LotR privatroll mellan Tamburlaine och Dragon Fantasy

Tamara log och satte sig långsamt upp och drog på sig byxorna och tunikan. Hon slängde en blick mot dolken på nattbordet och log lätt, hon hade inte behövt sova med den för att kunna somna.
När Daeron talade nickade hon, "Jo, det är väll bäst antar jag." svarade Tamara, just nu kände hon inte för det, men de hade dock ett uppdrag som de hade fått av Elrond.

Daeron reste sig och tog jackan i handen. Han vände sig med ett leende mot Tamara.
"Det är bäst jag går till mitt rum nu, värdinnan tycker illa om dig redan färdigt, jag tror inte situationen blir bättre om hon får syn på mig här", sade han lättsamt.

Väl i sitt rum packade han ihop sina saker och gick sedan till det största rummet, färdig att ge sig av efter morgonmålet.
Värdinnan syntes inte till, men hennes dotter serverade honom gröt med ett blygt leende och återvände sedan tll disken, där hon fotsatte torka stop från föregående kväll.

Tamara suckadeoch himlade med ögonen åt honom. Hon var van att bli behandlad så, så var det de flesta behandlade henne. Ingen gillade hennes val och det var något hon hade accepterat.

Hon plockade ihop allt sitt och gick sedan ner för att få i sig morgonmål. Hon såg värdinnans dotter lämna Daeron med ett blygt leende mot honom. Tamara såg på henne och hon gillade det inte alls, men samtidigt varför kände hon så? Daeron fick väll göra vad han ville.
Hon sätter sig ner vid bordet mittemot honom och blir snabbt serverad gröt, dock verkar inte dottern glad över Tamaras uppenbarelse och Tamara log nöjt över detta och satte igång och åt gröten som var riktigt god.

Daeron fick syn på Tamara och hälsade med ett leende innan han tog för sig av gröten och började äta. Det var bättre än han hade trott, och skålen var snart tom. Då skuffade han den undan och rätade på sig.
"Är du redo att ge dig av?" frågade han då även Tamaras skål var tom. "Om vi rider hela dagen hinner vi fram tills kvällen, skulle jag tro." De skulle rida över slätterna, tills de nådde en mindre skog, som omringade början av en bergskedja. Där fanns en av de störra dvärgstäderna, och bergen, ödsliga och obebodda, kryllade av orcher. Inte exakt den tryggaste platsen i Midgård, och de flesta undvek trakten.

Tamara log glatt, "Visst." sa hon och de hämtade sin packning och gick till stallet. Tamara var på mycket bra humör, hon var mer utvilad än hon vart på år och hon mådde bättre med, om det hade med Faeron eller ja...allt visste hon inte men hon mådde otroligt mycket bättre, och de skulle få lämna byn och va på egen hand. Och äntligen skulle hon ge sig i kast med lite orscher och kanske få tag på den andra rigen, de skulle iallafall hjälpa dvärgarna.

De red ut ur byn och började ritten över slätterna, solen höll på att stiga och solstrålarna lät daggen glittra i ännu det daggfyllda gräset.
Snart stod solen mitt på himelen, inget ovanligt hade hänt och då Tamara fick syn på en liten bäck stannade hon Nyx. "Ska vi ta en liten paus? Både vi och hästarna behöver, mat, vatten och vila lite grann." säger hon till Daeron.

Daeron nickade och drog Horus till en halt vid bäcken. De var inte långt bort från bergen, några timmar till skulle de vara inne i skogen och få hålla utkik efter dvärgar. Daeron hoppades verkligen att de skulle hitta dvärgarna innan orcherna hittade dem.
"Har du någon mat i dina förpackningar?" frågade Daeron medan han ledde Horus till bäcken för att den skulle kunna dricka. Samtidigt grev han i sadelväskorna efter vattenskinnen och något att äta. Han hittade en halvbrödlimpa och litet ost, men inte mer.

Tamara sadlade av Nyx och tog bort packningen så hon kunde vila och ströva fritt och beta och dricka. Hon kollar igenom sin packning och hittar ett par äpplen, "Det räcker." ler hon och ser på det Daeron har, "Jag förväntar mig kött och öl." senaer hos dvärgarna, säger hon och ler, dvärgarna var vetkligen otroligt bra på vad det gällde att grilla kött och brygga öl.
Hon sätter sig ner och lutar sig mot en stam, "Ta emot." säger hon och kastar ett par äpplen till Daeron, och sluter sedan ögonen och njuter av solen som smeker hennes ansikte.

Daeron log åt kommentaren och nickade. Han hade träffat dvärgar några gånger, men aldrig vistats med flera åt gången. De han hade träffat hade han dock gillat; de hade en sorts vårdslös syn på livet Daeron tyckte om.
Han snappade fast äpplet ur luften och satte sig intill bäcken. Med den krökta kniven han alltid bad vid bältet skar han brödet i två bitar och gjorde likadant med osten, innan han räckte dem åt Tamara.
Det var lika varmt som det hade varit föregående dag. Daeron såg sig om, men ingen syntes till på hela slätten. Så han drog av sig läderstövlarna och strumporna och doppade fötterna i bäckens svala vatten. Sedan lade han sig på rygg och njöt av värmen, samtidigt som han bet i äpplet.

Tamara nickade lätt till tack och tog emot brödet och osten. Hon lutade sig åter mot trädet och kände sig mer avslappnad och tillfreds än någonsin. Hon kände dock av ringens kraft, att den försökte snärja henne men hon stod emot att ens röra vid den. Dagar som hon kände sig såhär hade den ingen makt över henne och föregående natt hade Daeron vart där, som han hade skyddat henne mot den när hon var som skörast, när mardrömmarna satte åt henne.

Daerons tankar drev snart till ringen de letade efter, och den Tamara hade om halsen. Han vände sig om på sidan så han kunde se mot henne.
"Hur är det? Med ringen?" frågade han och lät blicken sjunka till det ställe uner tunikan där han visste att ringen vilade. Tamara hade verkat alldeles normal, men det sades att ringarna hade en effekt på bäraren, även om inte lika stark som den största ringens kraft.