PRS mellan Sideswipe och Ginny!!!!

((Haz är 15... Ett år yngre än Em som är 16, två år yngre än Peet och Nick som är 17, och tre år yngre än Ceeth som är 18. (Och fem år yngre än Tom som är 20, och sex år yngre än Klyde som är 21...)))

Jag rycker till och spärrar upp ögonen när vi kör över ett gupp i vägen. Jag sträcker på mig och torkar bort drägel från hakan. Solen är uppe och himlen har fortfarande en rosalila färg av morgon. Klyde visslar lågt och flinar mot mig.
"Väckte jag dig?" frågar han.
Jag suckar och gnuggar sömnen ur ögonen. "Vart är vi?"
Han prutar på munnen. "Ungefär en och en halv timma kvar till Moskva." Han kör om en röd pickup som ser ut att ha kört sin sista mil för trettio år sedan, och trummar på ratten. "Sen måste vi bara hitta till Reb." Han får plötsligt en ångerfylld underton i sin röst och jag läcker en hand på hans axel.
"Hey, det är inte ditt fel. Och jag är säker på att hon är okej."
Han ler lite men skakar sedan på huvudet. "Jag vet det, men..." Han suckar. "När Lex sa att... att regeringen bestämt att, efter Amandas död, skulle Rebecca skickas hit... Jag... Jag gjorde inget för att försöka stoppa dem." Han ser på mig. "Inget. Och jag fattar inte hur. Jag var den enda hon hade kvar, och jag kunde inte göra något..." Hans tystnar.
Jag tittar på honom med en bekymrad blick. "Klyde, jag lovar att vi alla tänkte så." Jag tittar framåt igen. "Vi alla ångrar att vi inte kunde göra något. Varken för Rebecca eller Amanda."

****

Jag trycker in knappen på ringklockan och tar ett steg tillbaka. Vi hör hur någon lättfotat och smidig springer ned för trapporna och fram till dörren. Tre lås vrids om, och en låskedja tas bort innan dörren öppnas. En tjej med svart hår uppsatt i en knut och bruna stora ögon, sticker ut huvudet. Rebecca. Hon öppnar munnen för att säga någon med spärrar i stället upp ögonen.
"Vad i Lucifers namn gör ni här?!" utbrister hon på ryska.
Jag flinar. "Hey Reb. Saknat oss?"

***

Efter att ha kramat oss till döds och bjudit oss på bullar, tystnar Rebecca för att lyssna på vad vi - mestadels jag - har att säga. När jag är klar har hennes ögon mörknat precis som Klydes hade gjort.
Hon skakar på huvudet. "Jag kommer med er."
Klyde reser sig upp. "Nej, det gör du inte." Han ser ned på henne. "Du stannar här."
Hon ignorerar honom och ser på mig. "Ni behöver mig. Jag vet att de skickade iväg mig, men ni behöver mig." Hon vänder sig mot Klyde. "Och du kan inte protestera, du vet att vi är det bästa Pentagon har."
Klyde suckar. "Visst, kom med då." Han vänder sig mot mig. "Då är vi ialla fall uppe i vårt - ert - gamla antal."
Rebecca ser förvirrad ut och jag ler lite. "Vi har en ny tjej - Hazel - en helt briljant bågskytt." Jag ser tvivlet i Rebs ögon. "Hon är duktig, men ung. 15, började för ett halvår sedan."
Rebecca nickar. "Japp ni behöver mig." Hon reser sig upp och går mot dörren. Han vänder sig om. "Ska vi åka eller?"

(((((((OMG I FORGOT DALLAS!!!!!!!!!! NOOOOOOOO!!!!!!!!))))))))))

