prs yehet & kkaebsong

Det tar inte lång stund för Joshua att inse att det inte finns något ty att övertala Zihao. Kanske det är dumt att ge honom falska förhoppningar?
"Jag vet att jag inte känner henne.. Men i slutändan är hon din mamma, hon kommer visst bry sig." Försäkrar artonåringen och kramar om den andres hand innan han sätter sig upp i soffan. "Vill du ha te?"

”I slutändan är hon en vidrig gammal häxa på insidan”, sade Zihao tvärt och virade armarna runt benen när Joshua satte dig upp. ”Visst, en kopp te skulle sitta fint”, mumlade han därefter och tvingade fram ett litet leende. Tankarna på föräldrarna hade fått hans humör att sjunk, även om han inte riktigt visste varför. Nittonåringen hade inte funderar speciellt mycket över varken modern eller fadern de senaste åren, vilket kanske var anledningen.

Joshua låter blicken vila på den äldre i tystnad, nej det finns inget han kan säga. Kanske Zihao bara behöver lite tid för sig själv. Artonåringen tvingar sig upp på fötter och nickar lätt innan han rör sig mot käket. Bäst att låta Zihao tänka. Kanske Joshua själv behöver tid själv han också.

De mörka ögonen följde Joshua när han rörde sig mot köket och vändes sedan upp mot taket när han försvann utom synhåll. Nu hade Zihao kansk varit lite väl skarp och tvär? Men han kände trots allt sin mor och tvivlade starkt på att häxan hade några som helst känslor alls. Med en suck begravde han ansiktet i knäna och knep ihop ögonlocken hårt, försökte desperat hålla tårarna inne. Självfallet gick det inge vidare bra eftersom de strax började leta sig förför kinderna. Usch och fy.

Det tar en stund för teet att bli klart, doften av grönt te gör honom lite lugnare, innan han rör sig mot vardagsrummet. Kanske han borde ha stannat i köket, då det första han märker är Zihao sittande gråtandes. I tystnad ställer han ner kopparna på bordet innan han drar upp honom i en kram.
"Du vet," börjar Joshua i låg stämma, lutar kinden mot den andres huvud. " Mamma ser dig som en sonfigur.. visserligen inte biologiskt, men hon har verkligen fastnat för dig. Hoppas du förstår att det inte är dig det är något fel på. För det är det verkligen inte, du kommer alltid vara välkommen hit."

Generat, torkade Zihao bort tårarna och pressade fram ett blekt leende. Det kanske var bäst att försöka glömma de biologiska föräldrarna? Åtminstone modern, som var lika kall som en bit med is. Han tog ett djupt andetag i ett försök att samla sig själv och kröp därefter ihop intill Joshua.
”Det är trevligt men..det måste väl ändå vara mig det är fel på för att min egen mamma inte ens ska tycka om mig? Vad kan de annars bero på? Om vi nu bortser från hennes känslokalla beteende och det faktum att häxan inte har några känslor”, mumlade nittonåringen med rynkade ögonbryn. Jo, det måste vara någonting som var fel med honom. Defintivt.

Hur ska Joshua få nittonåringen att förstå? Vid det här laget verkar det i princip omöjligt. Han lutar sig bak en aning, kupar den andres kinder i sina händer och ser honom lugnt, varmt i ögonen.
"Jag tror att det finns många människor som har emot både homosexuella och varulvar, vilket din moder är. Samtidigt är hon känslokall, vilket bidrar till hennes hat. Men detta är inte ditt fel, inte det minsta. Det är viktigt för sig att förstå." Påbörjar Joshua och lutar sin panna mot Zihaos. "Din mamma är extremt trångsynt, men du kan inte klandra dig själv för det, du har inte gjort något fel alls. Allt man kan hoppas på är att din mammas ögon öppnas lite mer, men inget, inget är fel på dig."

Det tog ett tag för Joshuas ord att sjunka in i skallen på nittonåringen, men när de väl gjorde det började tårarna ännu en gång strömma nerför kinderna. Inte för att han direkt kände sig sorgsen eller liknande, utan snarare för att han inte kunde hantera hur mycket han egentligen älskade den andre. Försiktigt lutade Zihao pannan mot den yngres och fingrade på de små händerna som var kupade runt hans egna kinder.
”Jag hade aldrig klarat mig igenom livet utan dig”, snyftade han och knep ännu en gång ihop ögonlocken. ”Och kommer inte göra det om du någonsin försvinner..jag hatar mig själv för att jag stack. Så jävla mycket, Joshua. Du förstår inte ens.”

Det gläder Joshua att den äldre verkar förstå hans ord, och vågar lyssna på dem. Försiktigt stryker han bort tårarna som rör sig ner över Zihaos kinder, med ett svagt litet leende över läpparna.
"Du klarade hela två år Zihao, underskatta inte dig själv," viskar han och skakar lätt på huvudet. "Jag är så hemskt glad att du är här oss mig, men samtidigt är du tillräckligt självständig för att vara ensam. Jag menar, om jag inte hade kommit gången du fastnat, hade du säkert hittat ett annat sätt att komma loss på." Ja, i artonåringens ögon underskattar Zihao sig själv så himla mycket. "Jag älskar dig så hopplöst mycket, hoppas du förstår det."

”Jag vet faktiskt inte om jag hade det”, mumlade Zihao och slog upp ögonlocken för att betrakta den yngre. ”Helt ärligt så är jag inte speciellt smatt och efter två år av gud vet vad, så var jag ännu dummare. Hade du inte råkat, praktiskt taget, snubbla över mig hade jag säkert blivit skjuten i huvudet”, viskade han sedan med rynkade ögonbryn. Ett litet genuint leende växte sig fram på läpparna och nittonåringen skrattade till. Jodå, det hade han nog allt fått klart för sig. Om det var någonting han absolut inte behövde tveka över, så var det defintivt att de två tonåringarna var patetiskt kära i varandra. ”Jag älskar dig också, så mycket att jag tydligen måste gråta över det.”