PRS Lupple & Medi

"Okej." Hon såg på honom och såg på Dorian och log. Sedan vände hon sig om.
"Du kan titta fram så tar jag något steg i taget." Hon log och såg sedan på Dorian och höll ut en hand.
"Kommer du?"

Gustaf ställde sig helt bakom skynket och förvandlade sig helt. Skakade om pälsen och tvingade sig att motstå att yla och gick sakta fram till skynket.
Han satte sig ned och stack ut huvudet.
Dorian tog Willows hand, kramade den mjukt och nickade.
"Alltid." Log han och inväntade att hon skulle börja gå.

Hon log och vände sig om och skrek till.
"Du är rätt söt!" Hon gick ganska långt fram och log.
"Jag verkar inte ha några problem. Det känns rätt bra." Hon stod nu vid skynket och sträckte fram handen och log.

Gustaf sträckte lite på sig av hennes komplimang. Syntes att han var nöjd.
Dorian studerade honom och vad väldigt angelägen om att detta skulle gå bra men samtidigt. Hon verkade väldigt glad i alla de andra också.
Men han följde med fram och log mot henne.
"Du är duktig." Log han och kramade hennes hand mjukt.

Hon sjönk ner på knä och lade armarna om Gustafs hals och började att gråta.
"Jag är inte rädd på riktigt. Det var bara något de tryckte in i mig. Precis som att vara rädd för nålar." Hon drog handen genom pälsen.
"Åh förlåt att jag var så rädd." Hon såg in i vargens ögon.

Dorian släppte hennes hand när hon föll ned på knä och såg hur hon omfamnade vargen och han log brett.
De kunde kanske vinna mot de andra. De kunde kanske vinna mot de som så länge hållit henne fången.

Gustaf mötte hennes blick och la försiktigt ena tassen på hennes rygg för att omfamna henne tillbaka och så ylade han.
De hördes att han var en stark varg, att han var ledaren för ganska snart så svarade andra ylningar runt om i skogen. Men de var inte ylningar som var där för att skrämma utan de var där för att påminna henne om att hon inte var själv. Hon var långt ifrån ensam.

Hon log och borrade in näsan i hans päls och såg sedan mot Dorian och log stort.
"Jag klarade det!" Hon såg Tristan komma ut och han log stort medan han gick fram till dem.
"Hej" sa han och såg på sin bror.

Dorian log tillbaka och nickade.
"Det gjorde du." Sa han och log stolt mot henne innan han vände blicken mot Tristan.
"Hej." Svarade han med ett svagt leende.

Hon smekte Gustaf över huvudet och såg sedan på honom.
"Det börjar bli kallt. Jag ska hämta lite varmare kläder." Hon såg på dem och gick mot dörren.
"Hon var modig. Tack Gustaf." Tristan log mot honom och kliade sig i nacken.
"Hur känns det? Att vara varg?"

Dorian följde Willow med blicken och log svagt innan han tog några steg och hoppade upp på taket och satte sig och studerade omgivningen runt dem.

Gustaf skakade om sig ännu en gång innan han återgick till människa och satte sig i gräset och flinade lätt.
"Hur det känns? Varmt. Väldigt varmt, jag är väldigt sammankopplad med det runt mig och min flock. Och stark, man känner sig stark. " Sa han och log svagt.