Välkommen till eEn gratis, svensk Harry Potter-community

Skriva av sig-tråden

Forum > Off Topic > Skriva av sig-tråden

1 2 3 ... 319 320 321 ... 2299 2300 2301

Användare	Inlägg
Minidjuret Elev	^ ^ Stackare! Är inte så bra på det där med tentor så jag är fel person att fråga om råd och sånt...Ledsen.. Ja jag får också ont av ljus, men bara ibland. Eller rättare sagt mer ont O.O Ibland vill jag bar stänga mig in i ett rum, försvinna från världen och gråta bort det som gör ont. Vilket är omöjligt, men ändå! Känner du också så? 14 dec, 2011 01:22 Detta inlägg ändrades senast 2011-12-14 kl. 01:30 Antal ändringar: 2
Borttagen	_{Skrivet av Minidjuret:} Ja jag får också ont av ljus, men bara ibland. Eller rättare sagt mer ont O.O Ibland vill jag bar stänga mig in i ett rum, försvinna från världen och gråta bort det som gör ont. Vilket är omöjligt, men ändå! Känner du också så? Har bara haft migrän en gång, så kan inte riktigt uttala mig. Då hällde jag i mig två alvedon, stängde in mig i ett tyst mörkt rum, myste ner i sängen och försökte sova bort det. Gick hyfsat. Kunde faktiskt öppna ögonen utan att det gjorde ont efter nån timme Ljus brukar vara huvudkällan till att jag får ont i huvudet. Kan t ex inte titta direkt på brinnande ljus utan att det typ skär i tinningarna. Vilket är synd för jag älskar eld! Att åka buss som inte har gardiner och råka sätta sig på fel sida är också jobbigt. Då får man sitta där med solen i direkt i ansiktet (extra jobbigt om den håller på att gå ner). Då får jag både huvudvärk och blir illamående >.< Solen hatar mig och jag hatar solen. Vi har ett ganska jämlikt förhållande där, solen och jag. 14 dec, 2011 01:26
Minidjuret Elev	^ Åhh Lider med dig där. Nu fattar jag varför jag hatar solen, drar alltid ner gardinerna så att ingen sol kommer in i mitt rum. Jag tycker den är störande och får ont av den. 14 dec, 2011 01:29
Borttagen	Jag hatar när gamla saker förstör nuet, när man börjar på något nytt och allt gammalt förstör. Känslan som kommer upp efter minnet när man försökte "försvinna" gör en helt svag. Att nästan varje dag utstå fysiskt våld gör inte saken bättre - varför måste människor vara så otrevliga mot annorlunda personer? Jag förstår att jag inte är omtyckt på grund av min före detta kläd- och livsstil och även om den nu är mycket, mycket nedtonad är jag fortfarande lika hatad. Men varför måste folk klaga på att jag säger vad jag tycker? Hur jag uttrycker mig och varför? Om jag rättar någon beror det oftast på att jag irriterar mig på när någon uttrycker sig felaktigt och inte på grund av att jag är en irriterande "wannabe lärare". Det kvittar om Mensa vill ha mig som medlem eller om jag har en IQ på 85 - jag är fortfarande en människa med samma rättigheter som alla andra. Jag ska inte behöva utstå all obegriplig kritik människor kan komma med ibland. Just det, mina tvång gör inte saken bättre - jag klarar inte av fel. Jag klarar inte av oorganiserade eller sneda saker. Jag hatar när folk skriver ut tal eller flera siffror. Varför? För att jag måste räkna ut det. Jag gråter nästan av smärtan från mina händer som spruckit av all tvål och handsprit. Ändå fortsätter jag med allt detta, trots att det är jättejobbigt. De kunde inte hjälpa mig på BUP heller, allt de ville där var att ge mig antidepressiva efter en två år gammal depression som jag kom ur för längesedan. Jag borde sova, men det kan jag inte heller. Mitt skolarbete går utför för att jag inte är närvarande på lektioner - jag är helt enkelt för trött för att orka anteckna och vara uppmärksam. Varför skriver jag detta när ingen egentligen vet vad jag ska göra? Jag behöver få det ur mig, jag orkar inte hålla det inombords längre. Det blir för tungt. Förlåt för mitt långa inlägg, men jag behövde verkligen skriva av mig - och denna tråden har alltid varit väldigt bra när det behövs. Kan ju bero på att det är vad den är till för, men ändå. Have a good day, guys. 14 dec, 2011 02:01