((IS SHE DOUBTING HAZ
HAZ KNOWS BOWS
DON'T TELL HER SHE DON'T
BOWS))

Det hade varit extra kallt ute på arenan - hösten var på väg och Hazel hade glömt att ta på sig en jacka igår. Nu fick hon betala för det - insidan på hennes hals verkade brinna och hennes kropp var öm. Efter tre timmar av träning på gymmet inomhus och ignorerande av förkylningen, en nysning på en läskigt biffig kille som verkade försöka döda henne med sina bara ögon och en lunch där hon inte kunnat svälja någonting så accepterade hon att hon kanske var lite, lite förkyld.
Det var inget problem, egentligen. Hennes förkylningar varade aldrig länge, särskilt sedan hon börjat på Pentagon; så mycket träning och bra kost hade gett hennes immunförsvar egenskapen att skydda hennes kropp mot allt möjligt. Men medan hon torkade sitt rufsiga hår (som verkligen behövde klippas snart; kanske Emmony skulle kunna göra det när hon kom tillbaka - hon litade inte på Ceeth med en sax, Peter hade ingen aning om hur man klippte hår, och Tom skulle säkert raka hennes huvud och sedan skratta tills hon sköt honom) med sin handduk efter en lång dusch, så kunde hon inte undgå att tycka att förkylning måste vara det värsta som finns.
Hon fönade håret lite snabbt, bara för att inte behöva gå runt med det droppande, drog på sig en tjocktröja över linnet hon brukade sova i, stoppade in pyjamasbyxorna i tjocka sockor och fluffade till sängens kuddar innan hon satte sig ner.
Uttråkad och irriterad så slog hon på sin laptop, först för att checka sin mail-inkorg (tom). Hon trummade fingrarna mot datorns kant, stint stirrande på skärmen utan att ha någon aning om vad hon borde göra.
Hon kände sig helt idiotisk - varför tog hon inte bara med sin tjocktröja till banan?! Var det så jävla svårt, när den hela tiden låg i omklädningsrummet?! Nu var hon förkyld, och även om hon säkert skulle vara frisk redan imorgon så förlorade hon en dags värdefull träning - hon skulle träna sina färdigheter med gevär idag - det vapen som säkert skulle vara viktigast i kriget.
Inte för att hon var säker på att hon ville vara ute och slåss. Allt det där hon sagt till Mike var sant, egentligen, men hon kunde inte bara sitta och gömma sig i byggnaden medan hennes vänner och allierade slets sönder av motståndarnas vapen. Hon ville inte ha något krig alls, men hon tänkte inte erkänna det för någon - självklart ville ingen ha ett krig, men det här var en militärbas, och precis som alla andra soldaterna behövde hon bara acceptera vad som hände. Det lönade sig inte att gå runt och tjura.
Lennox hade berättat genom högtalarna att Mike hade talat med presidenten igår. Presidenten och alla högt uppsatta politiker och chefer i landet skulle ha ett möte om några dagar, och det skulle hållas just här, i Pentagon. Hazel undrade om Obama egentligen inte ville komma till militärbasen - det som hände förra gången han var här var knappast roligt.
En knackning på dörren fick Hazel att återvända till verkligheten. Hon blinkade i förvåning - Peet och Ceeth var fortfarande på banan - hon hade sett de förut - och Tom skulle vara i dojon hela eftermiddagen.
"Det är öppet, kom in." Sa hon förvirrat.
En bekant figur öppnade försiktigt dörren, och Hazel stelnade till.
Nicholas såg inte bättre ut än den dagen hon, Ceeth och Peet sett honom ute på banan. Han hade mörka ringar under ögonen, håret såg ut gråare ut än vitt, och hans mörka ögonen hade förlorat den lekfulla glimten. Han såg ut som en skugga av den Nick Hazel hade fått lärt känna när hon först kom till Pentagon - helt olik killen som varit otrogen mot Em och sedan nästan blivit dödad av hennes bror. Ändå kände Haz den exakt samma ilskan över att se honom.
