(PM) En mugglare på Hogwarts

Suuuuuuupeeeeeeeeeeer!!!!!

Jättebra

Kapitel 3
Ena sekunden hade jag bara gått vanligt och andra sekunden hade marken plötsligt försvunnit under mina fötter. På tal om fötter var jag säker på att min högra fot var bruten.
”Hallå!” skrek jag, möjligen skulle någon höra mig. ”Kan någon hjälpa mig!” tystnaden var genomträngande. Jag såg mig omkring. Det var ett väldigt djupt hål, troligen fyra meter djupt. Varför skulle någon vilja gräva ett fyra meters djupt hål mitt ute i ingenstans!?
”Hallå! Jag behöver hjälp!” skrek jag, inget svar. Jag såg på min fot. Den verkade vara svullen och gjorde otroligt ont. Jag tog av mig min sko och strumpa och fick svälja för att inte skrika. Det gjorde jätte ont. Inte nog med det så låg min fot i en onaturlig vinkel.
”ÄR DET NÅGON HÄR!?” vrålade jag så högt jag kunde. Och det var inte lite. Jag var väldigt högljudd och kunde skrika så att det hördes i en hel skog om det behövdes. Kanske någon skulle höra, men de skulle inte veta var. Jag granskade väggarna på gropen. De var branta och sandiga, omöjligt att klättra. Särskilt med en bruten fot. Frågan jag ställt mig själv försvann inte. Varför skulle någon vilja gräva en fyra meters djup grop mitt ute i ingenstans?
”JAG HAR RAMLAT NER I EN GROP OCH KOMMER INTE UPP! ÄR DET NÅGON HÄR!?” vrålade jag så högt att jag fick ont i halsen.
Nu började solen gå ner också. Skulle jag behöva spendera natten här?

Jättespännande!

Jättebra

helt underbart amazing!!

Kapitel 5
Rons synvinkel
”VADÅ NI VET INTE!?” skrek mamma. Hon hade precis kommit hem och frågat var Annie var. Efter många, ’det är inte så illa som du tror’ ursäkter hade hon fått reda på att vi faktiskt inte hade en susning. Det var tur att Ginny inte var här, hon var och sov över hos en kompis, för hon hade blivit helt tokig. Annie hade blivit arg och jag visste inte varför. Vi hade faktiskt bara velat få reda på varför hon var så förtjust i halsbandet. Och nu hade hon varit borta i flera timmar. Till och med jag började bli orolig och jag var säker på att jag sett Fred och George dra på sig en allvarlig dyster min. Vi hade varit ute och ropat efter henne. Vi ville från början ge henne lite tid att tänka, men efter en timma och ingen Annie blev man ju lite fundersam.
”Hon gick ut, mamma.” sa Fred.
”Hon ville vara ifred, mamma.” sa George.
”Hon ville få tid att tänka, mamma.” sa jag.
”Och varför ville hon det!?” svarade mamma, ”Det kan möjligen inte vara för att hon blev upprörd på något sätt!?” ibland trodde jag allvarligt talat att mamma kunde läsa tankar. Hon suckade när vi inte svarade.
”När gick hon ut?” frågade hon, oron för Annie hade tagit över ilskan mot oss. Men när hon fick reda på när Annie gått ut så skulle hon nog inte vara så överseende. Jag såg på George, George såg på Fred och Fred såg på mig. Tja jag tänkte då inte vara den som berättar att hon varit borta i tre timmar.

Helt amazing!!!!!

