De utvalda

"Men jag borde inte gnälla...Du blev utnyttjad hundratals gånger, jag blev bara en". Men ändå så hade det känts som om kvinnan stulit något från honom den natten, även om han varit för upptagen med sin skada för att tänka på det då.

"Tala inte om det." sa Eletha och rös till vid tanken av alla de gångerna. Då hade hon tillslut slutat att bry sig om vad som hände henne.

"Förlåt" mumlade Ethan och släppte taget om henne och såg ner på sina händer. Samtidigt som han fylldes av sorg och smärta fylldes han också av ilska mot allt de gjort mot Eletha.

"Det gör inget." sa Eletha och kröp upp i hans famn, kunde han inte bara hålla om henne som förr?

"Så bra...". Ethan kramade om henne ömt igen. Han älskade att ha henne i sin famn. "Jag är så hgad att jag har dig".

"Och jag dig, att jag, vi kom där ifrån. Att Simon inte lever där." sa hon och var rädd att det skulle hända.

Ethan log lite. "Ja...det här är bättre än mina vildaste drömmar". Han var glad att hans son aldrig skulle uppleva det, och andra hemska saker som svält.

"Ethan." sa Eletha och lutade sig lätt mot honom för att inte göra honom illa. "Du var mycket modig där med björnen, modig, men dumdristig." sa hon mjukt till honom.

Ethan log lite större och la armarna om henne. Han drog ett djupt andetag. Han älskade hennes doft..."Jag vet...Men jag ville bara att du och Simon skulle komma undan".

Eletha log, "Men jag ville att du skulle leva." sa hon och kysste hans panna. "Och minns nästa gång du ska brottas med en björna att det är jag som har styrkan och du pricksäkerheten." sa hon en aningen roat.