PRS Lupple & Medi

Hon hade tagit på sig en stor tröja hon hittat i Dorians sovrum och kom ut igen och hon satte sig återigen vid Gustaf och såg på Tristan.

"Det kan jag tänka mig. Men det kanske är skönt på vintern? " Han flinade och såg på Willow och såg sedan på Gustaf igen.
"Jag vill att du och tre av dina starkaste män hjälper oss i morgon." Sa han på Italienska och log mot Willow.

Gustaf flinade lätt och nickade.
"Absolut." Log han och slutade sedan le när han började tala på italienska.
" Med vad?" Svarade han och studerade Tristan för att sedan studera vargarna omkring dem. Vilka skulle vara bäst lämpade? Det berodde på vad de behövde hjälp med.

"Vakta över våran prinsessa. Hon måste åka till sjukhuset." Han log ömt och såg på honom och såg över axeln.
"Min far kanske har talat med er om det?" Han log och såg på Willow som satt och såg in mot skogen.

"Så hur många är ni i eran flock?" Willow såg på honom och log.
"Är alla lika fluffiga som du och är du störst?" Hon såg Dorian på taket och suckade.
"Kan du komma ner?" ropade hon och såg på honom.

Bella satt och såg på sin mästare och suckade.
"Jag är rädd för Willows hälsa. Hon blir bara starkare och starkare. Hon kommer hamna i mer trubbel om vi inte gör något." Hon drog handen genom håret.
"Förr i tiden tömde den starkaste vampyren mirakelbarnet under månen och de gav honom enorm kraft. Men jag har aldrig läst om att skona en av dem."

Gustaf nickade sakta och såg ut över flocken.
" Vill ni bara ha de starkaste? Eller de som är bäst på att slåss? Jag vet att ni har några riktigt starka kämpar i er familj. " Log Gustaf och såg sedan på Willow och log.
" Vi är tillräckligt många. Jag får inte säga exakt hur många." Sa han ärligt och flinade, skakade lite på huvudet.
" Fluffiga? Nah, vi är både olika i färg och fluffighet." Sa han leendes och nickade sedan.
"Ja jag är störst." Log han.

Dorian vände snabbt blicken mot Willow när hon ropade och var först rädd för att något hade hänt. Hon ropade ju så högt.
Men hon var säker. Han slappnade av lite och bet sig i läppen.
"Tristan hälsa henne att jag bara behöver lite frisk luft. " Sa han med ett leende och vinkade åt Willow. Han hade kunnat hoppa ned och berätta det och sedan hoppa upp igen men han satt så bra där han var och han såg så bra.

Simon satt och gjorde olika rörelser i gräset med sina fingrar och studerade Bella.
"Nog blir hon starkare och starkare. " Sa han lågt och vände blicken åt hennes håll.
" Det finns sägner om att vissa mirakelbarn blir starkare, de har ett större värde överlag och de kommer under mörka tider. Jag tror hon kan vara en sådan." Sa Simon och nickade.
" De kommer inte tömma henne. Vissa av dem har redan smakat på blod från ett mirakelbarn det om något är en törst som aldrig släckts jag tror att få av dem är villiga att öppna upp den törsten igen. En besitter denna törst." Sa Simon och slöt ögonen.
" Man har länge trott att det bästa sättet att hjälpa ett mirakelbarn är att sakta och säkert ta bort kraften från henne. Om vi inte kan lära henne att kanalisera den. " Sa Simon och reste sig plötsligt upp.

Hon såg på Gustaf och nickade och värmde sig och såg sig om med en orolig blick och Tristan lade armarna om henne.
"Han behöver bara luft." Han gav henne en puss på huvudet och smekte henne ömt och såg på huset. Allie skulle snart vakna och då skulle de bli liv.

"Jo det är nog så mästare." Hon såg ner i boken och började att läsa tyst.
"En fråga hur kan vi hjälpa henne? " Hon reste sig efter och tog hans hand.
"Vad är det?"

Dorian slöt ögonen och försökte skärma av alla sinnen för en kort stund innan han reste sig upp och gick några varv på taket av huset och hoppade sedan ned och gick fram till sin älskling. Pussade henne lätt på kinden.
"Hej där." Sa han och smekte hennes axlar lätt.

Simon flinade till och lösgjorde sin hand från hennes och höll ut den framför henne och lät ett eldklot dansa över hans handflata innan han stängde handen och elden försvann och såg på Bella.
"Det är energi, vi manipulerar energi. Hon har oerhörd energi. Om hon skulle kunna manipulera den så skulle kraften kanske inte förgöra henne. " Sa han lågt, fundersamt.

Hon såg på Dorian och log stort medan hon lade armarna om honom och såg sedan på huset igen.
"Allie ska väl vakna snart?" Frågade hon och lade huvudet på sned.

"Jo det verkar vara rimligt. Men vi måste lära henne det. Jaf är inte den bästa." Hon los svagt medan hon såg över axeln och vände sig sedan mot Simon igen.

Dorian vände upp blicken mot skyn och studerade solen som var på väg ned.
Han tittade mot Willow och flinade lätt. " Snart så." Sa han och kysste henne mjukt på läpparna.

"Jag kanske kan lära henne." Sa han och log bredare. "Om vi lyckas så skulle hon inte vara så hjälplös." Sa han och flinade lätt men slutade sedan flina. "Jag måste forska om detta. Det får inte vara skadligt för henne." Sa han lugnt.

Hon log och kysste honom tillbaka och lade armarna om honom.
"Kan jag få se kyrkan igen? Den som jag aldrig hann se? Jag kan ta med mig Gustaf om det är så..."

Hon såg på honom och nickade och log sig ner.
"Ja det tror jag. Men vi kan inte gå hem för att senare komma tillbaka. Är det inte bättre att vi frågar om en säng?"

Dorian vände blicken mot henne och studerade henne länge när hon nämnde kyrkan.
Kyrkan? Ville hon dit igen? Han svalde hårt och visste att ifall hans hjärta hade slagit så hade det nästan hoppat ur bröstet på honom nu.
" Kyrkan? " Sa han tillslut, fick inte fram något annat ord.
"Kan vi prata om det senare älskling? Vi ska på en annan utflykt imorgon- sjukhuset." Sa han och smekte hennes kind lätt.

Simon såg på Bella och log svagt, la huvudet på snedden.
"De kommer absolut ge oss husrum Bella. De är vänliga. Men vi alla måste också tänka på hur jobbigt detta är för dem. De har många levande runt sig just nu." Sa Simon allvarligt och studerade huset.
"Men du har rätt, att åka fram och tillbaka är en säkerhetsrisk." Sa han tyst.