What the shadows tell us [PRS]

Vetskapen om att Edmund pratar med honom igen gör allt lättare för Ellis. Till slut återvänder han till med till lektionerna, men han är inte densamme. Han pratar mindre, skrattar sällan och håller sig i utkanten av klassrummen. Han undviker Wesley. Det är enklare så. Och Wesley verkar lika osäker, som om han inte vet hur han ska bete sig runt Ellis längre. Därför sitter Ellis oftast ensam, eller bredvid Cecilia. Hon säger inget, ställer inga frågor. En dag slog hon sig bara ner bredvid honom – som om allt vore som vanligt – och Ellis är tacksam för det. Mer än hon kan ana.
Han försöker bete sig som vanligt, men det är svårt. Inte bara på grund av det som hänt med Wes, utan för att han hela tiden bär på rädslan att tappa kontrollen inför de andra. Krafterna finns ständigt där, men det har inte hänt något. Än. Mycket tack vare Edmund. Bara tanken på honom lugnar Ellis sinne....
De ses ibland i hemlighet och en kväll, när han sitter i Edmunds rum, känns allt nästan som förr. De pratar, skrattar och lyssnar på musik från grammofonen. Ellis tar av sig den röda sjalen och lägger den ifrån sig utan att tänka. Det är först morgonen därpå som han märker att den är borta. Han tänker nämna det för Edmund på lektionen, men när han kommer fram till klassrummet är Edmunds plats tom. Henry är däremot där, och Ellis skulle kunna svära på att han känner killens blick mot sig. Men varje gång han vänder huvudet för att möta den, ser Henry bort.
Två dagar passerar, men Edmund dyker inte upp. När det till slut knackar på dörren den kvällen är Ellis inte beredd. Han reser sig långsamt från sängen, och när han öppnar står hans vän där med redskap från städskrubben i händerna. Ellis lägger genast märke till blåmärket i Edmunds ansikte – blekt, men fortfarande tydligt nog för att dra blicken till sig. Han kan väl inte ha ramlat på isen igen? Så halt är det inte ute …
”Var har du varit de senaste dagarna?” frågar han lugnt. Egentligen vill han fråga om den nya blåtiran, men han tänker inte skrämma bort Edmund innan han ens klivit in genom dörren. Han sträcker sig efter några av redskapen Edmund bär på, kliver sedan åt sidan och släpper in honom.
Rummet är fortfarande i bedrövligt skick. Skärvor ligger kvar på golvet tillsammans med hans andra saker, och vissa möbler är fortfarande omkullkastade. Ellis har helt enkelt inte haft orken att ta itu med det. Han har flera gånger tänkt att han åtminstone borde plocka upp det värsta, kanske sopa ihop skärvorna till en liten hög i ett hörn. Men inte ens efter kvällen då han trampade på en bit porslin och skar sig i foten – ett litet sår som sved som satan – förmådde han göra något åt det. Såret läkte snabbt, men skärvorna ligger fortfarande kvar mitt i rummet, orörda.

Det är uppenbart att Ellis är ärrad över det som hänt den senaste månaden, det skulle nog alla vara med tanke på vad som hänt honom. Edmund saknar hur hans vän skrattat tidigare, hur hans leende nästan alltid var där, hur han pratat som att det inte finns något bekymmer i världen. Det gör ont att de den så tydliga förändringen. Nu är det tydligt att han har så mycket bekymmer, bekymmer som han inte kan ta sig ifrån. Men även med den stora förändringen i Ellis så är han oerhört glad att ha honom tillbaka. Även om de möts i hemlighet.. även om de inte sitter bredvid varandra i matsalen eller pratar i korridoren. Det gör ont att se Ellis sitta ensam, men han har lagt märke till hur Cecilia alltid sätter sig bredvid honom i klassrummen, och hur Audrey och Samuel äter frukost med honom. Men han kan se den stora saknaden hans vän känner, det är tydligt. Ingenting är detsamma utan Wesley.
Egentligen vet han inte om det varit ett dåligt val, om han kanske skulle ha stannat i sitt rum ytterligare några dagar, men han hatar att vara instängd där.. och ensamheten blir mer påtaglig. Och han har saknat Ellis.. så mycket, herregud. Han saknar honom till och med när vännen sitter i andra sidan klassrummet. Han biter sig hårt i underläppen medan han väntar på att Ellis ska öppna dörren. Tillslut ser han det bekanta ansiktet, och han känner en lättnad. En stark lättnad. Att han får vara hos honom. Han hör hans fråga och Edmund rycker lätt på axlarna, i ett försök att verka obrydd.
”Jag har haft jätteont i halsen, har fortfarande lite ont faktiskt,” ljuger han. Hans röst är fortfarande hes pågrund av strypgreppet. Det är någonting han hatar.. han vill inte ljuga för Ellis, han vill berätta allt. Men han vill inte oroa honom, han har redan så himla mycket bekymmer. Plus så är han rädd för vad som skulle hända. Edmund går in i Ellis rum och ser sig omkring. Han tar sopborsten och börjar samla ihop porslin och glas. Han är noggrann så att han inte ska missa något. ”Förlåt att jag inte hjälpt dig tidigare.. har dina fötter gått oskadda?” Undrar han med ett litet leende.

