PRS Lupple & Medi

Han log bara ömt och nickade igen.
"Jo det är väl bra om du dricker mycket just nu. " Han lade huvudet på sned och log.
"Vill du jaga eller ska jag härma blod?" Han såg ut över vargarna och log mot som verkade som uppslukad av vargarna.
"Allie måste hem ikväll. Ingen kommer hålla henne under uppsikt annars...."

Dorian lutade huvudet trött mot ena skåpluckan och nickade.
" Jo jag har lite och ta igen." Sa han och snurrade på glaset i händerna och flinade till.
" Jaga, men tror att vårt ganska stora sällskap inte skulle uppskatta det så det får bli ur påse." Sa han och drack upp det som var kvar i glaset.
"Jag vet. Frågan är om hon vet det- hon kommer inte bli glad det är ju här det händer saker." Flinade han och såg ut genom fönstret.
" Hon har väl hittat mer rolig samtalspartners- de är ju inte så gamla." Flinade han.

Han skrattade bara och tog fram en påse och räckte honom den och log.
"Sant det är det nig. Igen större fara tror jag." Han såg upp mot taket och log.
"Willow verkar må bra rots det som hände idag." Tristan log retsamt men blev han genast allvarlig.
"Du... har du förberett för imorgon?"

Dorian tog emot den och slängde trött in den i micron för att värma den och tog sedan ut den efter en stund och hällde i det i glaset och nickade.
"Hon är den mest anpassningsbara människa jag någonsin träffat och modig- otroligt modig." Log han och slutade sedan le.
"Imorgon? För sjukhuset? Vad behöver jag förbereda inför det?" Sa han och bet sig nervöst i läppen.

"Jag vet inte. Alexander ska rönka henne. Mer vet inte jag...." Han log mot honom och nickade.
"Så du kanske ska gå och lägga dig vid henne? Hon kanske behöver det..." Han log igen och kunde höra klockorna klänta.
"Är hon vaken?"

" De ska röntga henne och ta blod. " Sa han lugnt. "Hon fixar det." Log han och lyssnad sedan uppåt och nickade sakta.
"Jag tror hon sover. Men jag går upp." Sa han och klappade Tristan på axeln och gick sedan upp till rummet och satte sig på sängen bredvid henne och bäddade ned henne lite innan han började att dricka av blodet igen.

"Jo klart att hon klarar sig. Jag tvivlar inte på det." Han log medan han började göra rent i köket.

"Hej..." Willow vände sig om och såg på honom och satte sig upp och synade honom.
"Kan du berätta en spökhistoria för mig?" Hon log mot honom.

Han smekte henne lätt över håret och flinade lite.
"En spökhistoria?" Sa han och la huvudet lite på snedden.
" Kan du sova då?" Sa han lugnt och smekte henne lätt över kinden.
Funderade en stund. Nog hade han läskiga historier att berätta, men just spöken var han inte erfaren av.

"Eller någon historia bara. Någon som får mig att sova." Hon log och kröp ner och slöt ögonen.
"Men ingen som slutar med bu tack..."

Dorian såg på henne och nickade sakta, la en arm omkring henne.
"Jag ska berätta en historia." Sa han och lekte lätt med hennes hår.
" Det var längesen, väldigt väldigt längesen som denna historia börjar. Det fanns en pojke som ansågs vara man till sin ålder. Han bodde med sin mamma i en liten by långt härifrån. Det var en bra by, en väldigt bra by. Alla var trevliga förutom en nyinflyttad familj. Alla var lite rädda för denna nya familj som hade kommit och stört lugnet. Det gick rykten om att denna familj var onda, att de var demoner. På den tiden trodde man väldigt mycket på sådant. Man trodde också att familjen var där för att straffa byn. " Sa han tyst och tystnade lite, studerade henne och log svagt.
"Så du kan tänka dig var rädda alla var och arga, de blev arga på varandra i den byn de talade om att någon hade gjort onda gärningar och kallat hit familjen. Alla skyllde på alla men efter en stund beslutade byn att det var mamman till pojken som hade kallat hit ondskan. Du förstår den mamman var duktig på läkekonst, hon bodde själv med sin son. Så hon var en häxa sas det." Fortsatte han.
" Det var en mörk natt och den var kall, kallare än många andra nätter och mamman sa till pojken att han behövde ge sig av. Han behövde fly. Pojken förstod ingenting men mamman var klok. Hon visste att ondska skulle komma till deras hem och ville skydda sin son. Så pojken gick efter mycket skrik och gråt. Han gick länge den natten, och blev bara kallare och kallare. När pojken hade kommit en lång bit ifrån byn vände han för första gången om och såg huset som var hans hem stå i lågor. " Viskade han och lekte med hennes hår försiktigt.
"Pojken blev förtvivlad och började springa tillbaka, han behövde rädda sin mamma men han kom inte långt fören en väldig styrka stoppade honom. Men pojken kämpade, försökte ta sig loss men han skakade sig på något väldigt vasst. Det var ett dödligt sår men inte nog med det han blödde väldigt mycket och den där starka som höll i honom tappade förståndet och förvandlade honom." Viskade han och smekte henne lätt över kinden.