This feeling I have...Could it be... love?

I will never stop read this ff! Inte ens om det så tar hundra år innan du lägger upp ett nytt kapitel!

Hoppas du blir bättre snart och lycka till!

Du kommer inte att bli av med mig!

Hoppas att du blir bättre snart och lycka till på skolavslutningen! ♥

Äntligen mer, go' vänner! Enjoiii~ ♥

---

Kapitel 32 - För tredje gången
Del 5

James

Jag stirrade med vitt uppspärrade ögon på det grönfläckiga kloakröret som Malfoy och Rose hade försvunnit i. Men egentligen såg jag det inte. Jag hade tankarna på annat håll. Också en annan person hade slukats av röret.

Min syster.

Jag föll ner på knä på det fläckiga kakelgolvet på toaletten, kände nästan inte ens smärtan då min vänstra handflata rispades av en vass kant av golvplattorna. Jag kände hur mitt ansikte hade frusit i chock, hur ögonen låg som stela glober av plast i sina hålor, hur armarna var stela och styva även runt armvecken. Jag förmådde inte ens röra mig då rektorn skakade om mina axlar. Jag bara satt där, lät öronen fyllas av det svaga, avlägsna bruset från rektorns röst, medan chocken bredde sig som ett dödligt gift från mitt hjärta.

Varför, Lily? Varför?

Scorp

Jag kastade mig framåt, med trollstaven redo i den vida ärmen. Vattnet forsade in i mina skor, och jag rös till av den kalla vätan då den gick igenom mina yllestrumpor. Ungefär halvvägs stötte jag på en osynlig, slät vägg uppenbarligen skapad av magi. Jag morrade, svängde till höger och vänster med överkroppen och drog frustrerat fram trollstaven ur ärmen. Jag backade några steg, så att jag stod ungefär två meter ifrån ”väggen”. Lyckligtvis hade jag ju läst mer trollkonstlära på fritiden och hemma, och därför kunde jag lite mer avancerade formler. Men att göra det jag gjorde var bara dumt.

”Reducto!” skrek jag och förde trollstaven i en virvlande rörelse. Ett sprakande rött ljus sköt ut från den smala trästaven och träffande den osynliga barriären med ett ljud som påminde om när glas krossades. Och tro det eller ej – det var nästan precis det som hände. Väggen sprack med ett ljud av plast som bröts av, och fragment av den föll ner i vattnet. Jag kunde endast se några få, och detta för att det svaga ljuset i kammaren reflekterades på den glatta ytan. Jag stannade inte för att titta, utan sprang fram till Rose. Jag kunde ju knappast vänta mig att barriären var det enda hindret, men att ta mig fram till Rose var det enda som uppfyllde mina tankar. Det kändes nästan som de ljusa sommardagar för vad som kändes som så länge sedan, där mitt blod hade rusat så fort jag såg in i hennes klara ögon, där min hjärna hade insupit varje detalj av hennes utseende och mitt hjärta slagit volter varje gång hon log. Jag stod på knä bredvid henne, och kände snabbt på hennes puls genom att lägga pek- och långfingret över hennes handled. Hennes hjärta slog fortfarande, och jag drog en lättnadens suck. Det röda håret, som jag så nyss hade sett i en fläta i biblioteket, låg fritt utspritt i vattnet och över hennes axlar. Jag noterade hur långt det var – ända till midjan nästan – och lyfte sedan upp en slinga med fingertoppen. Håret var blött av vattnet i kammaren, och det verkade av någon anledning glanslösare än förut.

Så plötsligt slog hon upp ögonen, och drog ett skakande andetag. Hennes läppar, som alldeles nyss hade haft en sjuklig blå färg, började nu färgas och en rosaröd färg började krypa uppför hennes kinder, hals och panna. Jag drog mig tillbaka, så att ett avstånd på ungefär tre decimeter skapades mellan oss. Jag såg hur hennes bröstkorg höjdes och sänktes i en skakig, hackig rytm, och hur hennes fingrar skakande slöts mot handflatorna. De välvårdade, om än nu smutsiga, naglarna borrade in sig i hennes handflator och bildade ojämna, vita ränder i skinnet som snart bytte färg till blekrött. Tårar, lika klara och heta som smält glas, började rinna nerför hennes kinder.

