Power (Ett rollspel för alla)

Nu när hon tittade noga på Liz såg hon att det var flickan som bankade på dörren inne hos rektorn.
"Jag vet ärligt talat ingenting längre. Jag vet inte ens vem jag är. Hur kan man bli "osynlig", bara sådär? Det händer ju bara inte." Serah suckade tungt. "Kanske vi har en "gåva" precis som du och rektorn sa? Äsch, jag vet inte."
Precis när Serah sagt detta saktar de ner. De är framme vid sjuksalen.
Serah lyfte handen och knackade på den nötta dörren.

Dörren öppnades efter någon minut. Det var en blond kvinna med glasögon. Hon såg direkt Mia.
"Kära nån, då", sa hon och Liz och Serah lyfte in Mia i rummet och lade henne på en sån här säng doktorer brukar ha.
"Hur hände detta?", frågade den blonda kvinnan.
"Vi var i vårat rum. Jag delar rum med henne", sa Liz och pekade på Mia, "och plötsligt bara svimmade hon så där. Det såg nästan ut som en elchock. Det är fel på elen i vårat rum."
"Du borde gå till rektorns kontor och meddela om rummet sedan", sa den blonda kvinnan helt lugnt medan hon började undersöka Mia.
Liz försökte att inte stirra på henne som om hon var en idiot.

Serah stod i dörröppningen och såg på när den blonda sjuksköterskan tog blodtrycket på flickan de nyss bar. Hon visste inte riktigt om hon skulle så kvar, eller lämna Liz ensam.
"Blir hon bra?", ropade Serah istället till den upptagna kvinnan från dörren.
Sköterskan mumlade något ohörbart för sig själv. Hon ignorerade Serah totalt.

Liz kunde känna stressen. Hade hon gjort så Mia låg här nu?
Hon ville bara springa iväg någonstans där hon kunde vara ensam.
"Är jag fri att gå?", frågade Liz sjuksköterskan.
"Ja, jag tar hand om det här", svarade hon.
Liz vände genast på sig och gick ut med stadiga steg.
När hon kommit ut sprang hon iväg så långt bort som hon kunde, utan att veta om någon följde efter henne.

Serah tittade efter Liz tills hon var helt försvunnen från hennes synfält. Stackars Liz. Serah ville inte att hon skulle klandra sig själv för vad som hände. Kanske det faktiskt var fel på elen?
Serah intalade sig detta när hon också vände sig om för att gå.
"Vänta!", utbrast sjuksköterskan plötsligt. Serah stannade och vände sig om. "Skulle du kunna hålla de här?
Serah kisade mot en hög med flaskor fyllda med mörkt blod i sköterskans hand. Sedan ryckte hon på axlarna och tog emot dem.
"Rör de sakta, så att inte blodet stelnar.", informerade hon henne och vände sig sedan om mot den medvetslösa.
Visst, tänkte Serah och vände sakta på rören. Hon hade ändå inget annat för sig.

Liz kom fram till en tjejtoalett. Hon öppnade försiktigt dörren och tänkte gå in när hon ser vatten precis överallt och trasiga toaletter.
"Nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej...", viskar hon för sig själv och springer åt andra hållet och hoppades på att ingen såg henne.

Francesca släpade sig upp för trappan. Trots att hon uppenbarligen sovit några timmar kände hon sig totalt utpumpad, och inte hade hon märkt av någon gåva heller. Förutom den att hittills ha lyckats undvika flickan hon stötte ihop med i trappan när hon just kommit hit.
Men sån tur höll inte i sig i Francescas liv, och mycket riktigt, snart sällade sig ett klapprande som av dyra klackar till hennes egna släpande steg. Det paret följdes av ännu ett och sedan ett till. Flera, minst tio stycken skopar klickade sig nu fram i trappan.
Francesca kände att det nu var fånigt att låtsas som om hon inte märkt något, och vände sig om.
Där stod en rödhårig tjej med hårdsminkat ansikte, dyra kläder och ett hånleende utsmetat över hela ansiktet. Bakom henne stod en grupp av tjejer med exakt samma uttryck och smink i ansiktet, ja, de var i princip identiska bortsett från hårfärg och ansiktsform.
Deras elaka fnittrande kom fladdrande mot Francesca som en giftig orm, och hon kände obehaget krypa i henne.

((Har ingen som helst aning om vad jag ska skriva... o_o))

((Vi kan väl säga att det börjar mörkna nu, så att det blir en ny dag snart.))

Serah avfärdade besvärat alla tack från sjuksköterskan innan hon lättat gick ut. Den avsvimmade tjejen hette Mia, och hade fått en elchock. Det hade sjuksköterskan Mary (Det satt en namnbricka på hennes bröst) berättat för henne.
Hon drog fram mobilen ur byxfickan för att titta på klockan. 18.54! Hon hade varit här länge. Alldeles för länge.
Serah skull just lägga ner mobilen när den började vibrera. På skärmen lyste hennes hemnummer.
"Hallå?", sa Serah med telefonen hårt tryckt mot örat. Hon fortsatte gå i riktning mot sitt rum. Två våningar upp.
"Serah?", flåsade en välbekant röst i hennes öra. "Är det du?"
"Ja", svarade hon. Konstigt, hennes lillebror Adam ringde aldrig.
"Det har hänt något", viskade han. "Mamma är sämre."
"Va?" Hon förstod inte. Det kunde inte bli sämre än det var. "Vad menar du?"
"Inlagd på sjukhuset. Precis efter du gått." Han tog en paus.
"Men." Hon gick fortare nu. "Hur?"
"Det är något med lungorna. Hon fick inte luft."
Serah märkte inte att hon släppt telefonen. Den dunkade i golvet med en hård smäll. Skärmen flimrade till och blev svart.
"Det är inte sant.", viskade hon för sig själv med gråten i halsen. "Det kan det inte vara."

((Visst. Men nu kan Jackson komma och störa Serah. XD För att jag kan.))

Den förbryllade Jackson vred upp "Devil is a loser" på nästan högsta volym och kan nu inte ens höra sina steg när de slog mot golvet. Han förstod inte vad som hände. Han hade fått en stor kille som Jordan att göra det han sagt utan att han fått ett slag, protest. Ingenting! Han kanske bara ville hjälpa till, eller så ångrade han sig. Jordan måste ha ångrat sig! Så måste det vara! Innan han vet ordet av har han kommit till en ny korridor. Han ser sig inte för och rycker till är ett dunkande ljud som inte tillhörde musiken avbröt honom och han drog ur ena luren och såg en elev, en tjej, längre bort som tydligen tappat en telefon i marken.