Narnia

Sam nickar att hon håller med vad Andrew säger och fru bäver ler och går för att servera andra. Sam ställer tallriken bredvid sig och lägger sig raklång på gräset och ser upp i den nu stjärnbeströdda natten, "Tänk att vi har varit med i ett krig och vunnit det." säger hon leende, "Jag önskar att min bror hade fått levat och varit här. Han skulle ha gillat det."

Andrew nickar. "Och att vi lever är också otroligt" säger han och ler. Sedan försvinner leendet då hon börjar prata om hennes bror, vilket fick honom att tänka på hans yngre syster som dog i bombningar. "Min syster hade säkert också gillat det, det är jag säker på" säger han. Han saknade henne så. Lilla, söta Clara. Varför var just hon tvungen att dö på grund av några idiotiska människor som skapat kriget.

"Du saknar henne va?" säger Sam medlidsamt och sätter sig upp så hon kunde lägga armen om hans axlar. Hennes bror var flera år äldre och dog som soldat i fronten, hon saknade honom så det ända hon hade kvar var ett diplom han fått efter sin död för insatser i kriget.

"Såklart jag gör" svarar Andrew. En 11-åring ska inte vara tvungen att dö för att några idiotiska människor tyckte det vore en bra ide att bomba en stad full av oskyldiga människor. Det var bara så dumt och onödigt. "Du saknar väl din bror också va?" frågar han sedan, trots att han redan var säker på att hon gjorde det.

"Bröder."rättade Sam honom, "Min tvillingbror dog när vi var fem och min storebror för ett par år sedan." säger hon och undviker hans blick, "Och mina föräldrar är anmälda som saknade, troligen döda."

"Hemskt" är det enda Andrew svarar, då han inte riktigt vet vad han ska säga. Hans mamma hade ju också dött i kriget, men inte på det sättet. Hon hade inte utsatt sig för krig genom att gå med i armen utan hon hade varit helt oskyldig.Hans pappa var väl också antagligen död sedan länge. Han hade ju inte hört något, men de verkade vara dåliga på att uppdatera den där dödslistan.

Sam rycker på axlarna, "Ärlig så saknar jag mest mina bröder, mina föräldrar......" hon sa inget mera, men ja de var inte världens bästa, knappast världens sämsta heller.

Andrew nickar. "Jag saknar nog min syster mest också" säger han, som om det vore något naturligt. Självfallet hade de bråkat ofta, men bråken var liksom aldrig långvariga. Det var värre med föräldrarna. Han hade bråkat med dem ganska ofta, inte för att det var långvariga bråk där heller men det var alltid så jobbigt att behöva höja rösten eller göra något drastiskt för att bli sedd.

Under deras samtal märkte Sam att det blivit mörkare, eller ja bålet hade börjat falna och samtalen hade blivit lägre eller tystnat helt. Fru bäver kommer fram med en varsin filt till dem och säger att det är dags att sova om de ska orka med morgondagen.

Andrew tog emot sin filt och såg sig omkring. De flesta hade lagt sig ner för att sova, vilket han blev lite förvånad över. Han hade inte märkt att de hade gått och lagt sig. Sedan gäspade han smått innan han såg på Sam. Han visste inte ens varför han gjorde det. Andrew lade sig ner på marken ungefär där han satt.