When the sun rise [Sv]

Kapitlet var superbra, du är en jättebra författare!

Har en engelskaredovisning som jag måste jobba på, men eftersom ni är så underbara så får ni ett kort kapitel nu iaf.
__________________________________________

Kapitel 20 ?
Hugo Weasley

"Teddy!" Jag omfamnade min äldre vän med ett leende. Han kramade mig tillbaka. Men sedan måste jag släppa, för alla andra vill också krama om honom. Albus och James omfamnade honom broderligt, och Harry klev fram och gav honom en faderlig kram.
"Jättekul att se er igen!", sa Teddy leende. Hans hår var idag svart och långt, ihopsatt med en tofs i nacken. Farmor kom fram, och ojade sig förstås över hur mager han var. Hon tvingade i honom tre gånger så mycket som vi andra fick äta under dagens lopp. Men han klagade inte. Istället berättade han leende att han fått ett nytt jobb. Han jobbade på ministeriet på avdelningen för magiska djur och väsen. Detta var det han alltid velat jobba med, så vi gratulerade honom förstås.

När vi satt och pratade med Teddy i vardagsrummet, medan det började skymma utanför, insåg jag att en person saknades i den rymliga soffan. Förvirrad såg jag mig omkring.
Jag gick ut i hallen och drog på mig stövlarna innan jag tyst öppnade dörren och smög ut. Det var kallt och det kom imma från munnen när jag andades. Inte någonstans kunde jag hitta den jag sökte. Runt hela Kråkboet gick jag. Men ingenting.
Just som jag skulle gå tillbaka kände jag en kuslig känsla. Den kröp genom hela kroppen, och jag rös av obehag. Det var känslan att bli iakttagen. Försiktigt vände jag mig om. En skugga syntes. Jag visste inte om min fantasi spelade mig ett spratt, eller om det faktiskt var det som den såg ut som. Leendet på hans läppar var så otroligt likt. Dragen i ansiktet...

"Hugo?" Jag snodde åter runt. Där stod den jag sökt.
"Vad gör du här ute?", frågade George leende. Jag kunde inte komma på något bra svar på den frågan, utan ryckte bara på axlarna.
"Kom så går vi in." George arm lades över mina axlar. Men innan jag följde med honom tittade jag över axeln. Där fanns inget tecken på vad jag nyss sett. Inte ens fotspår.

jätte super bra

Ooooh, mystiken tätnar... Meeeer!! ♥

Ooooh. Jag tror jag vet vem det är ! Fast en sak i förra kapitlet fick mig att tvivla lite..

AAAH MER

Jättebra Mer!

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

så himmla bra! meeeeeeeeeer