Skriva av sig-tråden

Finns! ♥
Eller, om du vill prata med en främling,

Åh jag har haft den känslan två gånger. Båda gångerna i gymnasiet. Vår Samhällslärare berättade i ettan att hon skulle ha barn så vi hade inte henne på hela tvåan. När hon dök upp igen i slutet av tvåan och blev vår lärare igen i trean så blev det kramkalas. En av mina klasskompisar då berättade i trean för henne att hon skulle börja på lärarutbildningen efter gymnasiet för att hon (läraren) inspirerat henne till att vilja bli en lika bra lärare som hon.

Sedan i tvåan så hade vi utbyte med en skola i Nantes, Frankrike. Vår Historia- och Geografilärare var standard på utbytet eftersom det var i princip han som startat utbytet. Det var han som hade kontakterna och det var han som var vän med den franska skolans rektor. En dag under en historialektion lade han upp en OH där han berättade att pga att hans hjärta var svagt kunde han inte delta i utbytet med oss. Det var tjejer som började gråta. Han kunde själv inte säga ett ord, det var så svårt för honom så han var tvungen att skriva det för han kunde knappt sitta där och se oss läsa det. Det var kramar och tårar... Han var fortfarande vår lärare och antagligen den mest älskade lärare jag någonsin haft ♥

Både dessa lärare har jag numera på Facebook

det har hänt en hel del i skolan som jag blivit anklagad för men har inte gjort det. Det är liksom allvarliga saker och ingen tror på mig förutom min bästa kompis, jag har det jobbigt hemma och jag orkar fan inte mer !./
jag brast ut i gråt i klassrummet så jag fick springa ut....
en i klassen höll på och trakassera mig typ

Inget roligt det. Har också varit med om att jag blev anklagad för saker jag inte gjort.
Håll ut! ♥ *kramar om*

Orkar inte med min mamma.
<////3
Usch.
Jag önskar att jag kunde ligga inne på mitt rum och gråta med mugglis framför mig i all evighet.
Samtidigt vill jag kunna vara med min familj i över en timme utan att springa skrikandes därifrån med tårarna i halsen. Men det går inte.

THIS!

Jag hatar min pappa.

Ska på julbord idag med pappa och hans släkt, plus hans tjej och hennes dotter och dotterdotter(som jag för övrigt aldrig har träffat).
Jag fick veta det i torsdags, och han sa att han skulle ringa igår och så skulle vi bestämma med hämtning och så.
Idag ringde han, men inte mig, nejnej, han ringde min bror. Och han sa att jag och min bror själva fick ta oss till julbordet.
Min bror kan lätt ta sig dit själv, han jobbar så han har ju ganska mycket pengar så han kan ta en taxi, och han har ett busskort som funkar dygnet runt varje dag, så han kan åka kommunalt.

Och jag? Jag har inte pengar till att ta en taxi dit. Och jag har inte ett busskort som funkar på helger.

Min pappa antar att min mamma och styvpappa är hemma och kan skjutsa mig och min bror, och ja, de är hemma, men de har annat att göra än att skjutsa oss till ett julbord.

Så jag ringde min pappa och sa att jag inte följer med till julbordet, då vart han förvirrad och undra varför och så sa jag "Jag kan inte ta mig dit då du inte kan hämta varken mig eller Jocke."
Då var han tyst ett tag, tillslut sa han att han kan hämta mig, för han får bara plats med en till i bilen.

Min pappa gör alltid såhär. Han kan aldrig hämta mig och min bror, vi ska alltid ta oss till allting själva.

Som när jag skulle till doktorn för några veckor sedan, min mamma var nere i Göteborg, och det var bestämt att pappa skulle följa med mig. Men han kunde inte, för han hade en varuleverans som skulle komma, och han kunde "absolut inte låta någon annan ta emot den". -.-'
Jag fick alltså gå till doktorn själv.

Samma sak när jag skulle till psykologen första gången, då skulle han följa med mig, men så ringde han sent kvällen innan och sa att han inte kunde, för han "kunde inte" gå ifrån jobbet.
Min mamma fick skjuta upp alla möten hon hade den dagen, och det var väldigt viktiga möten, mycket viktigare än jobbet som pappa inte kunde gå ifrån. -.-'

Småsaker detta men ändå...

Är det någon som vet vad man ska göra när man känner alla känslor sammtidigt?
Som lycka och sorg, hungrig och mätt, stressad och avslappnad, förvirrad och Vad-nu-det-heter (oförvirrad?) på samma gång och hundra andra saker...
det är bara så obehagligt... *ryser*

Skriv ner dina känslor någonstans, så brukar jag göra ♥

Det är hemskt att känna så.
Det gör ont men ändå är det på sett och vis skönt.
Men jag har raderat större delen av minnet av det, så minns inte vad jag gjorde.