Hon rätade på sig, iakttog honom med isiga ögon och frågade kyligt:
"Vad gör du här?"
Nicholas såg inte irriterad eller ångerfull ut. Han stod blickstilla där vid dörren och såg runt i rummet. Han såg ut som om han ansträngde sig för att se avslappnad ut, men hans axlar var spända och ryggen för rak.
"Jag behöver din hjälp."
Hans röst var inte alls lika lekfull och lätt som den varit förr.
"Varför skulle jag vilja hjälpa dig?" Sa hon kallt. "Efter vad du gjorde mot Emmony?"
"Det är exakt därför jag är här." Sa han, och det fanns en underton av ilska i hans röst, men han kämpade för att hålla tillbaka den. "Jag behöver få henne tillbaka."
Hazel såg häpet på honom, men hämtade sig sedan fort.
"Varför i helvete skulle hon ta dig tillbaka?"
Den blonde killen förlorade sitt tålamod.
"Jag vet väl inte!" Skrek han nästan. Men sedan tog han ett djupt andetag, stängde ögonen och försökte tydligt lugna ner sig. När han tittade på henne igen fortsatte han:
"Jag gjorde fel. Förlåt. Men alla gör ju fel, för fan. Man kan inte straffa någon för en hel livstid bara för ett ynka misstag."
Hazel reste sig upp från sängen och stirrade på honom.
"'Ett ynka misstag'? Kallar du att frivilligt såra en god person som gjort så mycket för dig för 'ett ynka misstag'?!" Frågade hon misstroget. Mot slutet av meningen hade hennes röst blivit så isig att Nicholas ryckte till, även fast hon inte ens höjt rösten. Hon fysiskt kände hur hon förmedlade hat genom sin klarblå blick.
"Jag är ledsen." Sa han. "Det är jag faktiskt. Jag vet att Em och du och Ceeth och Peet och..." Han svalde efter att ha sagt sin brors namn, och smärta blixtrade till i hans ögon. "...Och alla andra hatar mig. Jag fattar varför. Men... Kan jag inte gottgöra det eller något? Kom igen, det måste finnas något jag kan göra."
Hazel blinkade.
"Alla hatar dig." Repeterade hon. "Det är därför du vill bli ihop med henne, eller hur? Så att alla slutar förkasta dig."
Nick såg arg ut.
"Det är för fan inte jävla sant! Jag vet att jag är självisk och skit, och ja, jag hatar att alla ignorerar mig och stjäl mina saker och vägrar sitta vid mig i matsalen, men det skiter jag i, jag vill ha Emmony tillbaka, och jag tänker fane mig gör allt för att få det!"
Hon var tyst. Nick såg ut att vänta på ett svar, men inte ångra vad han sagt.
"Varför kom du till mig?" Frågade hon tyst till slut.
Nicholas såg häpen ut.
"För du är tjej. Ni ska ju liksom... Vara bra på sånt här."
Hazel kände en liten gnista av den gamla ilskan, men den var inte stark nog för att få henne att bli arg på honom igen.
"Det där är förnedrande." Sa hon lugnt.
Nu såg Nick nervös ut.
"Förlåt." Sa han snabbt. "Jag menade bara... Jag vet inte..."
"Det är okej." Orden lämnade Haz' mun ofrivilligt, men sedan så kände hon en nysning bygga upp sig i henne, och hon kastades fram i en böjning och höll för sin mun och näsa medan hon nös.
När hon rätade på sig sträckte Nick fram en näsduk åt henne, med skuggan av sitt forna leende på läpparna. Hon mottog det tyst.
"Sjuk? Nu? När det ska bli krig och allt? Snacka om otur."
"Jag är inte sjuk." Protesterade hon.
Nicholas ryckte på axlarna.
"Jag tyckte väl du lät täppt."
Hazel snöt sig och slängde näsduken i sin lilla papperskorg under skrivbordet. Sedan såg hon på Nicholas allvarligt.
"Om jag ska hjälpa dig måste du svära på att inte bete dig som en jävla skitstövel igen."
Nick log nervöst.
"Kan inte lova." Skämtade han. Men Haz hade inte samma attityd.
"Jag ska prata med Ceeth och Peter först. Sedan får vi se vad som händer." Sa hon, rösten väldigt kylig.
Nicholas rynkade pannan, men hon stirrade ner honom, och han lämnade rummet tyst.



