Sorgens tider [SV]

ssuuuupppeeer meeeaaagggaa braaa!
meera! ♥

Tack så mycket allihopa! Jag ska skriva ett till kapitel imon

har sträck läst alla dina kapitel och måste bara säga att dem är suuuuuuuuuuper bra !!!!!

Mera, BOM, BOm, mera!

Så dålig jag är :c

Jag älskade det med sorgens tid ♥ fortsätt när du har tid ♥

bääst ju! skriv mermermer!

bäst!!!!

Aww tack :' ♥
_____________
Kapitel 43 - Fleur Weasley (tidigare Delacour)

Ilskan bubblade inom mig. Varför kunde inte hans föräldrar ta honom? Det är ju trots allt deras son, inte min, eller Bills. Visst, jag förstod att George var uppskakad efter vad som hänt, men borde han inte släppt Fred vid det här laget? Det var ju mer än en månad sen nu.
Hastigt rörde jag om i maten jag lagade. Även skuldkänslor vällde upp inom mig, och konkurerade med ilskan. Om jag hade förlorat min syster, Gabrielle, skulle ju jag vara ifrån intet av sorg. En ensam tår letade sig nerför min kind. Snabbt torkade jag bort den, ingen skulle få se mig gråta.

Otroligt nog höll sig George tyst hela kvällen. Det kanske inte skulle bli så jobbigt att ha honom här ändå? Den enda gången jag märkt av honom var vid middagen. Stackarn, hade jag då tänkt, och det var precis vad jag satt och tänkte på nu också. Jag gjorde ett försök att koncentrera mig på att läsa The Daily Prophet. Men som vanligt, var det inget intressant att läsa. Bara att några mugglare fått syn på en av Gringotts-drakarna, hur nu det gick till? Det var bara en liten liten notis som jag just nu brydde mig om. Den hade samma innehåll som förra månaden. Den handlade om alla som dött i kriget. En vacker liten dikt, som återigen fick tårar att pryda mina ögon. Jag ryckte till utav att en röst avbröt tystnaden.
"Jag går ut en stund" det var George.
"Vart?" frågade jag, och mötte hans blick. Hans sorgliga ögon emot mina.
"Ut" var hans svar.
"Säg vart, jag vill inte riskera att du gör något dumt, och sedan få vara den att säga till din mamma att även du..." min röst var arg och upprörd på samma gång. George såg ut att förstå vad jag menade och varför jag sa det, men jag var inte säker.
"Jag ska till kyrkogården" berättade han. Jag nickade åt honom.
"Okej, men va hemma innan...." mer hann jag inte säga innan han var borta.

Det var intressant att läsa ur Fleurs synvinkel och jag tkr det är kul att hon har humörssvängar skriv mer när du kan

Vad roligt att du tycker det
Ska bara berätta för alla som läser att jag inte skriver helt efter JK Rowlings historia om hur det gick för allihopa

(Känns även lite kul att jag har tänkt ut hur det ska sluta, men inte tänkt ut något där emellan xD)