Borgen (sjunde året)

89

Fick lite deja vu till ett annat gamla kapitel - som jag är ganska säker på börjar likadant? - Severus hatar flaskor - ?

Bra integrering av Owen genom få fram att han är osynlig men likväl värdefull. Det var ju egentligen därför det var så svårt att sätta stopp för Voldemorts armé under första trollkarlskriget - för att ingen visste vem som var "ond" eller inte.

Tycker det också är fint att du får fram Snapes inre tankegång kring att inte bli föremål för ärr, att det är vad som motiverat honom till ocklumeneringen. Han och en viss korp är verkligen spruckna spegelbilder...

Älskar också bilden av de tre, Igor, Snape och Owen. Den rädde, den behärskade och den... kan vi kalla Owen modig? I sammanhanget absolut. I hur de närmar sig det "främmande" objektet som Voldymoldy för fram.

"som en ständigt pyrande glöd i en eld som aldrig slocknar helt" <- mycket fint. ♥

Ååååh. Patriarkatet <- är det vampyrernas typ cirkel/krets/ledare?

Så sorgligt men så träffande att Voldy kallar pojken för "den", att osynliggöra människan bakom fasaden...

"Severus begriper inte varför den här typen av individer måste befinna sig i kretsen, men likväl finns de alltid där. Det är som om de uppfyller ett särskilt behov hos ledaren."

Mmh... Känslan av överlägsenhet?

Men snälla Voldymoldy... "Den har ingen själ, så ingenting kan påverkas eller slitas sönder."
VARFÖR BLIR DU INTE SJÄLV BARA VAMPYR. WTF.

Först blev jag förvirrad, för fick för mig att det var -79, men ja, det här är precis innan/efter examen -78, förstås. Lite innan experimentet/framställningen!

Är såååå nyfiken på Notts historia från -78 och framåt. Hur kunde han smälta in bland alla små elever de första åren på Hogwarts på 90talet liksom!? Och vad gjorde han däremellan? Vad har han för hemskheter i bagaget - och slet han sig loss? Om jag inte missminner mig är till och med en viss person rädd för honom i DM... (korpen?)
VI BEHÖVER EN SPIN OFF.


91!

Älskar den entoniga flugan, underbar gestaltning! Varför är fru M så trött, tro? Och såååå oblivious, haha... Ja, definitivt för att hon känner sig säker som hon gav efter och påverkades av sömnbrist. SURE.

Hmm, ja, varför var Q och L där?

Och som sagt- om Elli misstänker det minsta vem M är, så måste det vara den bästa straffkommenderingen i världen. Där de båda egentligen kan sänka garden litagranna.

Och i det stora hela känns M's tankar om vad som kunde ha varit så verklighetstroget, i allt det mörka oavsett vilken kärlek en har omkring sig så finns det alltid ett om. Om saker var annorlunda.

Tycker också det är bra med hur konsekvent du är i att föra fram rätt tonläge i Snape vs M's kapitel/perspektiv. Dessutom en liten detalj som gör så mycket är ju det här med att hon har en falsk brittisk dialekt. Oavsett hur mycket hon frågar om Sverige så kan Elli aldrig gissa det på rösten...
Och vi kan såklart förlita oss på att socialismens sverige tvingar alla i samma elevhem.

Apropå en liten språkgrej så hade jag ändrat "tillade hon förklarande" till "förklarade hon."
Skulle också flytta "Elli suckade igen, den här gången riktigt sorgset." till nedanför och byta ut "sa hon" till, efter "inte nu".
Tror också ett om har ramlat bort i "Som ... jag hade behövt någon förklaring." ?

ÄLSKAR dock specificitet i ica, konsum, bryggkaffe, kanelbullar, "chokladpulvret". ♥ Jag ser en viss röd stuga på landet framför mig. ♥

Och ja... Jag antar att vi vet varför Elli fick straffkommenderingen? Från det senaste kapitlet i skam??? Och haha jag skrev väl att "hönsmamma" blir grinig om Snape slänger straff omkring sig - men han gav ändå det bästa straffet till Elli i och med Metrimona... Så Jessica lovar att inte halshugga någon för nu.

