Den du minst anade [SV]

Azum

Bara så du vet. Du är awesome. Just du, du förgyller mina dagar och jag skulle gråta ut allt vatten ur kroppen om någontng hände dig. Du har fått mig le. Det sägs att ingen är perfekt. Men alla är perfekta enligt mig. och du, du är perfekt. Du är awesome. Glöm aldrig det, kan du lova mig det? ♥

-

Kapitel 18.
Får man slå sin lärare? Jag tror inte det. Jag ska fråga Hermione någon gång.
För jag ville verkligen slå honom i den stunden. Bara för att den han älskar dog. Bara för att han inte kan göra något åt det. Så tycker han att vi inte heller ska kunna lösa våra problem. Fas vad var det att lösa? Ron hade precis sagt att Ginny var otrogen mot Harry – som Harry hade varit med henne. Och nu skulle Harry och jag bara kunna vara ihop offentligt eller? Det kändes inte bra när vi stod och lyssnade på McGonagall och Harry lade sin hand runt min midja. Eller, det kändes ju bra. Fast, ja, det kändes väldigt konstigt att kunna göra det offentligt. Egentligen ville jag bara smyga ut ur rummet med Harry och få vara själv med honom. Men vi var i krig. Jag behövde lyssna.
Den planen gick ju lysande!
Efter att ha återhämtat mig någorlunda efter den jävla hjärtattack jag fick av att McGonagall sa Elliots namn, ja, då kunde jag ju inte lyssna vidare för att jag inte fattade varför. Varför han gjorde så? Mot mig, mot Harry. Det enda jag hade lyssnat på var att det var säkert att han inte hade varit utsatt av en Imperiusförbannelsen. DET var negativt.
Medan jag stod där och både höll om och hölls om av Harry med tårarna rinnande undrade jag hur han tänkte. Hur han tänkte när han visste om mina känslor för Harry. McGonagall fortsatte babbla.
”Vi är väldigt säkra på att Voldemort vet allting om romansen mellan Potter och Hamilton. Så vi tror att han kommer använda Elliot som lockbete för att komma åt Alice och sen hota med att döda henne om inte Potter kommer…” Harry släppte greppet om mig och gick fram till McGonagall. Hans ögon var svarta.
”Men då fattar ni väl att ni måste få Alice från skolan! Hon kan ju inte vara kvar här när hon säkerligen kommer att göra allt för att få träffa Elliot och be honom erkänna att han var utsatt av Imperiusförbannelsen!” skrek Harry rakt i McGonagalls ansikte. Jag gick ett steg framåt och lade en hand på Harrys arm.
”Harry, det vet du att jag aldrig skulle…” han skakade ilsket bort den och kollade på mig. Sen sa han ytterligare några ord som jag aldrig kommer glömma.
”Jo, det kommer du! Du kommer försöka hitta första möjliga tillfälle att prata med honom! Jag vet det! Du älskar honom på ett sett som du aldrig kommer kunna älska mig!” han vände irriterat bort blicken och blinkade bort tårar. Men de fasande bara ögonfransarna och kletade ihop sig.
Jag gick fram till honom. Försökte titta in i hans ögon men han tittade bara tjurigt ner på sina fötter. Jag ställde mig på tå och kysste bort tårarna i hans ögonfranskar. Sen sa jag:
”Det kanske är sant. Att jag aldrig kommer älska dig på samma sett. Men jag kommer heller aldrig kunna älska Elliot på samma sett som jag älskar dig. Det förstår du väl? Jag älskar dig så sjukt mycket att det är större än hela universum. Så älskar jag Elliot också. Men jag är KÄR i dig. Jag är helt sjukt, galet, upp till öronen nerkärad i dig, Harry James Potter. Det är så mycket kärlek att knappt jag själv förstår det ibland.” Han tittade upp på mig. Smålog. Ett sådant där lite snett leende, stolt, men ändå osäkert.
”Åh, kom igen. Kan du inte göra någonting själv?” Skrattade jag. Jag knäppte händerna bakom hans nacke och tryckte min mun mot hans. För ett ögonblick glömde nog både Harry och jag att vi inte var ensamma. Och en hunger av att fortsätta kyssa honom retade mig när McGonagall avbröt oss.
Ja, jag var jävligt ledsen, besviken, förtvivlad och rädd över att Elliot hade gått över till den mörka sidan. Men när jag såg den där underbara pojkens ansikte med den busiga, upprymda blicken som om vi hade gjort något olagligt. Ja, då glömde jag allt för en stund. Jag njöt.

Jättebra!

Okej. Det här kan bli långt. Men nu ska jag försöka att förklara hur jäwla mycket jag älskar din ff. Hur glad jag blir varje gång ögat lyser rött och du har publicerat ett nytt kapitel. Jag vet själv att man blir otroligt glad när man får beröm för något man har skrivit, och jag vill ge dig all den glädjen för det förtjänar du. Du är så himla underbart duktig att det finns inte. Du ska veta, att om du någonsin blev författare skulle hela världen snubbla över sina egna fötter för att få köpa din bok. För att få uppleva känslan av att få läsa något skrivet av en riktigt duktig författare som kan förtrolla en hur länge som helst. Jag skulle skippa mat, vatten, sömn och till och med min dator för att få läsa denna ff. Tack, Erica, för att du skriver så bra, tack, för att du beslöt dig för att skriva denna ff.

Bra förklarat!

merraaa ♥

Asså Ericaaaaaa! Du skriver för bra, och jag vill bara ha mer. Du är awesome kom ihåg det. Du är den som skriver den här galet underbara ff:en. Du är du, och du är väldigt fin och awesome och din ff är ju bara för bra. Du ska veta att jag är HELT BEROENDE AV DENNA SJUKT UNDERBARA FF:EN! ♥
Erica, snäll säg att det kommer mer snart!

Vet ni? Jag gråter.
Vet ni? Jag älskar er.
Vet ni? Ni gjorde precis min dag.
Vet ni? Alla ni som läser min fanfiction är de bästa läsarna man kan önska sig. Jag hade aldrig kunnat drömma om att ni skulle tycka såhär.
Vet ni? Ni är bäst.
♥

Nej. Inte gråta! ♥

Eftersom att de andra har förklarat nog bra så har jag tyvärr inget mer att komma med, så läs bara om alla kommentarer sisådär tusen gånger så vet du vad jag tycker C: