wolfy & rollspelare prs

”Är du ledsen?” upprepade han sig efter en stund, blev en aning irriterad på att inte få veta vad som rörde sig i hennes huvud. Det kanske inte ens handlade om något stort men oavsett så ville han känna sig uppdaterad, att han var med på kartan.

Cleo tittade på Jonathan och rynkade på pannan, skakade lite på huvudet och log mot honom. Hon ville inte alls dela med sig av sina tankar då hon visste att han skulle bli sårad.
"Nej, stress bara." sade hon och kysste hans kind lite snabbt.

Jonathan suckade.
”Jag är inte dum,” påpekade han för henne, förstod ju att det inte bara handlade om stress. Det var något annat som bekymrade henne tillräckligt mycket för att det skulle påverka hennes humör negativt, och han kunde omöjligt hjälpa om han inte visste vad som rörde sig i hennes huvud. Det skulle verkligen underlätta om han kunde läsa tankar, då skulle han slippa gissa.

"Jonathan snälla." suckade hon och la sina händer på hans kinder, ville inte alls prata om det då hon tyckte det var jobbigt. Hon tittade ut från fönstret igen och blängde lite, ville bara att han skulle släppa det och gå vidare.

”Ja, ja,” muttrade han missbelåtet då Cleo tydligen ville hålla honom instängd i en vrå istället för att ta del av det som bekymrade henne. Han tittade ut genom fönstret och glömde bort att vara irriterad en stund senare, speciellt över en sådan löjlig sak. Han kramade om hennes hand och förde den upp mot sina läppar.

Cleo rynkade på pannan och tittade ner på sina knän istället, ville gråta då det var tydligt att han var missnöjd. Hon tittade på honom med stora ögon då han tog hennes hand och log svagt. Hon hade dock inget att säga egentligen så hon tittade bara på honom.

”Tröttnar du aldrig att se på mig?” frågade han efter en stund och vände blicken till henne, tyckte det var lite komiskt att hon verkade kunna sitta i långa stunder och bara se på honom. Nu skulle han inte vara så stor i mun då han själv gladeligen skulle kunna spendera en hel dag med att beundra hennes skönhet.

"Uhm... Förlåt." sade hon osäkert och tittade bort från honom. Återigen kände hon tårarna bränna bakom ögonlocken, utan anledning egentligen då hon verkligen var ett litet vrak. Hon spände blicken på en liten smutsfläck på fönstret så det iallafall såg ut som att hon tittade ut.

”Va?” Det retsamma leendet bleknade bort på några få sekunders och ersattes av samma förvirrade min han tidigare haft. Hade hon tagit illa upp av hans kommentar? ”Snälla hjärtat, jag menade ingenting illa.” Nu var han ännu mer övertygad om att något var fel och det stressade honom ännu mer att hon inte bara sa vad det var frågan om.

"Varför är du med mig Jonathan? Du kan bättre ju, det vet du själv. Det finns massa andra moroi, kungliga dessutom och utan problem runt sig, som vill ha dig och som är hur snälla och underbara som helst. Varför är du med mig?" frågade hon tillslut, visst var det inte just det hon var ledsen över för stunden men det var ändå något som alltid var i bakhuvudet.