Rollspelare & Wolfy prs

Jason rynkade på pannan och skakade på huvudet.
"Du ska behandlas, om din hälsa kostar vårt förhållande får det bli så." sade han och vände bilen mot sjukhuset istället. Han struntade helt och hållet i att det var natt, hon skulle få själv och det snabbt.

Leah skakade på huvudet då hon förstod vart han var på väg.
”Nej, du kan inte göra så här. Du sa att jag skulle få en vecka!” Hon kände paniken växa inom sig igen, ville verkligen inte till något sjukhus utan var bergsäker på att det här var något hon kunde klara av själv om hon bara försökte mer.

Jason låste dörrarna och spände sina käkar, försökte stänga henne ute så mycket som möjligt. Han tryckte ner gaspedalen lite mer och höll ögonen på vägen för att inte bli distraherad.

”Du sa att jag skulle få en vecka..” upprepade hon, mer uppgivet den här gången. Hon ville greppa tag om honom, vända hans ansikte mot sitt och vädja att han skulle stanna men hon kunde inte riskera något nu när han körde.

"Jag ändra mig." sade han kort och stannade när de var utanför sjukhuset. Han klev snabbt ut från bilen och gick till hennes sida. Han öppnade dörren och räckte fram handen.

”Du kan inte bara ändra dig..” mumlade hon förtvivlat, insåg att hon borde ha kommit med en lögn om att hon ätit något istället för då kanske de inte skulle befinna sig här nu. Leah rörde inte på sig, tänkte inte frivilligt följa med honom bara för att han skulle kunna lämna henne någonstans ensam.

Jason lyfte ut henne från bilen då hon betedde sig som ett barn. Han gick in till sjukhuset och pratade med en sköterska som bad dem att vänta i väntrummet tills en läkare kom. Han nickade lite och satte sig ner, fortfarande med henne i knät.

Trots hennes protester släppte han inte taget om henne, inte ens i väntrummet.
”Efter allt tänker du bara ge upp och låta någon annan se efter mig?” Hon ville ha en bra förklaring till varför han gjorde såhär, men hon tvivlade starkt på att en enda förklaring skulle vara bra nog i hennes öron.

"Ja." sade han bara och kollade på henne. Han tänkte inte gå in i diskussionen för mycket utan höll mest om henne och pussade på hennes axel lite då och då.

”Jag lämnade aldrig dig ensam oavsett vad, jag kom alltid tillbaka.” Leah krånglade sig ur hans grepp och ställde sig lutad mot väggen istället, för upprörd för att vilja att han skulle röra vid henne.