Army, War and hard friendship. (Rollspel)

Olivia märker plötsligt Aley och tappar konentrationen, fatalt misstag. Hennes far är framme på någon sekund och knivhugger henne i sidan, han missar med nöd och näppe magen som han egentligen siktat på. Oliva försöker återfå koncentrationen men blodförlusten är för stor.
"Du kan inte döda din skapare utan att få ett straff." Väser hennes far med en len ilska.

Kol sparkar Welt i magen så att han flyger in i en sten.
Snabbt och utan att tänka plockar han upp Olivia i famnen och ruschar ner för berget med henne i famnen.
"Kom Aley!"ropar han medan han börjar springa mot tältet.

Olivia hostar upp blod. Antigen behöver hon faderns blod. Eller motgiftet så hon kan leta upp sin fader senare och dricka det då. Men hon hinner inte tänka längre eftersom det börjar blii svart i kanterna. Hon säger det, väldigt tyst ingen hör henne troligtvis, ja förutom Kol som har alvöron.
"Kniven... kniven är..var förgiftad." Säger hon stötvis och hon svimmar.

Aleyna sprang efter Kol till tältet, hon förstod först inte varför de skulle dit, men såg sedan Jakob.

(Han är i tältet va? xD)

(( japp! ))

Kol lägger Olivia på ett av borden bredvid Jacob, de var flera skadade där, men de hade redan fått sin hjälp.
"Kol?"frågade doktorn, Kol såg genast att det var en alv med tanke på öronen och det övriga utseendet. Christal stod bredvid doktorn.
"Kan du ta en titt på henne?"frågade Kol och nickade mot Olivia, alven nickade.
Kol pustade ut och satte sig ner på marken, då först märkte han hur slut han faktiskt var. Christal kom fram till honom och vilade huvudet mot hans knä.

Aleyna satte sig på marken bredvid Christal och gjorde en ansats för att klappa henne, men tvekade sedan.
"Får jag klappa henne?" frågade Aleyna.

"Jag tror det", svarade Kol och tittade på Christal, hade hon blivit större igen?
Christal gick fram till Aley med prövande steg, Kol himlade med ögonen och vände sedan blicken mot doktorn, han förstod inte hur Christal kunde hitta doktorn så snabbt och hur han kunde vetat Kols namn?

Aleyna log mot Christal och klappade henne försiktigt på huvudet.
"Var hittade du henne?" frågade Aleyna plötsligt Kol. "Jag menar, om du hittade henne..."

"Det var snarare hon som hittade mig", svarade han då Christal lade sig ner, "då vi var ute i skogen och du sprang efter oss, var det väl?"
Han tyckte sig komma ihåg det från den vinkeln, men han var inte fullkomligt säker.

Olivia drömmer om sin far, han är inte död. Han hatar henne mer än någonsin och hon är antagligen från början en halvmänniska som han förvandlade till mutant. Men i hennes dröm finns inget sånt. Bara hon och hennes far som är ute på gården i solskenet och leker med en fotboll. Han sparkar och hon kastar. Det händer i drömmen innan ett plötsligt krasljud hörs inifrån ett ljusblått hus.
"Stanna där Sheila." Säger fadern och ler åt henne, ett riktigt leende. Sedan försvinner han in i huset och allt blir mörkt.
"F-Far. Var är mor?" Hör hon sin ynkliga röst fråga och fadern ger henne en hård blick.
"Din mor är död." Säger han kallt och hon känner tårar rinna över kinderna. Han tar tag i hennes handled och i nästa stund är hon i en cell. En liten och mörk cell. Hennes 'rum' på anläggningen. Hon har ett långt ärr längs benet som hon fått vid senaste testet. Hon rycker till och piper ynkligt när dörren öppnas igen och hennes far säger med en röst som absoulut inte liknar en faders röst.
"Objekt 90231, dags för hjärnaktivitets test." Olivia vaknar och slår upp ögonen hon möter en alvs blick som hon inte känner igen med ett panikslaget pip.