Den hesa rösten överraskar Ellis. Någonting känns fel, men han kan inte sätta fingret på vad. Han stänger dörren bakom dem, vänder sig och ser att Edmund redan har tagit sopborsten och börjat samla ihop porslin och glas som ligger krossat över golvet. Ja. Någonting är definitivt fel…
Ellis blir stående en stund och bara ser på honom, lutad mot dörren. Han följer hur Edmunds blick flackar över golvet, hur noggrann han är med att inte missa en enda liten skärva. Till slut drar Ellis ett djupt andetag, som om han först då inser att han stått stilla för länge. Han muttrar något ohörbart för sig själv, skjuter ifrån dörren och böjer sig ner för att börja plocka upp saker som ligger utspritt runt honom.
”Du behöver inte be om ursäkt, Ed. Det här är min röra, eller hur? Och du borde kanske vila om du har ont i halsen” säger han lugnt medan han lägger en stor bunt med papper på en närliggande stol. När Edmund sedan frågar om hans fötter drar Ellis lätt på munnen.

”Nästan…” Han rycker på axlarna, som om det inte vore något att bry sig om. ”Jag skar mig för några dagar sedan. Det gjorde jävligt ont, men det är läkt nu. Så oroa dig inte.” Ellis fortsätter att plocka upp skräp, men rörelserna har tappat sin tidigare rytm. Tankarna snurrar i huvudet, och efter en stund rätar han på sig en aning och låter blicken glida tillbaka till Edmund. Till skuggan runt hans öga. Den syns tydligare från den här vinkeln, och Ellis känner hur det drar till i bröstet.
”Den där blåtiran är ny”, säger han lågt. ”Har du halkat på isen igen?”

Kanske det varit helt fel val av Edmund, att han gått och knackat på sin väns dörr. Han är väldigt orolig över att Ellis kommer ta upp blåtiran. Han borde ha väntat.. väntat tills det försvunnit helt och hållet, men det skulle kunna ta flera dagar till och han vill inte vara inlåst på sitt rum mer.. sen så har han saknat honom oerhört mycket de senaste två dagarna. Han kan känna Ellis blick på sig, frågan kommer nog snart.. och helt ärligt så vet han inte hur han ska svara på den. Vad för lögn ska han dra med? Herregud, han borde ha tänkt på det här innan han satt foten i rummet. Precis som alltid är det väldigt lätt att vara efterklok. Hans blick glider mot sin vän,.
”Nej.. jag vill helst hålla mig sysselsatt, så det är inga problem,” svarar hand med ett litet leende och fortsätter att sopa upp porslin och glasbitar. Han har ett par varma tofflor på sig, så han själv kommer inte få några glassplitter i sina fötter. Hans blick stryker sig över vännen, ner mot hans fötter. Så han hade skurit sig för några dagar sedan? Nu vet han att det inte är hans fel, men han känner sig dålig som inte sopat upp allting redan samma dag som de först börjat prata igen.
”Okej.. bara det är läkt så, annars kan jag tvätta det,” svarar han och stryker en hand genom sitt lockiga, blonda hår. Han minns hur han tvättat såren över Ellis rygg när han varit hos rektorn.. hur hemska de varit, hur ont det måste ha gjort. Det blir tyst en liten stund, och under tiden så fortsätter han sopa, innan han bär upp ett par möbler som fallit ner på golvet. Och sen.. sen så hör han den där frågan. Blåtiran är ny. Har han halkat på isen igen? Edmund sväljer lite, och viker undan med blicken. Det är så jobbigt att ljuga för Ellis.. ska han vara ärlig iallafall? Hans vän verkar inte riktigt tro på faktumet att han halkat ute i snön, och det förstår han. Det är osannolikt att han halkar två gånger, och får en blåtira vid samma öga båda gångerna. Han kliar sig lätt bakom örat.
”Ja.. jag..” Börjar han trevandes och flackar lätt med blicken mot honom, innan han ser ner i golvet igen. Han vet inte vad han ska säga.. ska han vara helt ärlig? Ja.. kanske det. ”Henry.. han kan bli lite.. våldsam ibland. Han hittade din sjal och blev svartsjuk.”