Borttagen	Recap: _{Skrivet av Borttagen:} Jag mår skit. Den jag älskade igår är min fiende idag. (egentligen gjorde hon slut i fredags, men det låter bättre så) Jag har lidit hela helgen, jag har haft de tre/fyra värsta dagarna i mitt liv och jag känner mig ensam. Det känns som om hela världen är emot mig. Jag är inte direkt arg eller sur på henne, mest ledsen, deppig och okänslosam. What to do?? Jag har även bott i tre smärtsamma år hos min mamma i skåne, hon har förnedrat mig, förnedrat min pappa, min syster och resten av min familj. Hon har förtydligat att allt jag gör är fel, hon har manipulerat alla runt om kring henne till att tycka som henne, hon lyckades även att manipulera min hjärna så att jag blev förbannad på min pappa, men efter en två-veckorsperiod hos honom och hans tjej insåg jag hur jag mådde hos mamma egentligen. Jag var arg hela tiden. Hon hade tvingat in mig på ett slitjobb; att dela ut reklam. I två distrikt. Så på lördagen (tror jag), två veckor innan jag skulle börja gymnasiet, var jag på mitt första pass. Redan då hade jag bestämt mig att jag skulle stanna hos pappa efter nästa helg. Han var ovetande. Så jag stannade till och tänkte över saker. Jag hade min plånbok och min mobil i fickorna på jeansen. Så jag avslutade det långa passet och skulle förbereda det korta; min plan var perfekt: alla tidningshögar låg inne på mitt rum. Jag smög in små böcker, spel, skivor och allmäna saker som betydde mycket för mig, sedan låtsades jag gå till det andra passet, men jag gick egentligen till Åhlens och köpte en väska där jag packade ner alla sakerna som jag gömt. (jag hade fått för mig att mamma inte skulle tillåta mig att få hem andra saker. Sedan lämnade jag vagnen i Ystads park och satte mig på tåget till Malmö där jag rignde pappa för att informera honom om allt. Han ställde upp till 100%. Inte föräns på tåget till Nässjö skickade mamma sms om vart jag var. Pappa rignde sedan till henne och förklarade allt. Mamma skickade ett sms om varför jag åkt. (Hon kan inte se sina egna fel, utan bara felet i andra) Jag anlände till Nässjö och sökte till en ny skola, kom in och levde lycklig i alla mina dar. Tills nu då jag har blivit en ensamstående icke-pappa. Fan, fan, fan... Såg henne just, våra ögon möttes, såg henne från avstånd så jag såg inget ansiktsuttryck, menjag kände igen jackan. Helvete, varför ska det vara så svårt att trycka bort tårar när jag lyckats med det i två och ett halvt år?? 14 dec, 2011 08:05
MayoGryffindor Elev	Spoiler för de som har något emot sin kropp. Spoiler: Tryck här för att visa! . "She's buying the stairway to heaven" 14 dec, 2011 08:51
expelliarmus Elev	^ Vet att det är svårt, men du är vacker! ♥ Om det känns jobbigt, använd mjukisbyxor och en lite större tröja, byt om snabbt osv... Men det är egentligen ingen bra idé eftersom att det inte löser några problem, men det kan göra att du känner dig mer trygg i situationen och när du känner dig trygg så kan du sakta men säkert börja ändra dina vanor så att du blir mer bekväm. Jag tror på dig, du är fin på både insidan och utsidan! 14 dec, 2011 08:53
Borttagen	^ Tänkte precis säga samma sak. Ett tag hade jag mjukis i skolan varje dag, nu är det kanske en gång/skolvecka. På idrotten har jag dock alltid mjukis, men när jag springer ensam med pappa kan jag ha på mig joggingtights. Du är fin precis som du är Mayo ♥ 14 dec, 2011 09:00
Borttagen	_{Skrivet av Borttagen:} Recap: _{Skrivet av Borttagen:} Jag mår skit. Den jag älskade igår är min fiende idag. (egentligen gjorde hon slut i fredags, men det låter bättre så) Jag har lidit hela helgen, jag har haft de tre/fyra värsta dagarna i mitt liv och jag känner mig ensam. Det känns som om hela världen är emot mig. Jag är inte direkt arg eller sur på henne, mest ledsen, deppig och okänslosam. What to do?? Jag har även bott i tre smärtsamma år hos min mamma i skåne, hon har förnedrat mig, förnedrat min pappa, min syster och resten av min familj. Hon har förtydligat att allt jag gör är fel, hon har manipulerat alla runt om kring henne till att tycka som henne, hon lyckades även att manipulera min hjärna så att jag blev förbannad på min pappa, men efter en två-veckorsperiod hos honom och hans tjej insåg jag hur jag mådde hos mamma egentligen. Jag var arg hela tiden. Hon hade tvingat in mig på ett slitjobb; att dela ut reklam. I två distrikt. Så på lördagen (tror jag), två veckor innan jag skulle börja gymnasiet, var jag på mitt första pass. Redan då hade jag bestämt mig att jag skulle stanna hos pappa efter nästa helg. Han var ovetande. Så jag stannade till och tänkte över saker. Jag hade min plånbok och min mobil i fickorna på jeansen. Så jag avslutade det långa passet och skulle förbereda det korta; min plan var perfekt: