If the stars keep shining [Sv]

Den är JÄTTE bra!!!!! fortsätt ;P;P;P

håller med heelt

Jätte bra!!!!

Nice

meeeeeeeeeeeeeeeeeer

Det här blev ett ganska mysko kapitel, men jaja.. Trevlig läsning!
________________________________________

Kapitel 21 -
George Weasley

Freds ansikte snurrade runt i mitt huvud. Hans skratt ekade. En flicka. Beatrice. Sången ekade ikapp med tvillingens skratt.
"Hic sum, amice. Ego semper tecum. Numquam ego te. Simul. Simul. Una in perpetuum." Det blonda håret fläktade...

"Fred!" Med ett halvkvävt skrik satte jag mig upp i sängen.
Den där sången... Jag önskade att jag visste vad den betydde. Jag kände att jag var tvungen att besöka min brors grav. Jag kunde inte vänta med det. Inte tills de andra vaknade. Tyst tassade jag ner till köket.
Mamma skulle bli galen om jag inte lämnade en lapp. Så jag skrev att jag tog en promenad.

Ute var de ganska kallt. Men höstsolen hade precis gått upp. En flock fåglar flög högt över mitt huvud och visslade.
Byn var lika tom på folk som alltid. Men det var så jag gillade det. Tomt, men... Man kunde nog inte kalla det öde.
Framme vid den stora stenkyrkan gick jag som vanligt bort mot min tvillings grav. Men hejdade mig innan jag sjönk ner bredvid den.
Borta vid kyrkan stod någon. En kort gestalt med en klädnad som fladdrade om benen. Det blonda håret var så ljust att solen sken igenom det. Trädens kronor prasslade. Åter hördes en vän stämma.
"Solo, ut non. Nunquam te formidet. Nemo nocere tibi. Hoc me vigilare ..." Orden försvann med vinden.
Solen strålar träffade mig rakt i ansiktet. När jag tittade upp igen. Fanns hon inte längre kvar. Jag vände uppmärksamheten mot broderns grav.

"Fred." Min röst bröts.
Jag var tvungen att fortsätta leva. Vara glad. Men jag var bara halv.
Den andra halvan hade dött, och hur lycklig jag än var så skulle den aldrig komma tillbaka. Den skulle för alltid tillhöra Fred. För alltid.
Jag slöt ögonen och bilderna rullade fram som på en film; Vi var fem år, och gömde pappas trollstav. Vi var elva och stal Marodörkartan från Filch. Tretton år, vi började uppfinna skämtsaker. Bland annat kanariekakor. Vi var arton och öppnade Weasley vassa varor.
Jag lät mina tårar falla. De föll till marken.
Allt var suddigt. Jag visste att jag var tvungen att fortsätta leva. Men utan Fred...? Det kändes outhärdligt. Det gick inte.
En röst hördes.
"Jag finns närmre än du tror..."

OMG SÅÅÅ VACKERT! ♥

Åh, vad bra! :d Meer!

Shiiiet, jag ryser över hela kroppen och nu har jag tårar i ögonen också. FANTASTISKT!

OMG! Det är ju så Awesome. Så bra. Så vackert!