”Jag ska tänka på det till nästa gång,” säger Ellis halvt roat när Edmund nämner att han kan tvätta skärsåret på foten om det inte har läkt ordentligt. Även han minns hur hans vän varsamt rengjorde såren över hans rygg efter rektorns bestraffning. Hur förbannat ont det gjort, hur han inte kunnat luta sig bakåt på flera dagar. Och hur han, som vanligt, skämtat bort det. Men Edmund hade sett rakt igenom honom, som så många gånger tidigare.
De städar under tystnad, men när Ellis nämner blåtiran förändras något i rummet. Han ser hur Edmund sväljer lätt och viker undan med blicken. Han ser ut att överväga sitt svar, som om han inte vet om han ska berätta sanningen eller inte, och Ellis stålsätter sig för vad som än ska komma.

Henry… han kan bli lite… våldsam ibland.
Han hör orden, men de går inte riktigt in på en gång. En del av honom hade redan anat att något inte stått rätt till mellan Edmund och Henry sedan svartsjukan kommit på tal, men att höra Edmund säga det högt gör det verkligt på ett sätt han inte varit redo för. Det drar ihop sig i bröstet, och Ellis känner hur fingrarna långsamt knyts, hur käken spänns tills det nästan börjar värka.
”Han… slog dig?” hör han sig själv säga. Ilskan stiger snabbt, men han pressar ner den. Om han bara inte hade glömt den där förbannade sjalen! Han tar ett djupt andetag. Sedan ett till. Han får inte tappa kontrollen. Inte när Edmund står här, mitt bland krossat glas och porslin.
”Fan, Ed,” säger han till slut, rösten nästan sprucken. ”Vad mer har han gjort?”

Nervositeten stiger inom honom.. Kommer han att ångra faktumet att han berättat sanningen? Edmund är väldigt osäker kring det hela. Den enda som vet det bortsett från Henry hade ju varit Audrey. Han har ingen aning om hur Ellis kommer att reagera på det hela. Med tanke på att han fått nya, starka krafter som han inte riktigt kan kontrollera så kanske det hela varit väldigt dumt. Kanske han bara borde ha hållit sin mun stängd. Till viss del är han lättad över att kunna prata om det med sin vän, samtidigt som han är otroligt orolig. Han vill inte besvära honom mer än han redan gjort. Samtidigt så är det kanske något som kommer göra dem närmre, för att han berättat en sån hemlighet till honom. Hans blick stryker sig över Ellis ansikte. Det Edmund sagt verkar inte riktigt gå in på direkten, vilket är förståeligt. Men så ser han hur orden börjar gnaga i sin vän, hur han knyter händerna, hur hans käke spänns, hur hans blick förändras. Det är uppenbart att han känner ilska. Han hör hans fråga.. och Edmund nickar lite.
”Ja.. det gjorde han,” viskar han tyst och tar ett djupt andetag. Hans kropp har stelnat till, han känner sig nervös. Han kan höra Ellis djupa andetag, och han viker undan lite med blicken. Vad mer har han gjort? Edmund känner på något sätt skuldkänslor över att berätta det hela för Ellis, för att han lägger ännu mer börda på sin vän. Han har tillräckligt många tankar i huvudet, så det känns dåligt att tynga ner honom med den här informationen också. Ska han fortsätta vara ärlig? Ska han berätta mer vad Henry gjort? Han masserar ena sidan av sitt huvud medan han flackar med blicken.
”Jag.. jag har inte fått ont i halsen pågrund av en förkylning,” säger han tyst. Kommer Ellis förstå vad han menar? Med tanke på att han har en polotröja på sig så kan man inte se blåmärkena runt hans hals, så kanske han inte kommer förstå.

Ellis står kvar, men följer varje liten rörelse Edmund gör med blicken. Hur han masserar sidan av huvudet, hur blicken flackar, hur hans axlar spänner sig. Han märker hur Edmund verkar kämpa inombords, tvekar, väger varje ord innan han säger någonting. Som om han undrar om han verkligen ska berätta allt som Henry gjort, eller om det vore bättre att hålla det tyst.
Till slut bryts tystnaden.
”Jag… jag har inte fått ont i halsen på grund av en förkylning,” säger Edmund lågt, och Ellis känner hur en tung klump bygger sig i magen. Orden sjunker in, bit för bit och plötsligt inser han med fasa varför Edmund är så hes.
”Du… menar inte…” viskar han, nästan för sig själv. Rösten är låg och darrig. Han tar ett försiktigt steg framåt, sedan ett till. Vill inte tränga sig på, inte pressa Edmund, men något inom honom säger att han måste få se om det han fruktar verkligen är sant. När han står nära, lyfter han långsamt sin hand och rör fjäderlätt vid kragen på polotröjan. Fingrarna följer mjukt konturerna av huden under tyget och han är rädd för vad han ska hitta.
”Får jag... flytta på kragen?” frågar han tyst, med blicken fäst i Edmunds ögon.

