prs yehet & kkaebsong

Herregud, att de knappt kan ta sig upp för sängen och ner till vardagsrummet är helt sjukt. Men, till deras försvar är det en rejäl förkylning och feber de fått, Joshua kommer bara få massa yrsel om han ställer sig upp.
"Tyvärr tror jag inte det," mumlar Joshua och tvingar sig själv upp i sittande position. "Det är bara att försöka helt enkelt, det värsta som kan hända är att vi faller ihop och blir strandsatta på golvet."

Hela situationen var så löjlig att Zihao inte kunde låta bli att skratta till. Han skakade lite på huvudet och hasade sig upp i sittande ställning, slängde benen över sängkanten.
”Okej, om du känner att du kommer ramla kan jag lika gärna bära dig. Du väger ju knappt någonting så”, konstaterade nittonåringen och sneglade på den andre med ett blekt leende strykandes över de smala läpparna. ”Jag kanske vinglar lite, men det har ingen dött av.”

Med rynkade ögonbryn ruskar Joshua på huvudet, gnuggar sig lite om ögonen innan han låter fötterna komma i kontakt med golvet.
"Du behöver inte bära mig," säger han tvärt med ett svagt leende. När han väl ställer sig upp dock, känner han genast hur kroppen vill ge upp.. vilken jävla yrsel. Blåmärket över ansiktet hjälper inte direkt, nej det dunkar som in i bövelen. Därför tvingas artonåringen sig att falla pladask på rumpan, lyckligtvis på sängen.. Joshua gnäller till innan han tvingar sig upp än en gång. "Jag klarar detta galant, du är fortfarande rätt mycket mer sjuk än mig Zihao. Du ska inte bära så mycket som en tekopp." Det är en massa rappakalja, men nittonåringen skulle definitivt inte på bättre av att släppa på Joshua.

”Nu är du bara löjlig, Joshua”, påpekade Zihao och skakade på huvudet så att det röda håret studsade omkring på hjässan. ”Du kan ju inte ens stå upp”, fortsatte han och kom upp på benen. Först stod han där och vinglade fram och tillbaka några sekunder innan han slutligen fann balansen. Det kanske hade varit en dålig idé att erbjuda sig att bära den andre, men nittonåringen ville inte direkt att de skulle bli tvingade att stanna uppe på Joshuas rum hela dagen. Nej, de skulle åtminstone klara att gå ner och sätta sig i soffan. ”Okej, kanske inte kan bära dig, men kan defintivt stötta dig”, muttrade han och masserade sina dunkande tinningar.

Joshua blänger trött mot den äldre innan han tvingar benen att föra honom mot dörren.
"Jag är inte löjlig, jag klarar det." försäkrar artonåringen och gnuggar sig om ögonen innan han öppnar den stängda dörren till rummet. Nej, Zihao är helt febrig, han kan inte låta honom bära honom ner för trapporna. "Vi kanske kan stötta varandra?" Jo, det låter mycket bättre.

Joshuas förslag lät som en betydligt bättre idé. Det enda lilla problem Zihao kunde komma på var att han var bra mycket tyngre än artonåringen. Om de av någon anledning ramlade skulle han defintivt mosa den andre, vilket absolut inte fick ske. Därför tvingade nittonåringen sig själv att vara stadig på benen och inte låta dem vika sig när han slingrade en arm om pojkvännens slanka midja. Varför hade de gått och blivit sjuka? När man var sjuk blev allting så betydligt mycket jobbigare i livet.

Jo, det blir lite svårt när vikten är så uppdelad mellan de två ungdomarna. Men, det funkar så skåning om, de kommer ner till vardagsrummet.
"Se där." Säger Joshua med ett litet leende, tassar fram till soffan för att sedan slänga ner mot tyget.

”Vilken bedrift”, sade Zihao och himlade med ögonen. Han satte sig ner bredvid Joshua och lutade sig bakåt mot kuddarna. För att vara helt ärlig så hade det log faktiskt varit en bedrift, speciellt med tanke på att nittonåringen redan var alldeles andfådd. ”Åh förresten”, började han och slöt ögonlocken med en suck. ”Yaosu nämnde någonting om en uggla från mamma och pappa, de vill bjuda oss på middag någon gång i framtiden. Troligen för att kunna skälla ut mig och sedan trycka ner på dig.”

Åh nej.. att göra ett gott intryck på nittonåringens bröder hade varit det lätta uppdraget, med några bisarra felsteg som att kyssa en av dem.. Men föräldrarna? Herregud vad ska han ta sig till då. Helst börjar Joshua känna av paniken som stryker igenom honom, panik och stress.
"Nej, nej, nej," gnäller han och låter ansiktet gömma sig bakom de små händerna. Genast kommer han upp på fötter, ignorerar huvudet som dunkar. Nej, han har ingen tid till att vara sjuk. " Då måste jag definitivt färga om håret.." Jo, han kan knappast tro att Zihaos moder skulle tycka om den rosa färgen. Föräldrarna skulle säkert avsky honom.

Absolut inte. Zihao greppade kvickt tag om Joshuas handled och skakade ännu en gång på huvudet.
”Sätt dig ner, det är inte precis som att vi kommer åka idag”, sade nittonåringen och drog ner den andre mot soffan igen, låste honom i ett bestämt grepp med både benen och armarna. ”Och du ska ta mog fan inte färga om det bara för att vi ska träffa dem, inte en chans”, fortsatte han och började stryka läpparna över artonåringens käke. ”De kommer ändå inte tycka om dig, även om du har mörkt hår. Eller..pappa kommer nog att tycka om dig oavsett men mamma? Hon gillar ingen.”