”Var inte hon förstenad?” tänkte jag med rynkad panna. Men basilisken kanske inte hade fullt lika stor kraft som om den hade varit i sin egen kropp. Och när man talade om trollen…

De långsamma stegen och den väsande andhämtningen talade om för mig att Lily stod strax bakom mig. Jag vände mig hastigt om och grep hårdare om min trollstav, beredd att skydda både mig och Rose. Lily stod där med flammande ögon, och jag blundade hastigt för att inte möta hennes blick. Jag reste mig upp i blindo, förundrad över att hon inte hade attackerat mig än. Hon höjde ett finger mot mig, och av någon anledning skrämde den enkla gesten mig mer än något annat. Jag höjde trollstaven, bara för att försöka visa upp något sorts försvar, då en knall kom från någonstans bakom Lily. Flickan sjönk ihop på golvet, med slutna ögonlock och ett avslappnat uttryck i ansiktet. Jag sänkte långsamt armen och såg förundrat på min räddare.

Bakom den sovande unga kvinnan stod rektorn Krapoli med trollstaven lyft med vänster hand och med silvermustascherna vippande runt det rynkiga ansiktet. Jag överväldigades av lättnad, innan jag kollapsade på den kalla stenen.

Awesome

Ehm, det var...

Håller med er båda

OMG SUPER!

Awesome!

SuperAwesome!!!!!!!!!

Hej hej!

Jag tänkte bara göra lite reklam (hehe) för min nya ff: http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=19390&page=1#p1105720

Ni kan gärna läsa den ^^

Tack för alla fina kommentarer!! ♥ ♥ ♥

***

Titeln på det här kapitlet är "Medan du sov" vilket också är namnet på en romantisk komedi (som faktiskt är ganska bra )

---

Kapitel 33 - Medan du sov
Del 1

Jag satt i den hårda stolen framför skrivbordet i rektorns rum. Det svaga surrandet från några märkliga silverapparater var det enda som störde tystnaden som rådde i utrymmet. Rektor Krapoli satt på andra sidan skrivbordet, och bar en nästan identisk min med sin föregångare i porträttet bakom honom – Albus Dumbledore. De båda såg på mig med outgrundliga miner, och båda hade nästan identiskt silvriga mustascher. Jag kände hur svetten bröt fram i pannan och jag ansträngde mig för att sitta still.

Efter en kort stund lutade sig rektorn bakåt.
”Tålamod – bra Mr. Malfoy” sa han och log smått mot mig. Jag svarade inte. ”Jag tror du vet varför du är här. Det handlar ju självklart om det som inträffade i förrgår…”

Jag var fortfarande tyst, jag visste ju inte vad jag skulle säga, eller som jag över huvud taget skulle tala. Rektorn kikade på mig.

”Jag tror du blir belåten av upplysningen om att Rose Weasleys tillstånd är stabilt. Hon blir just nu omhändertagen av madam Pomfrey i sjukhusflygeln och förväntas vara på fötter i morgon. Om du vill kan du hälsa på henne” Jag rörde inte en min. ”Angåande den andra flickan så bör också Miss Freedom vara på fötter då” Rektorn suckade. ”Detta är ett önskemål från min sida: gå och hälsa på Miss Weasley. Det kanske får dig att tänka på något annat ett tag”.

Rektorn reste sig upp och gjorde en gest mot mig att följa efter honom.

Vi nådde sjukhusflygeln efter ett tag, och rektorn tecknade åt mig att gå in. Jag hörde hur dörren stängdes bakom mig. Jag svalde, rätade på ryggen och började gå framåt, med klackarna klapprande mot stengolvet. Borta vid fönstret låg en rödhårig figur. Jag stannade vid hennes sida.