((Is that okay? Otherwise we can just ignore all of that. I just wanted some Nick. I've missed him bby ♥))

Jag ska precis öppna bildörren när min telefon bzz-ar i fickan. Jag tar upp den och svarar utan att titta på skärmen, som skulle ha varit ett misstag, men inte den här gången.
"Hallå?" säger jag.
En skrämd röst svarar i andra ändan. "E-e-emma?" Dallas! "E-emma är det du? Snä-älla, v-vart är du?"
"Jag är inte kvar," säger jag med liten röst.
"Inte kvar..." viskar Dallas och det låter som om han ska svimma.
Jag lutar mig mot bilen. "Dallas, oroa dig inte! Jag ringer tillbaka!" Jag lägger på innan han hinner svara och slår ett annat nummer.
"Hej, det är Basse från Basses flyg. Vad kan jag stå till tjänst med?"

Efter att ha pratat med Basse och sätt till att han skickar någon för att hämta Ryan (och också meddelat Ryan om att han blir hämtad), sätter vi oss i bilen på väg mot Moskva flygplats. Klyde förklarar för Reb om kriget medans jag bokar flyg biljetter och fyller in med mer detaljer i Klydes historia.
"Så..." säger Rebecca efter en stunds tystnad. "Ni, ehm, inte du Klyde, men du, Em, och resten utav SKILLS-teamet slutade att döda efter det med..." Hennes röst tonar ut och hon tittar ned på sina händer. Amanda.
"Ja, vi slutade." Jag lägger en hand på hennes axel. "Det är okej. Men... Hazel vet inte om det, så vi pratar inte om det."
Hon tittar på mig. "Ni har inte berättat?" Jag skakar på huvudet. Hon rycker på axlarna. "Kanske det är bäst så..."

Jag ser på helikopters medans den landar och vinkar åt Dallas som sitter i den tillsammans med Basse. Jag blir chockad när Ryan kastar sig ut ur den, springer fram till mig och omfamnar mig hårt. Han ser på mig med blodsprängda ögon.
"Lämna mig aldrig igen," viskar han och kramar mig igen. Den här gången kramar jag tillbaka och ler lite.
"Det ska jag inte."

Jag tackar Basse och vi börjar sedan gå mot vår gate för att ta ett plan tillbaks till USA och Pentagon och kriget. Väl på planet somnar Dallas och Klyde och jag och Rebecca pratar om allt mellan himmel och jord. När jag nämner det med Nick skriker hon att hon ska slita honom till småbitar och får en massa arga blickar riktade mot sig.
När solen börjar gå ned bakom horisonten slutar det med att vi alla fyra sover tyst mot varandra.

((Yolo soooo tired.))

((Basse omg))