alla tidningshögar låg inne på mitt rum. Jag smög in små böcker, spel, skivor och allmäna saker som betydde mycket för mig, sedan låtsades jag gå till det andra passet, men jag gick egentligen till Åhlens och köpte en väska där jag packade ner alla sakerna som jag gömt. (jag hade fått för mig att mamma inte skulle tillåta mig att få hem andra saker. Sedan lämnade jag vagnen i Ystads park och satte mig på tåget till Malmö där jag rignde pappa för att informera honom om allt. Han ställde upp till 100%. Inte föräns på tåget till Nässjö skickade mamma sms om vart jag var. Pappa rignde sedan till henne och förklarade allt. Mamma skickade ett sms om varför jag åkt. (Hon kan inte se sina egna fel, utan bara felet i andra) Jag anlände till Nässjö och sökte till en ny skola, kom in och levde lycklig i alla mina dar. Tills nu då jag har blivit en ensamstående icke-pappa. Fan, fan, fan... Såg henne just, våra ögon möttes, såg henne från avstånd så jag såg inget ansiktsuttryck, menjag kände igen jackan. Helvete, varför ska det vara så svårt att trycka bort tårar när jag lyckats med det i två och ett halvt år?? _{Skrivet av Borttagen:} Recap: _{Skrivet av Borttagen:} Jag mår skit. Den jag älskade igår är min fiende idag. (egentligen gjorde hon slut i fredags, men det låter bättre så) Jag har lidit hela helgen, jag har haft de tre/fyra värsta dagarna i mitt liv och jag känner mig ensam. Det känns som om hela världen är emot mig. Jag är inte direkt arg eller sur på henne, mest ledsen, deppig och okänslosam. What to do?? Jag har även bott i tre smärtsamma år hos min mamma i skåne, hon har förnedrat mig, förnedrat min pappa, min syster och resten av min familj. Hon har förtydligat att allt jag gör är fel, hon har manipulerat alla runt om kring henne till att tycka som henne, hon lyckades även att manipulera min hjärna så att jag blev förbannad på min pappa, men efter en två-veckorsperiod hos honom och hans tjej insåg jag hur jag mådde hos mamma egentligen. Jag var arg hela tiden. Hon hade tvingat in mig på ett slitjobb; att dela ut reklam. I två distrikt. Så på lördagen (tror jag), två veckor innan jag skulle börja gymnasiet, var jag på mitt första pass. Redan då hade jag bestämt mig att jag skulle stanna hos pappa efter nästa helg. Han var ovetande. Så jag stannade till och tänkte över saker. Jag hade min plånbok och min mobil i fickorna på jeansen. Så jag avslutade det långa passet och skulle förbereda det korta; min plan var perfekt: alla tidningshögar låg inne på mitt rum. Jag smög in små böcker, spel, skivor och allmäna saker som betydde mycket för mig, sedan låtsades jag gå till det andra passet, men jag gick egentligen till Åhlens och köpte en väska där jag packade ner alla sakerna som jag gömt. (jag hade fått för mig att mamma inte skulle tillåta mig att få hem andra saker. Sedan lämnade jag vagnen i Ystads park och satte mig på tåget till Malmö där jag rignde pappa för att informera honom om allt. Han ställde upp till 100%. Inte föräns på tåget till Nässjö skickade mamma sms om vart jag var. Pappa rignde sedan till henne och förklarade allt. Mamma skickade ett sms om varför jag åkt. (Hon kan inte se sina egna fel, utan bara felet i andra) Jag anlände till Nässjö och sökte till en ny skola, kom in och levde lycklig i alla mina dar. Tills nu då jag har blivit en ensamstående icke-pappa. Fan, fan, fan... Såg henne just, våra ögon möttes, såg henne från avstånd så jag såg inget ansiktsuttryck, menjag kände igen jackan. Helvete, varför ska det vara så svårt att trycka bort tårar när jag lyckats med det i två och ett halvt år?? Wow... Tack för responsen... 14 dec, 2011 12:45
Borttagen	Jag har ett stort problem just nu.. Den 27:e December har jag varit medlem här i ett halvår (men det känns som om jag har varit här längre). Först nu har jag börjat känna att jag inte hör hemma i Slytherin längre, jag är inte den där sluga typen och skulle jag göra om elevhemstestet så skulle jag nog hamna i Ravenclaw eller Hufflepuff. Jag vet nu inte om jag ska skapa en ny användare och börja om från början, samtidigt så känns det tråkigt eftersom jag ändå gjort så himla många inlägg. Sen har jag tröttnat på mitt användarnamn också. Hjälp mig, nån? 14 dec, 2011 14:43

1 2 3 ... 319 320 321 ... 2299 2300 2301

Forum > Off Topic > Skriva av sig-tråden

Du får inte svara på den här tråden.