We are the Harry Potter generation

Nu är jag snart klar med min trollstav!

Honestly dear, don't feel that way.

Alltså, dagarna efter premiären kunde jag sitta och gråta för jag vet att jag aldrig skulle få uppleva något sådant igen. Men sen ledde mina tankar in på att en del - faktiskt de flesta - inte ens har fått varit med om det jag var med om. Jag borde vara glad och lycklig och må bra över att just jag fick chansen att åka till London och hamna längst fram när det var 18 000 personer där; jag fick just den chansen att J.K Rowling kom fram till mig och mina vänner och jag fick just den chansen att tacka henne.

Och jag är väl medveten om att det är någonting majoriteten av Harry Potter-fansen vill.

Därför vill jag inte att det ska få mig att må dåligt, just av den anledningen att jag saknar tillbaka. Självfallet förstår jag hur du känner, absolut! Det är ingenting konstigt med det. Men försök bara tänka att du har fått se honom, du har hans autograf, du har bilder och videos på just DEN SEKUNDEN han kom fram till dig. Det är någonting många inte har fått uppleva, men DU har, och därför bör du må bra på grund av det.

Så må inte skit och ha inte känslan över att du vill springa in i en vägg. När saker och ting går dåligt, tänk på att du har varit där vid just det tillfället och just den platsen Rupert befann sig i somras och alla dina problem kommer blåsa lite mindre, inte lika kraftigt!

♥

childhoodlight, käraste;

Självfallet har jag svävat bland stora moln av eufori ända sedan jag träffade honom i maj. Jag kan fortfarande komma på mig själv med att ibland segervisst höja näven i luften och hojta till - som en rugby-fanatiker av något slag - så fort tanken bara snuddar vid tanken av vad jag har fått vara med om. För jag är medveten om hur otroligt lyckligt lottad jag är. Really, I am.
Men jag har inte alltid varit så lycklig. Jag kommer ihåg hur mycket jag grät under en viss period, och det var precis efter att jag hade satt fot i mitt hem efter den långa tågresan tillbaka till Göteborg. Man hade fått vara där, you know? Man hade fått träffa en människa som man tycker så mycket om och åkt tillbaka med ovissheten om när man skulle få träffa honom igen. Chansen är sorgligt nog oerhört liten att jag kommer att stöta på honom på ett café anytime soon. Wouldn't it have been lovely, though? To have a nice conversation with Rupert over a cup of tea and a delicious muffin? ♥

Jag antar helt enkelt att jag lider av post-depression i mild grad, eftersom jag helt enkelt känner saknad. Jag saknar inte bara Rupert; jag saknar hela upplevelsen. Det var den var den bästa i hela mitt liv. När jag mötte Ruperts blick för första gången genom glasrutorna i byggnaden... hjärtat tog ett språng mot bröstkorgen. Första gången jag såg hans ansikte, ett ansikte som jag känner igen så väl... nothing can top that. It was surreal! Jag har tur som fick denna upplevelse med mina vänner; vi har varit med om allt det här tillsammans, och under vår lilla gemensamma depressionsfas tröstade vi varandra, pratade ut samt påminde varandra om att fokusera på den underbara upplevelsen vi hade fått vara med om, istället för att lägga så mycket energi på att sörja att den var över. Det var dock lättare sagt än gjort; att återvända till något så normalt som vardagliga sysslor, efter en sådan upplevelse... det kändes som att man hade varit på semester i flera månader, och att allt kändes konstigt när man väl var hemma igen.

Jag skulle absolut inte kunna påstå att jag är lika nere som jag var dagarna efter den 2 maj, då var det näst intill extremt. Men nere, det är jag. Samtidigt är jag glad, men... åh, I just miss the experience. I miss Rupe! Jag ska sluta babbla via skrift nu och återvända till plugget. Tack för dina uppmuntrande ord, Jasmin, I appreciate that you took the time to share your own thoughts and experiences. ♥

Jag förstår verkligen hur du känner - I've been there.

När du skriver om hur du mött Ruperts blick för första gången, åh, mitt lilla hjärta. För det kändes exakt sådär när han kom fram till oss; han var den första skådespelaren som gick ut på röda mattan och jag kommer ihåg alla skrik, alla händer som räckte sig efter honom. Det var skrämmande att vara så nära, men ändå så långt bort; för visst är han otillräcklig, men för visst är han med oss hela tiden? Vi har tagit en sådan stor del av honom, i flera år nu, och att äntligen få se honom till slut med sitt leende och glimtande ögon - so, so, so lovely.