Mintygirl89


Trezzan


Nordanhym




Kapitel 92 - Regler

Hogwarts, sista dagarna i januari 1998

För ett ögonblick såg det ut som om Elli övervägde att inte svara. Sedan suckade hon igen och ryckte på axlarna.
“Jag trodde ni visste det”, sa hon och tog itu med en ny stapel av ett till synes oändligt antal pergament som skulle sorteras.
“Nej, faktiskt inte. Rektorn hade lite bråttom när han informerade mig och jag … ja, jag glömde faktiskt att fråga”, erkände jag och log lite mot Elli, fortfarande kvar i Marabou-nostalgin. Till min glädje besvarade hon leendet och började berätta.
“Jag kastade min patronus i korridoren”, sa hon.
“Men”, frågade jag förvånat, “är det verkligen mot reglerna? Får ni inte använda magi på skoltid?”
“Inte på vilket sätt som helst.” Leendet låg kvar i Ellis ansikte men hade fått ett stråk av resignation.
“Nej, det förstås. Men så som jag känner dig…” Jag avbröt mig och tillade försiktigt: “Ja, jag känner dig ju inte särskilt väl ännu, men oss emellan verkar du inte vara en person som använder magi av rent okynne.”
“Jo, det stämmer väl för det mesta”, höll Elli med, “men det var många elever där och vi ‘störde ordningen på allmän plats’ eller hur Lostburge nu sa.”
Jo, så kunde jag mycket väl tänka mig att Lostburge hade formulerat sig för att få ett tillfälle att straffa eleverna. Inget förvånade mig gällande den mannen. Det var tydligen fler elever som fått straff vid samma tillfälle, bland annat Blaise och Draco. Jag undrade med en rysning vad Lostburge hade hittat för sysselsättning för dem. Det borde jag naturligtvis ha tagit reda på, men nu var det tyvärr för sent och jag fick göra det bästa av samtalet med Elli istället.
“Var det någon form av skämt? Eftersom så många var samlade?” frågade jag vidare. Det var alltid så behagligt att prata med Elli, som om vi hade känt varandra en längre tid i livet än vi egentligen gjort.
Elli gjorde en obeskrivlig grimas. “Nej, faktiskt inte. Det var väl mer… vad ska man säga? Eller jo. Det var väl ett skämt. Ett stort skämt är vad det är.”
Det låg något mellan raderna här, något viktigt. Något som inte alls var skämtsamt. Jag såg bekymrat upp på Elli, som inte sa något mer på en stund, men sedan tillade hon: “Jag orkar inte bry mig längre.”
“Om vad? Vad är det du inte orkar bry dig om?”
Hon ryckte på axlarna och ordnade med pappersbuntarna som om det varit världens viktigaste uppgift. Då slog det mig plötsligt:
“En patronus brukar man väl kasta i självförsvar?”
En ny ryckning på de tunna axlarna fick mig att förstå att jag var på rätt spår.
“Vem behövde du försvara dig mot?”
Min egen beskyddarinstinkt förvånade mig. Jag önskade med ens att jag hade haft en stor Marabouchokladkaka direkt från Sverige att ge till Elli, här och nu.
“Äsch”, sa Elli, “försvara sig är väl att ta i. De är inte farliga, bara löjliga, men jag blir så trött på dem när de håller på. Att de ens orkar…”
Då mindes jag. Förhöret i höstas efter att Elvira berättat om ett gäng, lett av framförallt en person, som var på Elli!
“Virginia Werhell. Eller hur?”
Elli nickade förvånat: “Hur visste ni?”
“Åh, sådant blir vi i ledningen informerade om.” Jag tryckte stämpeln så hårt mot pappersytan att bläcket flöt ut i en suddig massa. “Miss Werhell har betett sig olämpligt mot dig tidigare och fått veta att det måste upphöra omedelbart. Nu händer det igen och det är helt oacceptabelt.”
Elli såg lite modstulen ut. “Det finns väl inte så mycket att göra åt sådant?” Det lät mer som ett konstaterande än en fråga.
“Skulle din skola i Sverige … vad heter den, förresten?”
“Magisterium”, svarade Elli och log lite igen.
“Just det. Skulle Magisterium ha accepterat att vissa elever gick på en annan elev i grupp på det sättet att den eleven behövde försvara sig? Vad sa hon till dig?” Jag mindes Virginias sturska attityd mot Severus under förhöret i vintras.
“Äh, det är bara det gamla vanliga, att jag är en svikare för att jag umgås med Blaise och Theo och … några i Slytherin”, lade Elli till utan att nämna fler namn även om jag definitivt anade något mellan raderna där också.
“Det är inte okej”, sa jag bestämt. “Jag ska prata med rektorn. Ingen kommer att få reda på att du sagt något till mig, och dessutom var det väl många elever där som kunde både se och höra vad som hände?” Hon nickade tyst och jag satte en tydlig stämpel på ett nytt pergament.
“Då så.”



Vi arbetade tysta en stund medan många tankar snurrade runt i huvudet. Hur var det egentligen för Elli att befinna sig här, så långt från Sverige, och ha förlorat sina föräldrar? På ett ännu mer definitivt sätt än jag. Visste någon i Sverige hur Elli hade det nu? Hon hade inte kunnat höra av sig till sina vänner eller eventuella släktingar efter brevet med Marabou-chokladen. Simon, Lucas och Alice måste undra, liksom mina föräldrar säkerligen gjorde det. Och Leonardus. Trollkarlen som varit min länk hit, men som inte heller visste om min nya identitet, bara att jag behövt försvinna av säkerhetsskäl. Hur kändes det för honom att ha dragit in mig i något sådant? Hur var relationen mellan honom och mina föräldrar efter det? De hade alltid varit goda vänner, även om hans magiska status var något de bara känt till i några år.