"Peet?" Snörvlade Hazel och knackade på hans dörr. Hon höll i ett packet näsdukar under ena armen, en mugg varm choklad i den andra. Hon visste exakt hur hemsk hon måste se ut, med en enorm tjocktröja, röd näsa och rufsigt hår.
Peter öppnade, blinkade i förvåning några gånger och sa sedan:
"Haz? Allt okej? Du ser-"
Hazel viftade avfärdande med en hand och avbröt.
"Kan jag komma in?" Hämta Ceeth, är du snäll. Och Tom. Det är viktigt."
Han blinkade igen, och hon insåg hur bossig hon måste verka. Hon öppnade munnen för att säga förlåt, men fick just världens hostattack istället. Peter såg ut att vakna upp, sa fort att han var tillbaka strax och att hon borde gå in, och sprang iväg för att hämta killarna.
Hazel gick in och satte sig, lade muggen hon tagit med på hans skrivbord och snöt sig ljudligt. Hon satte sig försiktigt på en stol och väntade.
Några minuter senare kom Peet tillbaks, Ceeth och Tom bakom honom. Tom hade bara en handduk runt midjan och en över axlarna; hans hår var vått och han såg sur ut.
"Kunde jag inte iallafall fått sätta på kallingar?" Mumlade han irriterat. Hazel behövde gömma ett leende.
Ceeth såg förvirrad ut.
"Vad är det, Hazel?"
Hazel harklade sig.
"Nicholas besökte mig. Han vill ha hjälp med att få tillbaks Em." Sa hon rakt på sak.
Peter och Nick stelnade till. Tom utbrast:
"Va?"
"Han sa att han var ledsen. Att han ångrar sig."
Hon sa inte vad hon själv tyckte - hon ville veta vad killarnas reaktion skulle vara först.
Efter en utdragen, kall tystnad frågade Tom försiktigt:
"Lät han som om han var uppriktig?"
Hazel drog ett djupt andetag.
"Jag vet inte, han-"
"Han kan inte vara uppriktig, han ljuger för att få vänner igen, ni har själva sett hur mobbad han blir av alla." Ceeths kallt arga blick var fast på Hazel, och hon fick hindra sig själv från att skruva på sig. Hon besvarade hans blick med en egen, lugnare än vad hon kände sig, och var tyst.
"Vad gör vi då?" Frågade Tom. "Ska vi bara ignorera honom? Jag menar, vi måste säga till honom."
"Jag berättar för honom om ni kommer på vad som ska sägas." Ska Hazel lugnt. "Peter, vad tycker du?"
Alla vände sig och stirrade på Peet, som stod blickstilla i ett hörnet. Hans ansikte var uttryckslöst.
"Han har ingen rätt att tala till Hazel eller någon annan av oss."
Hazel pressade ihop läpparna. Hon kände sig tung i magen när hon såg på honom.
Det var en hel minut av pinsam tystnad, innan Tom sa:
"Okej, jag ska gå och sätta på kalsonger. It's gonna be wild." Skämtade han halvhjärtat. "Ses."
Han lämnade rummet.
Ceeth sköt en sista, halvt oroad blick på Peet innan han också gick. Dörren stängdes tyst bakom honom.
Hazel reste sig upp.
"Jag ska nog också gå." Sa hon ursäktande och tittade ner i golvet generat. Hon ångrade att hon ens berättat för killarna om Nick - kanske borde hon tyst och undangömt berättat för honom att hon inte kunde hjälpa till och aldrig nämnt det till Ceeth, Tom och Peet. Men det var för sent nu.
"Är jag en hemsk människa?" Sa Peter plötsligt. Hazel tittade upp, och han sökte hennes blick med ögon fyllda av någon slags tyst desperation. "Gör det mig till en hemsk person, att jag ignorerar min bror så här?"
Hon andades in långsamt, försökte forma ordentliga, tröstande meningar i sitt huvud, men det var svårt och hon bet sig osäkert i läppen.
"Jag tror inte det spelar någon roll, Peet." Sa hon så mjukt hon kunde. Hon gjorde en grimas när hon hörde hur falskt det lät. "Det spelar ingen roll om ni är släkt. Du älskar Emmony lika mycket som du älskar Nicholas, och du har all rätt att hata honom för att ha sårat din vän."
"Men ska jag älska min bror lika lite som mina vänner?" Sa han frustrerat. "Man ska ju älska sin bror mer! Han är min tvilling!"
Hazel tog tre stora kliv och tog tag i Peter's handleder. Hon stirrade stint in i hans mörka ögon.
"Nej. Tänk aldrig så. Tänk inte att du älskar honom like 'lite' som dina vänner. Du älskar dina vänner lika mycket som du älskar din bror, och när du har vänner som Ceeth, Em, Tom och Klyde är det fan rimligt. Vem fan bryr sig om ni delar DNA? Jag är släkt med Mike, men varför ska jag låta det påverka mig? Det handlar inte om vem som du är släkt med eller inte. Det handlar om vem du väljer att älska."
Det lät så himla löjligt att hon faktiskt tillade:
"Och snälla ignorera hur dumt det där lät, eller så kommer jag sluta vara din vän."
Hon var stolt över hur road hon lät, och Peet log också.
Hazel insåg snabbt att de stod lite för nära, och släppta abrupt hans handleder och tog ett steg tillbaka. Rodnad spred sig över hennes kinder och näsrygg.
"Tack." Sa Peet uppriktigt, hans kinder också lite röda men ett genuint, litet leende på hans läppar. "Jag lovar att ignorera hur mycket det lät som om du citerade någon romantisk drama-film."
Hazel skrattade lätt.
"Tack."
Hon tog sin mugg, snöt sig lite och tog sedan näsdukspaketet under armen, och med ett sista leende stängde hon dörren bakom sig.


((Random...))

När planet landat och alla stigit av och tagit sina väskor, tar vi en taxi till Pentagon. Klyde är exalterad över att träffa Tom och de andra igen, men jag,
Dallas och Rebecca är tysta.
Medans Klyde pladdrar på med taxichauffören om allt mellan himmel och jord, tar jag upp min telefon för att messa Ceeth om att vi snart är framme.
Jag får nästan genast svar, ett kort *Okej, jag väntar utanför*.

