prs yehet & kkaebsong

Gud det är nästan löjligt hur lätt generad Joshua faktiskt är, hur lätt rodnaden stiger över kinderna. Joshua ställer koppen i mugghållaren, som de har i soffan, innan han låter Zihao dra honom närmre. Jo, att gosa med nittonåringen är bättre än te.. Hur nu det är möjligt.
"Jag antar att det måste vara det för dig," mumlar han, innan han vänder sig om mot Zihao, för att lämna en lätt kyss på de smala läpparna.

Bara faktumet att de inte kunde hålla sig borta från varandra i mer än tio minuter var både sorgligt och gulligt på samma gång. Med ett litet leende på de smala läpparna lät han händerna glida upp mot de där underbara, puffiga kinderna.
”Ja, kanske ska visa dig vad jag hade för mig när jag hade tråkigt så blir det lite mer rättvist”, mumlade nittonåringen innan han besvarade den lilla kyssen, till en början försiktigt och lugnt. Men det skulle väl som vanligt inte hålla speciellt länge.

Med ögonen fästa på den äldre, kan Joshua inte undgå att le. Ja, det är verkligen skrattretande hur de konstant klänger på varandra, men kan någon klandra dem? Nej.
"Du får ta och göra det," svarar han lätt. Det verkar som att varje gång de ser på en film blir de konstant upptagna med något annat. Men det spelar ingen roll alls. Unga och dumma, plus väldigt sjuka. Fingrarna rör sig upp mot Zihaos axlar ju mer passionerad kyssen blir.

De hade inte haft en riktigt ordentlig kyss på hur länge som helst. Den under gårdagen hade ju bara varit liten och klen, vilket nittonåringen hade en känsla av att denna inte skulle bli. Zihaos långa fingrar gled ner längsmed Joshuas rygg, samtidigt som deras läppar utförde någon slags ljuvlig dans. Kanske de inte borde hålla på såhär, speciellt inte nere i vardagsrummet där vem som helst kunde passera. Han brydde sig inte direkt om Weimin råkade slinka förbi, utan oroade sig betydligt mer för Samuel och Noah.

Herregud, att Joshua ens klarat sig de två åren utan Zihao är helt sjukt. Kanske det inte är det bästa stället, då vem som helst kan komma instigandes när som helst, men i denna stund bryr sig Joshua inte ett endaste dugg. Fingrarna sluter sig om nittonåringens röda lockar medan läpparna gör sitt, helt jävla fantastiskt.

”Du vet att jag inte slutade tänka på dig en endaste sekund va?” Mumlade Zihao och lutade sin panna mot den yngres, med ögonlocken slutna. ”Såhär i efterhand vet jag på riktigt inte ens hur jag kunde hålla mig borta från dig i två jävla år..det är bisarrt”, fortsatte han och gled upp med läpparna mot pannan istället, där han lämnade en liten kyss. Det var väl någonting nittonåringen aldrig skulle förstå sig på. Kanske hans hjärna hade utvecklats? Eller så hade han helt enkelt vara mognat, vilket var på tiden.

Joshua låter tummarna försiktigt stryka över den äldres kinder.
"Förhoppningsvis har du mognat en hel del," viskar artonåringen med ett svagt leende. Ja, att de hållit sig borta från varandra i över två år är helt sinnessjukt.. även om han själv trott att han kommit över Zihao, med hjälp av Ethan, så hade han haft så väldigt fel.

Zihao betraktade Joshua stillsamt, strök frånvarande fingrarna utmed den andres slanka rygg med rynkade ögonbryn.
”Det är en grej jag har tänkt på”, började han tvekande samtidigt som huvudet föll lätt på sned. ”Du sa att du älskade Ethan, eller hur? Var det sanningen?” Undrade nittonåringen efter ytterligare tvivel och vek undan med blicken. De orden hade varit ett riktigt hårt slag i magen för några dagar sedan, även om han inte haft någon rätt att bli sårad över dem.

Frågan kommer lite som en käftsmäll, Joshua borde ha förväntat sig den. I tystnad sätter han sig ner i Zihaos knä, håller om hans kinder för att kunna se honom i ögonen.
"Jag vet inte," svarar han uppriktigt, men skamset. Visserligen kände han något för Ethan i sina dagar, men det går inte att jämföra med känslorna för nittonåringen. "Jag tror jag försökte övertala mig själv det lika mycket som dig. Jag har aldrig haft känslor för någon som jag haft för dig, men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte gillade honom."

Även om Zihao haft på känn att svaret skulle vara i den stilen, kunde han inte låta bli att känna sig lite olustig. Visst kändes det bra att Joshua inte känt likadant för Ethan som han gjorde för nittonåringen, men det var ändå jobbigt att veta att den yngre haft känslor för någon annan än han själv. Det kanske var väldigt själviskt, dumt och patetiskt att känna så? Jo, så var det nog.
”Har du fortfarande känslor för honom? Du måste inte svara om du inte vill, är bara dum som vanligt”, mumlade han och tittade tvärt ner på sina ben, trots att artonåringen placerat sina älskvärda små händer runt Zihaos kinder.