blir tystare och tystare, när jag inser hur dumt allt låter.
”Det kan vara en ’sann dröm’, eller vad det heter. De drömmarna brukar oftast vara väldigt verkliga och med detaljerade än de andra”, sa Ron utan att kommentera mitt lite smått förvirrade svar. Jag stirrade på honom, det var absolut inte det jag ville höra.
”Ehh…, det behöver inte vara det”, sa Ron rodnande när an märkte hur jag stirrade på honom. Trots det kunde jag inte släppa det Ron hade sagt.
”Har du haft en ’sann dröm’ någon gång?”, frågade jag sen lite nyfiket.
”Ja, en har jag haft. Fast det var länge sedan nu”
”Vad handlade den om?”
”Dig”, sa Ron och tittade äntligen upp från bordet, och gav mig en blick full med kärlek och värme.
”Ahh, okej”, jag kände hur kinderna blossade upp.
”Det var innan sjätte terminen på Hogwarts jag fick den”, fortsatte Ron efter en liten stunds tänkande. Han såg tankfull ut när han pratade. ”Den handlade om dig, att du och jag skulle komma närmare varandra och jag skulle bli kär i dig. Först trodde jag inte på det, vid den tiden tänkte jag mig bara dig som en vän. Fast när Hogwarts började kände jag sakta hur kärleken kom krypande. Jag började gilla dig allt mer”
”Men Lavender då?”, frågade jag skeptiskt, och tittade misstänksamt på honom. Ron fnös föraktfullt.
”Jag gillade henne aldrig”
”Va…? Men jag trodde ju…?”, jag avbröt meningen utan att komma på någon bra fortsättning.
”Vad trodde du?”, frågade Ron, och tittade frågande på mig.
”Att du älskade henne”, mumlade jag i tyst ton. Förvånad och ställd över Rons plötsliga erkännande. Ron flinade.
”Nej, jag var aldrig kär i henne. Jag var bara ihop med henne för att göra dig avundsjuk, och för att bevisa att jag också kan hångla med folk om jag ville det”
”Va?”, jag gav till ett litet skratt. ”Skulle du bevisa att du också kunde hångla?”
”Ja”, Ron skrattade också. ”Varken du eller Harry trodde att jag skulle kunna hångla med någon, så då så ville jag bevisa, att jag visst kunde det”
”Asså du är konstig”, jag skakar flinandes på huvudet, men blev snabbt allvarlig igen. ”Överlevde hon attacken av Fenrir Grårygg under slutstriden?”, frågar jag.
”Nej hon föll ned från en balkong och dog”
”Jag vet, jag var där när det hände. Jag gav Fenrir en lamslagnings besvärjelse, men jag visste inte om hon överlevde fallet bara”, jag vet mig i läppen.
Slutstriden var hemska minnen för mig. Fred hade dött, och många andra elever. Jag drog in ett snörvlade andetag. Jag sneglade på Ron, och så att han också tänkte på Fred, som hade dött av Bellatrix. Det hade varit ett hårt slag mot oss alla, men värst hade det varit för George. Han hade fullständigt deppat ihop, och hade många gånger försökt ta livet av sig. Han bodde fortfarande i Kråkboet i, men hade blivit bättre de senaste månaderna. Trots det skulle livet för George aldrig mer bli sig likt. Han och Fred hade varit så tajta tillsammans.

När jag gick till jobbet lite senare på morgon var det fortfarande mörk. Endast gatlyktorna lyste upp den lugna februari morgonen. Klockan var bara strax efter sju och trafiken hade inte hunnit börja en på allvar. Gatan jag gick på var tom i bortsett från en liten katt som letade i en soptunna efter en liten bit mat. Husen runt om mig var fullklottrade med namn och bilder på betong väggarna. Det ända ljudet som hördes var mina skor som klapprade mot kullerstens gatan, och krasandet från kläderna när jag rörde på mig. De här kvaternerna gjorde mig alltid nervös och jag skyndade på stegen. När jag väll svängde vänster ut på en nya, liten större och betydligt mer trafikerad gata, andades jag ut, och sakta ner tempot till normalt. Plötsligt kommer en man springandes rakt in i mig, och jag ramlar rakt ner på trottoaren, och landar bredvid mannen. Mannen reser sig snabbt upp med nervös och stirrig blick.
”Sorry, det var inte meningen”, säger han, och tittar sig bakåt. Jag följer hans blick och urskiljer en ung kvinna som skriker och springer mot oss. Jag tror först att hon måste vara galen innan jag ser vad mannen håller i, en handväska. Mannen förstår att jag har fattat vad han har gjort och springer snabbt iväg, längs gatan. Jag reser mig upp igen, byxorna är smutsiga och jag skrapade upp handflatan vid det hårda fallet. Smuts har kommit in i det, och jag måste tvätta av det noggrant när jag kommer till jobbet. Jag tittar mig om efter min väska, men upptäcker den ingenstans. Då förstår jag att den har blivit stulen, av mannen. Min trollstav! var den första tanken som dök upp i huvudet

Superbra!

WOW spännande och superbra!

Superbra!

Superbra!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Superbra vill gärna höra fortsättningen

Bäst!!!!

Åhh superbra gråter nästan när jag läser att george har försökt ta självmord du skriver väldigt gripande

Kan inte vänta!!!