När chauffören svänger in på parkeringen är solen på väg ned igen. Ceeth står och väntar precis som han sa att han skulle. Han ler och omfamnar mig hårt. Jag kramar tillbaka och borrar in ansiktet i hans bröst.
"Jag har saknat dig," säger han och tar ett steg tillbaka.
Jag ler tillbaka. "Jag har saknat dig också." Han har påsar under ögonen som är lite rödsprängda i kanterna.
Klyde ger Ceeth ett snabbt "hej" innan han försvinner in i byggnaden för att hitta Tom, och Becca skrattar och kramar Ceeth.
"Hello, Tall," ler hon. "Saknat mig?"
Ceeth skrattar också. "Visst har jag det!" Han lägger en hand på hennes rygg och den andra om min nacke och börjar gå mot matsalen. "Och jag tror några till har saknat er också!"

((Just write about how haz see and the others see them come,and fuck i fogott Dallas but yolo he's there some wher... good... good night.))

((FUCK YEAH))

Klyde kom plötsligt instormande. Alla tittade upp från matsalen. Han såg precis ut som vanligt; som om de senaste månaderna inte hänt, men han bar på ett vilt ansiktsuttryck medan hans blick drogs över alla innan den fastnade på sin bästa vän.
Tom's ögons vidgades, och han reste sig från sin stol, och plötsligt hade de armarna runt varandra i en mycket hård omfamning.
"Stinkbomber stinker utan dig." Sa Tom, och Klyde skrattade hjärtligt.
Hazel kunde inte hjälpa det stora leendet som spreds på hennes läppar.
När de två vännerna var klara med sina hej, så kom Klyde och hälsade på resten av de. Peter klappade honom på ryggen hjärtligt, och när Klyde tog ett steg fram för att krama Hazel, sa hon snabbt:
"Jag är jätteförkyld, du vill inte komma för nära."
"Efter så lång tid på en jävla båt tror jag att jag kan ta en fjuttig förkylning." Sa han avfärdande och gav henne en kram ändå. Hon log varmt.
"Var är Em och Ceeth?" Frågade Peter.
"Fortfarande där ute." Sa Klyde. Han tog Tom's tallrik och började vräka i sig maten som om han aldrig ätit förut. "De pratar med Becca."
Hazel rynkade pannan.
"Becca?"
Peter och Tom såg glada ut.
"Just ja, Em messade och sa att hon var tillbaka. Det ska bli kul att träffa henne igen. Hon är nästan lika pessimistisk som du, Haz." Sa Tom tankfullt.
Peter såg generad ut.
"Sluta, Tom. Jag tror att du kommer gilla henne - hon heter Rebecca Black, och hon var med i vårt team förr. Hon var bortförd till Ryssland för några år ((?)) sen." Förklarade Peet hjälpsamt.
Hazel hade inte hört mycket om henne, och lutade sig intresserat fram.
"Vad är hennes skills?" Frågade hon nyfiket.
Innan någon hann svara kom Ceeth och Emmony in, åtföljda av en mörkhårig tjej med bruna ögon. Peet och Tom gick fram och kramade henne glatt, och sedan Em. Hazel tog tag i Emmony's arm och sa lågt:
"Tack gode gud att du är hemma igen. Att vara med bara killar så här länge har fräst sönder min själ, tror jag."
Emmony skrattade och gav henne en kram. Sedan sa Ceeth:
"Becca, det här är tjejen vi pratade om."
Hazel räckte artigt fram en hand och sa:
"Hazel Grace."
Tjejen tog motvilligt hennes hand och gav den en kort skakning. Hon presenterade sig kort:
"Rebecca Black."
Em sa:
"Haz är en fantastisk bågskytte. Hon är släkt med Mike."
Rebecca höjde på ett ögonbryn, men såg inte imponerad ut. Hazel suckade inombords, men lät inte sitt ansiktsuttryck förändrades. Ändå så kände hon sig redan trött; den här tjejen litade inte på henne. Hon behövde bevisa att hon var pålitlig och stark. Ugh.
Peet, vars blick for mellan Haz och Rebecca, sa fort:
"Sätt er."
Hazel sjönk ner på sin stol igen.


((No idea what to write...))

((Rebecca Red***** och hon blev typ utsparkad.))