Så jag förstår dig. Jag vet hur den känslan är när man står bredvid sina närmsta vänner och hur man allihopa delar en och samma känsla. Jag vet hur det känns att stå i ett publikhav och känna gemenskapen (det var två tjejer bakom mig som kramade om mig och grät innan premiären då vi insåg vad som väntade oss - skådespelarna, Rowling.) Men jag antar att det extra speciella är just med det där med att ha sina vänner bredvid sig. Jag kommer ihåg ögonblicket då Rupert kom till oss och jag kollade bak på Elderwand (vi båda var tårögda) och sa "Han kommer, fattar du? Vi ser honom!" och speciellt sekunden då Rowling kom fram till oss. Jag grät och skakade och kunde inte få luft och accioron, kommer jag ihåg, bara stod där helt mållös med tårarna rinnandes ner för kinderna och hon hade handen över munnen och jag bara kollade på henne och sa "Herregud, Ninnie. Herregud." Och några sekunder efter anlände hon mitt framför oss och med in skakiga röst fick jag fram ett tack och Ninnie fick hennes autograf och hon gick vidare.

Det finns så många saker som får en att leva till fullo, och det är just sådana här tillfällen. Kära Parisa, glöm aldrig att vi kommer att få med om något liknande igen; inte någonting likadant, men någonting som kommer att få våra hjärtan att explodera ÄNNU en gång med en lika stor kraft. Skådespelarna kommer fortsätta sina karriärer och vi kommer ha flera chanser att träffa dem. Rowling kommer skriva fler böcker och vi kommer få chansen att möta henne; för min del igen, och för din del den första gången.

Never lose faith. ♥

Så vackert... måste nog erkänna att jag fällde en tår eller två

Åh, att ha befunnit sig endast några centimeter från Rowling och fått prata med henne måste ha varit en mycket vacker och känslofylld upplevelse. Jag kan tänka mig hur tacksamheten måste vällt fram och överrumplat er som befann er där på plats och tog del av magin. Hur svårt det måste ha varit att finna ord som kunde sammanfatta kärleken och tacksamheten som man känner för denna kvinna, this heroine who has given us so, so much to be grateful for. Något så otroligt fint att ni fick uppleva det där, you guys. ♥

Mitt hjärta värmer när jag läser om de två fansen bakom er som kramade om er; it really takes me back. Jag och en fin tjej som jag inte kände kramade om varandra, grät och skrattade i ett efter att Rupert hade vinkat hejdå till oss och gått upp för trapporna upp till salen där presskonferensen skulle äga rum. Vi var helt okända personer för varandra, ändå var vi så sammanlänkade. This unity! O, dearest fandom, I love thee ~



I really needed this.
Thank you, dear.

childhoodlight Åh, blir helt tårögd bara av att läsa det där. Ugh, det var så fantastiskt overkligt. För mig så är stunden hon stod framför oss nästan bara en virvel av olika känslor och jag börjar nästan skratta när jag kollar på klippet där de filmar oss just i den sekunden (jaaa jag har kollat på det ett x antal gånger) för det ser verkligen så himla overkligt ut. Och jag när jag typ... bryter ihop? när hon just har gått vidare... Haha åh ♥ Kommer ihåg att jag var helt utom mig efteråt, visste knappt vad som just hade hänt. När jag kom tillbaka till hotellrummet kunde jag dock inte sluta gråta, och just då var det mest av tacksamhet och glädje, men även tack vare dem där talen de höll i slutet. Ärligt talat, jag ville bara sätta mig ner mot staketet och gråta i all oändlighet, ugh. Men i det stora hela så känner jag bara tacksamhet för att ha fått uppleva allting, och dessutom tillsammans med er! ♥

Isis Alexima
Jag var faktiskt ledsen ett långt tag för att jag inte fick chansen att åka till Trollhättan, då det här var innan jag hade någon aning om att jag skulle till Trafalgar. Men det du beskriver tycker jag är minst lika speciellt som det vi fick uppleva. Jag menar, vi har ju växt upp lika mycket med Dan, Rupert och Emma som vi har med Hermione, Harry och Ron, och att du fick chansen att träffa honom här i Sverige, där stämningen var så som du beskriver den, är helt otroligt det med. Det är ju alla dessa minnen vi kommer leva på och ta med oss, och we are the Harry Potter Generation. Vi fick chansen att fortfarande ta del i det allra första; i de första böckerna, i de första filmerna och, såklart, skådespelarna. Allt det här känns så unikt och vi kan bara vara tacksamma, även om jag vet exakt vad du menar. Kan få ångest ofta över att ''allt är över'' och så vidare, ja du vet. Men det kommer nog fler chanser ♥

"Det är gjorde min dag" känns fel att uttrycka när nitton minuter av dagen återstår så det här får nog göra min natt och morgondag också.

Större bild.

http://youtu.be/L486VbarJfM

HAHAHAHA STACKARS TOM!!!! XD