prs yehet & kkaebsong

I tystnad slingrar Joshua armarna om den äldre och sjunker ner bredvid honom. Men ändå sjunker hjärtat något hysteriskt, han vill ha allas acceptans.. rätt löjligt.
"Vet du?" Börjar artonåringen och sluter ögonlocken. "Jag kommer inte kunna vila eller sluta förrän hon och jag blivit vänner."

”Då kommer du aldrig få vila”, påpekade Zihao och lutade sig lite tillbaka, vilade huvudet mot kuddarna. ”Eller, vad vet jag? Hon kanske behöver en ny son när jag inte längre duger”, sade han därefter och skrattade bittert. ”Du förstår, min kära mor kommer aldrig någonsin acceptera en homosexuell varulv som sin son.” Nej, det var då någonting som aldrig skulle hända. Modern hade varit trångsynt och kritiserande sedan långt bak i tiden och det hade med största sannolikhet inte ändrat sig.

Med ett bittert leende kramar Joshua hårt om nittonåringen, jo det går inte att jämföra alls.
"Din mamma verkar vara precis som en trångsynt gammal tant som inte har något bättre för sig än att vara på allt och alla.." Viskar han tyst och stryker försiktigt fingrarna över Zihaos kinder. "Jag antar att det finns många trångsynta människor när man väl tänker efter.. förhoppningsvis kanske din mamma går en klarare syn någon gång."

Jo, det kunde man ju alltid önska sig men det skulle väl troligen aldrig hända. Zihao sänkte blicken och bet sig löst i underläppen, försökte att tränga modern ur tankarna.
”Min mamma är en trångsynt gammal tant, förutom det faktum att hon är ung och inte speciellt tantig av sig”, mumlade nittonåringen och drog lite på munnen. ”Tror helt ärligt att hon aldrig kommer ändra sig. Förstår inte hur pappa kunde bli kär i en så vidrig person.”

Det är rätt hemskt att se sin egna mor som vidrig, men den äldre har all rätt till det, från vad Joshua hört från honom och hans bröder.
"Okej," viskar han och nickar, det är uppenbart att Zihao inte verkar vilja prata om det. Och helt ärligt har Joshua ingen rätt att göra fram efter ett svar. "Du vet att du kan prata med mig? Du kanske inte vill prata om henne, snälla säg det så att du inte lider något förskräckligt."

Zihao frustade till och ruskade på huvudet. Led gjorde han inte precis, däremot var det aningen smärtsamt att tänka på. Det var till och med han tvungen att erkänna.
”Det är ingen fara”, försäkrade han och kände förstrött på Joshuas rosa hår, låt tester av det glida mellan de långa, smala fingrarna. ”Ville mest förvarna dig och göra det klart stt jag itne direkt är stolt över mina föräldrar..nåja, pappa är det väl inget fel på egentligen”, mumlade nittonåringen och ryckte lite på axlarna.

Med ett magert leende kramar Joshua om den andres hand hårt, lämnar små pussar över händerna, innan han pussar på kinderna istället.
"Jag förstår, det är trots allt sig jag älskar." Försäkrar artonåringen, nej i slutändan är det endast Zihao som betyder någonting. Försiktigt lämnar han en fjäderlätt kyss på de smala läpparna.

”Jo, så är det ju”, mumlade Zihao och rodnade lätt över alla små pussar samt den lilla kyssen på läpparna. ”Men ändå, det hade ju vart trevligt om min mamma var lika förstående och trevlig som din”, fortsatte han modfällt. Hans egen mamma hade ju aldrig varit speciellt kärleksfull eller snäll mot någon av sina söner. Minst mot nittonåringen, som hon nästan alltid trackat ner på dag ut och dag in. ”Slår vad om att hon inte ens kommer ge mig en kram eller någonting, trots att hon inte sett mig på evigheter.”

"Det hade varit perfekt," medger Joshua och börjar än en gång måla hjärtan över nittonåringens rygg. "Mamma är väldigt snäll och förstående, det är väldigt chockande.. Det är väldigt svårt att hitta folk som henne." Förklarat han med ett svagt leende, förhoppningsvis kan Zihao bli en del av familjen. "Sätt inte ord i sin mammas mun, jag tror efter två år, har hon märkt hur mycket hon älskar dig. Hon är trots allt din mamma."

Kanske det, men det betydde inte att hon skulle visa någon som helst affektion gentemot Zihao.
”Du känner henne inte, hon kommer säkert bara rynka på näsan och låts mig äta på golvet”, protesterade nittonåringen och putade med läpparna. ”Tror knappt hon skulle bry sig ens om jag dog”, muttrade han sedan och gjorde en grimas. Det var faktiskt inte helt omöjligt med tanke på att det tydligen tagit henne över ett år att inse stt den mellersta sonen var försvunnen.