Stämningen i matsalen har lättat sedan Reb kom in med oss. Flera utav de vanliga soldaterna har kommit fram för att säga hej och krama henne.
Dallas kommer efter ett tag och jag ser att han har tvättat håret och bytt kläder. Han tar mat och spanar ut över havet utav soldater men verkar inte hitta en ledig plats. Jag reser mig upp för att vinka till mig honom. Han ser tveksam ut, men kommer ändå.
"Hej," säger jag och sätter mig ned igen. Han sätter sig också och ler lite.
"Hej."
Och med det har han allas (SKILLS-teamets) blickar på sig. Klyde skiner upp och ger Dallas en klapp på ryggen.
"Detta är Ryan Dallas, allihopa! Han kom med Em för att hämta mig." Han ler brett.
Ryan ler svagt, men ser sedan på mig. "Jag kan inte fatta att ni glömde mig."
Jag rodnar med kastar sedan en bit broccoli på honom. "Eh, det var väl inget! Du behöver lite äventyr!"
Han skakar på huvudet. "Jag är inte du Emma." Han tar upp broccolin och kastar den på mig, men jag duckar och den flyger in i en annan soldat.
Och så börjar ett matkrig...

((Omg did I write Black? *Rebecca Black singing Friday in the distance*...))

Trött, sjuk och verkligen inte i humör för ett matkrig så smög Hazel sig ut ur matsalen utan att någon märkte det. Hon lämnade sin tallrik och bestick kvar, för det fanns ingen chans att hon skulle kunna nå hörnet där man lämnar det utan att bli nerkladdad med mat, och skyndade sig fort ut, en arm över huvudet för att skydda sig mot alla flygande matrester.
Hon kom ut i stort sett oskadd - en liten bit spagetti i håret och lite morötter fast på sin tröja, men annars okej. Hon borstade av osynligt damm från sina byxor och gick sedan målmedvetet genom Pentagons korridorer tills hon nådde sitt rum, där hon låste dörren bakom sig och försiktigt satte sig ner på sängkanten. Hennes ögonlock kändes tunga.
Haz kastade en blick på klockan som satt på hennes skrivbord, bestämde sig för att lägga sig med en gång så hon kunde få en god natts sömn även om hon måste vakna tidigt dagen efter och borstade tänder och bytte om snabbt. Hon kröp ner i den halvt kalla sängen, och hann knappt tänka en tanke innan hon somnat.

((I'm so bored))

En vecka nu. En vecka kvar. Jag tror det knappt. En sju dagar kvar tills helvetet bryter ut. Kul...
Jag går längs korridoren på väg mot mötesrummet, samma mötesrum som presidenten blev knockad i. Jag ler lite åt minnet. Jag saknar hur det var förut, före kriget och före allt föll samman. Före Nicholas var otrogen. Jag suckar tyst.
Jag hör ett tyst rumlande på min högra sida och innan jag hinner se vad det var som läst, tar någon tag i min arm och drar in mig i en städskrubb. Jag skriker till och försöker slå min överfallare, men han fångar min näve, drar mig ut ur balans.
Vänta
jag känner igen hans rörelser.
Gud, jag skulle kunna göra det var som helst.
Nicholas.
"Nick," säger jag. "Släpp mig."
Han skakar på huvudet i mörkret. "Snälla, Emma, lyssna på mig. Bara hör vad jag ska säga, sen kan du gå."
Jag har lust att protestera, lust att göra honom besviken. Men jag vill vara nära honom bara lite till.
Jag nickar. "Bara släpp mig först."
Han gör som jag säger. Drar en hand genom sitt hår. "Emma..." Han suckar. "Jag - ... Jag vet att be om ursäkt inte kommer att göra någonting bättre, att det är det sista du nog vill höra, men jag vet inte vad annars jag ska säga." Han tar ett steg framåt, sänker sin röst. "Jag förtjänar inte din förlå-telse. Fan, jag förtjänar inte någons förlåtelse." Han tar ett djupt och skakigt andetag.
"Jag förväntar mig inte att du gör någonting alls. Ingen förlåtelse. Inget leende. Inte ens ett Hej.... Jag förtjänar ingen andra chans." Han ser mig djupt i ögonen och jag känner min kropp smälta.
Jag bara stirrar. Stirrar och stirrar. Han tänker precis ge upp och gå när jag tar tag i hans arm och drar honom intill mig. Han ser chockat på mig, blinkar.
"Emma?"
Jag ger honom en sträng blick och han sväljer. "Nicholas Tiberius Nott. Jag kommer aldrig," säger jag, "aldrig att förlåta dig för vad du gjorde." Jag ställer mig på tå och kysser hans läppar mjukt. "Men om du lovar att aldrig göra om det igen, att alltid vara trogen, så kan du få en liten chans till."
En tystnad faller emellan oss.
Men inte för länge. Nick slår plötsligt armarna om mig och kysser mig djupt, kysser mig länge. När vi bryter isär ser han mig i ögonen och ler lite. "Jag lovar." Han kysser mig igen.
Jag flinar men ger honom en skarp blick innan vi lämnar städskrubben. "Kom ihåg att jag fortfa-rande hatar dig och kommer att för evigt att göra det."
Han flinar tillbaka. "Visst, Lillen."