Magen vrider sig på Edmund. Han vet inte vad han håller på med.. han borde bara ha hållit tyst. Han kommer göra Ellis mycket mer orolig, ge honom ännu en sak som tynger på hans axlar. Skuldkänslor bubblar inom honom. Han vill inte göra allt svårare för sin vän. Samtidigt som han vill dela med sig av hemligheten, som ligger som ett tjockt täcke snö över honom. Han hör det hans vän säger.. hans röst är låg, darrig. Uppenbarligen är han rädd.. orolig. Han har redan tyngt sin syster med den här hemligheten, och han minns hur arg hon blivit, förskräckligt orolig. Hon har envist försökt hitta sätt så att hon kan få ut sin bror ur det där förhållandet. Och under rasterna och efter skoldagen så brukar hon försöka klänga sig fast vid Edmund så att Henry inte ska få tillfälle att hitta på något. Men ja.. det slutar alltid med att Henry kommer in i hans rum oavsett tid. Hans blick stryker sig över Ellis, och han ser hur vännen tar några steg närmre honom. Hans kropp stelnar till ännu mer. Han känner en kyla sprida sig över honom. Han är orolig över hur Ellis kommer reagera, om han ska låta honom kolla på hans nacke. Han tvingar bort blicken, men han känner hur Ellis lyfter sin hand och för den mot kragen på Edmunds polotröja. Hjärtat slår hårt i hans bröstkorg. Mest pågrund av oron, men också för att Ellis är så nära honom igen. Han gillar hans lätta beröring. Även om han såklart önskar att omständigheterna varit annorlunda. Han ser in i Ellis blåa, varma och fina ögon. Edmund tar ett djupt andetag och nickar lite.
”Ja..” Säger han tyst och sväljer hårt. Hans hals är lila och blå. Bara av att se på det så är det förståeligt varför han har ont i halsen. ”Men Ellis.. du får inte säga till någon..”

Du får inte säga till någon…
Ellis vill protestera. Ändå nickar han. Inte för att han håller med, utan för att Edmund ber honom. För att Edmund står där framför honom, sårbar och full av oro.
Han tvekar. Sedan drar han varsamt ner kragen, precis tillräckligt för att se den blåvioletta färgen som kantar Edmunds hals. Synen slår luften ur honom. Hjärtat hamrar, hårt och vilt, som om det försöker fly bröstkorgen. Ilska, sorg och skräck flyter samman till en kompakt, kvävande smärta som pressar mot strupen. Han drar efter andan. Ett skrik bränner bakom revbenen, men han tvingar ner det, håller sig stilla, håller sig samman.
”Edmund.. jag…” Rösten spricker. Han lyfter blicken, möter Edmunds, och ögonen blänker svagt av tårar han vägrar släppa fram. Ellis tvekar, men låter sedan fingertopparna följa märkenas kanter mycket försiktigt. Han kan nästan föreställa sig trycket som legat där. Hur Henrys händer måste ha sett ut mot Edmunds hals. Hur….
”Jag ska döda honom…”

Det kanske är mycket att be av någon.. av en vän som man är så nära. Edmund kan tänka sig att Ellis kommer vilja berätta det för någon, kanske skolsystern, eller anmäla det till rektorn.. eller till polisen. Han minns hur det var själv, hur allt han velat var att anmäla Andrew när han gjort illa hans tvillingsyster. Hur han ville att han skulle komma så långt bort från henne som möjligt, så att han skulle vara oförmögen att göra henne illa igen. Han minns att det varit jobbigt att inte anmäla det, och försöka hjälpa sin syster utan att berätta för någon. Är det elakt av honom att tvinga Ellis att vara tyst om det? Han vet inte riktigt.. han hade verkligen inte tyckt att det varit elakt av Audrey, men ändå känner han skuldkänslor när det kommer till honom själv. Han hör honom.. Ellis röst spricker, och det får det att göra oerhört ont i bröstkorgen på honom. Han kan se hur vännens ögon blänker, som att tårar trycker mot ögonkanten. Edmund ler blekt, och låter sin hand glida upp mot Ellis kind.
”Förlåt.. jag.. jag borde inte ha besvärat dig med det..” Viskar han tyst och stryker sin tumme över vännens ljusa hud. Även om han vill se bort, så tvingar han sig själv att låta blicken vila på Ellis. Han känner hur vännens fingertoppar stryker sig över märkenas kanter. Det han säger därnäst får däremot Edmund att haja till. Han ruskar lätt på huvudet och tar hans hand i sin.
”Det ska du verkligen inte..” Svarar han och tar ett djupt, darrande andetag. Även hans egna ögon har blivit glansiga medan han kramar om Ellis hand. ”Jag.. jag försöker hantera det så gott jag kan, hoppas bara han ska tröttna på mig..”