prs yehet & kkaebsong

Joshua kravlar bestämt upp över den äldres axlar, tar fram pappret och pennan igen.
"Jag kan försöka komma med fler idéer, om du vill?" Frågar artonåringen och börjar skissa en tass och en hand, sammankopplade till varandra. Med en lätt rodnad ser han upp mot Zihao och lämnar en liten kyss på den andres mungipa. "Tack."

Det Joshua ritade därnäst fick Zihao att tänka till. Han lutade lite på huvudet och kliade sig löst i mungipan där den andre nyss lämnat en liten kyss.
”Du..jag tror att jag vet vad jag vill ha”, mumlade han med ett finurligt leende. ”Vad säger du om att ta ett tassavtryck från mig och ett handavtryck av dig? Så kan man typ binda allting samman med blommor eller löv eller något”, rabblade nittonåringen på med lysande ögon. Jösses, att han blev så jävla upphetsad av en så liten sak var helt patetiskt. Som vanligt kunde han däremot inte hålla känslorna i styr, då de betedde sig som stormen utanför huset - alldeles okontrollerbara.

Jo, den idén låter helt perfekt i Joshuas öron. I tystnad börjar han återigen att skissa på pappret, sitt egna handavtryck och en tass, tillsammans med blommor och små löv.
"Du är väldigt smart du," säger artonåringen med ett leende, lägger huvudet tillbaka på sitt rätta plats över Zihaos axe. "Menar du något sånt här?"

”Typ sådär, ja”, konstaterade Zihao och betraktade skissen med samma lysande ögon som innan. ”Men vi måste använda våra egna handavtryck, annars blir det inte helt rätt”, fortsatte han och nickade lite för sig själv. ”Antar att vi får doppa dem i bläck och sedan trycka dem mot ett papper?” Nittonåringen var så exhalterad att han i princip satt och studsade upp och ner på soffans mjuka kuddar. Precis som den femåring han var. Någonting måste verkligen ha gått jävligt snett under hans uppväxt, då han verkade vara inne i helt fel mognadsfas.

"Självklart ska vi använda våra egna avtryck," instämmer Joshua och lägger ner blocket på bordet igen.. Herregud vad är det som händer med honom. Arton år och ska förlova sig med sin pojkvän som lämnat honom två gånger. Är det som händer mellan dem gammeldags puppy love? Nej, det var det han hade med flickan i sexan när han förvirrat låtsades gilla tjejer. Tillochmed förhållandet med Zach är puppy love jämfört med det han har med Zihao.. Blicken vilar på den äldre i tystnad, jo.. Kanske han är den rätta för honom. Gud vad femtonåriga Joshua skulle ha spytt över det faktumet. "Du är säker på att du vill göra det här?" Frågar han tillslut med stora ögon, innan han slänger sig över Zihao och borrar ner sig i dennes tröja. Kanske Zihao gjort större inflytande på Joshua än han trott.

Det fanns ingenting bättre att att ha en Joshua i sin famn, vars rosa lockar man kunde borra ner ansiktet i. Zihao suckade tyst, en lycklig liten suck, och drog förnöjt in den andres ljuva doft. Återigen, nej man kan inte äta upp sin pojkvän. Eller, pojkvän och pojkvän? Joshua var väl egentligen nittonåringens fästman nu? Jösses vad allting gick fort egentligen. De hade nyss återförenats, nyss funnit varandra igen och de var redan förlovade.
”Helt säker”, försäkrade den äldre och pressade de smala läpparna mot den rosa hjässan. ”Har aldrig varit så säker på någonting i hela mitt liv..älskar dig din lilla skrutt och det kommer jag alltid att göra”, viskade han.

Med ett nöjt, förstrött leende låter Joshua sina armar glida runt Zihaos överkropp. Nej, han har helt glömt bort filmen som spelas i bakgrunden.. konversationen om tatueringar och äktenskap, främst äktenskap, gjorde så att koncentrationen vackat till en hel del. Artonåringen lutar sin haka mot Zihaos bröstkorg, vilket tillåter honom att se den andre i ögonen, med ett finurligt leende strykandes över läpparna.
"Är det dina äktenskapslöften?" Frågar han skämtandes i en viskande ton. Herregud, Joshua älskar Zihao så mycket att faktumet att de i princip är förlovade inte verkar helt sinnessjukt. "Kommer du ihåg för två år sedan? När du från ingenstans frågade om jag kunde gifta mig med dig när jag fyllde arton?"

”Ja, det är mycket riktigt mina äktenskapslöften, är det något fel med dem eller?” Undrade han med ett höjt ögonbryn och putande läppar. ”Och jag kommer definitivt ihåg att jag frågade det för två år sedan för att sedan sticka samma kväll”, mumlade Zihao och sänkte blicken. Usch, nittonåringen avskydde verkligen att tänka på det, att tänka på hur han lämnat Joshua och inte kommit tillbaka. Bara minnet fick honom att undra om de någonsin funnit varandra igen om de inte stött på varandra i skogen? Kanske? Kanske inte? Han ville helt ärligt inte tänka på det, inte ens för en sekund. Två jävla år - totalt bortkastade. ”Hursomhelst..nu vill jag höra dina äktenskapslöften.”

"Du får för mig fan inte sticka efter vi är förlovade," Gud så konstigt det låter, men Joshua klarat att säga det utan att börja skratta.
"Okej," artonåringen harklar sig och sätter sig upp över Zihaos midja med ett finurligt leende. "Jag älskar dig din stora vart och det kommer jag alltid att göra." Kopierar han och börjar pilla med den andres röda lockar på huvudet.

Nej, Zihao skulle defintivt aldrig lämna den andre igen. Det skulle inte få ske, inte en chans. Om han någon gång kände sig tvungen att försvinna igen skulle han släpa med sig Joshua, vare sig denne ville eller ej.
”Oj, riktigt fina äktenskapslöften”, sade nittonåringen roat och nickade belåtet. ”Jag hoppas att du har insett att du är förlovad med en sinnesrubbad varulv. Om inte så påminde jag dig precis”, skämtade han sedan och skrattade till kysste artonåringen fjäderlätt på pannan. ”Usch, jag har världens tur alltså..”