Mötet har redan startat när jag och Nick kommer in och Klyde slänger oss en irriterad blick. ”Var i helvete har ni varit?” Han fortsätter innan vi hinner svara. ”Vänta, jag vill inte veta. Bra att ni är sams igen.” Han tittar ned på kartan på bordet igen. ”Jag började bli trött på ert gnabb.”
Jag rodnar lite och sneglar på de andra – Ceeth ger mig ett snett leende men hans ögon är skep-tiska; oroliga – Hazel, som är frisk igen ser på kartan med rynkad panna, och Tom kan inte släppa Klyde med blicken. Peter har fult upp med att se argt på Nick och Reb verkar inte bry sig. Jag inser att Klyde har börjat prata och rör mig närmare för att se.
”… evakuera staden i går och kommer att bli klara i morgon. Vi förväntas möta runt 300-400 man vilket betyder att vi är i underläge. Därför är det viktigt att ni i SKILLS-teamet är extra med,” säger han. ”Haz, du är våra ögon uppifrån. Du är den som kommer att täcka oss, fram för allt det andra i teamet. Ceeth, du och jag kommer att ta mitten, gå rakt på. Rebby, Tom – ni tar vänsterflacken.” Han vänder sig mot mig. ”Hawk. Du vet vad du ska göra.” Jag nickar. Klyde vänder sig mot Peet. ”Peter, du kommer att sitta tryggt i basen, övervaka minsta rörelse, säga åt oss vad vi ska göra.”
Hazel tar ett steg fram. ”Vad ska jag göra när mina pilar tar slut?”
Klyde nickar långsamt. ”När det händer vill jag ha dig här –” han pekar på kartan ”– vid entrén. Se till att inga kommer in.”
Hon nickar.
Klyde slår ihop händerna. ”Bra. Nu återgå till er träning.”

(("Tom som inte kan släppa Klyde med blicken" I'M SORRY BUT YOU'RE MAKING IT REALLY FUCKING HARD NOT TO SHIP THESE TWO I MEAN F***ING BABIES OMG ♥

Also - YOU THOUGHT OF WHAT NO ONE EVER THINKS OF: WHAT HAPPENS WHEN THE ARCHER'S ARROWS RUN OUT))


Hazel var orimligt glad. Hon visade det inte - det var ju inte ett bra tillfälle att vara lycklig på. Men det var första dagen hon kände sig frisk på länge, och det nya kraften och adrenalinet fick henne att känna sig redo att göra allt. Hon gick igenom alla krigsplaner noga, diskuterade med alla soldater hon kände, övade nästan 24/7 - och för varje minut kände hon sig starkare och självsäkrare, för hon hade beslutat att blankt vägra tänka på allt som skulle kunna gå fel. Det fanns inte tid att oroa sig. Allt de kunde göra var att ge järnet.
Samtidigt så hade nyheterna om kriget sammanfört soldaterna på ett främmande sätt - alla var samarbetsvilliga och stöttande på ett helt nytt vis, även inom SKILLS-teamet. Till exempel var Em och Nick sams igen, och det kändes så tryggt och bekant att snegla över för att se hennes rödhåriga huvud placerat på hans axel, precis som innan allt höll på att bryta ihop (alla verkade ganska glada över att de blivit ihop igen, även om de flesta var lite skeptiska - men Peter's panna var rynkad och hans blick skarp och hård när han såg de hålla hand eller pussas på kinden). För det var ju det som hände; precis när allt skulle bryta ihop, så var allt som starkast.

((Random. You're gonna start the war))