Kapitel 6
Annies synvinkel
Jag hade för länge sedan tappat rösten och nu började det bli kallare. Min fot gjorde något otroligt ont. Det var bra tur att det var mitt i sommaren. Annars hade jag väl frusit ihjäl. Plötsligt hörde jag något.
”Kom Luna, de försvinner på dagen. Vi måste se till att fånga den under de fem minuterna klockan ett på natten.”
”Jag kommer.” sa en drömmande röst. Luna? Luna Lovegood? Just det. De bodde ju inte långt ifrån Weasleys.
”Hallå!” viskade jag. Min röst hördes knappt men Luna verkade höra.
”Hörde du pappa!” viskade hon. ”Det kanske är en skrynkelhornigsnorlack! Det låter ju som en sådan.” fortsatte hon entusiastiskt
”Mycket riktigt väser den på det sättet men man kan aldrig vara säker! Vi måste vara mycket försiktiga så att den inte hoppar på oss, de kan hoppa väldigt högt!” Jag himlade med ögonen. Luna var inte korkad, men hon trodde på allt som hennes pappa sa. Vilket i sig var en aning dumt. Jag tittade upp och mina ögon möttes Lunas.
”Men pappa! Det är ju en flicka!” sa Luna förvånat. ”Vad gör du där nere?” sa hon lite högre. Jag himlade med ögonen. Åh är på en nattlig utflykt bara. Tänkte jag, men jag viskade istället så högt jag kunde ”Jag ramlade ner, kan ni hjälpa mig! Jag har brutit min fot!” jag ville upp så fort som möjligt. Min fot gjorde otroligt ont och jag ville gärna få det gipsat så fort som möjligt. Mr. Lovegood gjorde en lätt rörelse på sin trollstav vilket påminde mig mycket om rörelsen som beskrivs i första boken för Wingardium Leviosa. Genast kände jag mig mycket lättare och innan jag visste ordet av svävade jag upp i luften.

Kapitel 7
Georges Synvinkel
Jag hade aldrig sett Annie arg. Ja i alla fall inte arg på riktigt. Vi hade ju gjort henne arg när vi tagit hennes saker eller retat gallfeber på henne, men det hade på något sett varit annorlunda. Den här gången hade vi gjort henne upprörd och ledsen. Jag visste att det fanns en gräns. En väldigt, väldigt avlägsen gräns visserligen, men den fanns. Och jag och fred hade gått över den. Hade hon rymt? Det kunde hon väl inte ha gjort? Eller? Det var inte troligt, men i för sig så var det inte likt henne att bli så arg och ledsen. Hon var vanligtvis väldigt tålig. Hon hade aldrig flippat ur totalt. Men det kanske var för att vi aldrig varit särskilt allvarliga runt om kring henne. Okej, jag och Fred var aldrig allvarliga, men det kanske var lättare att trampa på en öm tå när man var allvarlig än när man skojade.
wNi behöver inte riva upp gamla sår!’ hennes ord ekade i mina öron. Vad hade hon menat med det? Vi hade frågat om hennes halsband, men jag förstod inte hur det skulle kunna riva upp några sår. Just nu var vi på väg hem från att ha varit ute och letat efter henne. Efter en timma utan någon tecken på Annie så var vi tvungna att ge upp när vi kom hem så stod en stor uggla på vårt köksbord. Mamma sprang snabbt fram till den och rev loss brevet som satt fast vid ett mycket udda brev hållare gjort av ett rosa ben med massa små gula spiraler fast spikade. Brevet var märkt med babyljusblå tjocka bokstäver där det stod Molly Weasley. Mamma skummade snabbt igenom brevet och utbrast tillslut,
”Åh tack gode gud!” när hon såg våra frågande blickar sa hon,
”Ni ska tacka er lyckliga stjärna att inget har hänt henne! Mr. Lovegood hittade henne på botten av en grop men hon skriver att hon mår bra.”
”Mamma, det var inte vi som tvingade henne att gå ut i flera timmar.” sa Fred.
”Men det var på grund av er som hon gjorde det! Jag skulle allt gärna vilja veta vad ni gjorde.” sa hon, ”Men det orkar jag inte höra nu. Jag hinner inte heller, jag måste gå och hämta henne. Egentligen skulle jag gärna skicka iväg er, men då skulle väl ni hamna i den där gropen ni också. Jag kommer snart.” och med det stegade hon ut ur huset och lämnade oss till att sitta, skamsna, kvar på köks-stolarna tills hon kom hem igen.

Eftersom jag hade två klara så får ni lite extra jag ska försöka skriva längre kapitel.

Suuuper!!! Det är så spännande med en mugglarvarulv som bor hos Ron och går på Hogwarts!!!