Nu var både Elli och jag här, i England, på en skola som varit en helt underbar plats fram till detta läsår när dödsätarna tog över. Allt blev bara mer och mer surrealistiskt för varje dag. Inte ens lektionerna, där eleverna borde ha varit trygga, var några fredade zoner längre. Särskilt inte sedan Lostburge börjat undervisa.
“Elli…”, började jag igen. Det var värt ett försök. “Vad hände egentligen på den där lektionen när jag träffade er utanför? Mr Zabini verkade ju vara skadad och… det verkade ha skett någon form av incident där inne? Ehm, mister… Lostburge… han nämnde att någon elev hade fått ett utbrott?”
Nu log inte Elli längre. Hennes ögon blev mörkare än vanligt, men hon såg också ut att fundera, som om hon försökte minnas.
“Det kan man ju säga”, sa hon tyst. “Jag minns faktiskt inte allt i detalj … men klassrummet blev så förstört att det måste renoveras; det går inte att ha lektion där än och… åh, jag vet inte vad jag ska säga, miss Prince. Det går väl ändå inte att ändra på mister Lostburges undervisning… eller?”
Jag mindes Seamus panikslagna ord om att han inte ville skvallra, att de inte skulle berätta - och min ilska växte i takt med flugans ilskna surrande längs väggarna.
“Vad som helst får inte förekomma”, sa jag kort. “Berätta gärna för mig vad som hände. Du gör oss i ledningen en tjänst; det är viktigt att vi har insyn i verksamheten.”
“Okej”, började Elli tveksamt, “lektionen handlade om Cruciatusförbannelsen, precis som under den veckan när ni hade hand om undervisningen. Men mister Lostburge gjorde det… på ett helt annat sätt.” Hon tvekade igen, slog ner blicken och min oro växte. Vad handlade det här om egentligen?

Elli verkade ha svårt att få fram orden och det var inte likt henne. Jag försökte tänka på vad som kunde hjälpa henne, återkallade bilden av det förstörda klassrummet i minnet. Och med ens blev jag alldeles iskall.
“Använde mister Lostburge något… något som låg i en säck?” Jag kunde tydligt minnas det gnyende ljudet och kände att jag egentligen inte ville veta, men nu var det för sent.
“Ja”, sa Elli och såg mig plötsligt rakt i ögonen. “Ja, det gjorde han, och jag ska säga precis vad det var för någonting.”
Jag stirrade skräckslaget på henne, följde varje rörelse på hennes läppar.
“Det var husalfer. Från familjer som tröttnat på dem. Lostburge hade med sig dem i en säck till klassrummet. För att vi skulle…”
“För att ni skulle vad, Elli?”
Ellis ögon var en obeskrivlig blandning av ilska, sorg och uppgivenhet.
“För att vi skulle träna Cruciatusförbannelsen på dem.”

Ännu ett superbra kapitel! Tyvärr är tummarna slut, men du ska få en i morgon, jag lovar.

Mycket bra samtal mellan Miriam/Metrimona och Elli! Angående Lostburge: En brödkavel i skallen på honom skulle sitta fint! Det är lätt som en plätt! Man ställer sig bakom hans dörr, knackar på den, gömmer sig och står redo. När han öppnar, drämmer man till! Sedan är det bara att smita fort som ögat! Lägg till: Såja, nu är du tyst!


Åh, nej! Nu får vi veta vad säcken innehöll! Husalfer som familjer tröttnat på! Hur kan Lostburge vara så grym?!

Elli verkade ha svårt att få fram orden och det var inte likt henne. Jag försökte tänka på vad som kunde hjälpa henne, återkallade bilden av det förstörda klassrummet i minnet. Och med ens blev jag alldeles iskall.
“Använde mister Lostburge något… något som låg i en säck?” Jag kunde tydligt minnas det gnyende ljudet och kände att jag egentligen inte ville veta, men nu var det för sent.
“Ja”, sa Elli och såg mig plötsligt rakt i ögonen. “Ja, det gjorde han, och jag ska säga precis vad det var för någonting.”
Jag stirrade skräckslaget på henne, följde varje rörelse på hennes läppar.
“Det var husalfer. Från familjer som tröttnat på dem. Lostburge hade med sig dem i en säck till klassrummet. För att vi skulle…”
“För att ni skulle vad, Elli?”
Ellis ögon var en obeskrivlig blandning av ilska, sorg och uppgivenhet.
“För att vi skulle träna Cruciatusförbannelsen på dem.”

Alltså, hela det stycket ger mig rysningar! Nu har Lostburge gått för långt! Var är min brödkavel?
Sorry, men jag blir så fly för... ja du vet! Skulle Hermione veta det, skulle hon göra mos av honom, liksom Harry och Ron.



När jag tänker tillbaka, har ju säcken nämnts och redan då misstänkte jag att det var något levande i den. Tyvärr hade jag rätt, det var levande varelser, nämligen husalfer och de anväds till grymheter!


Får hålla ögonen öppna efter nästa avsnitt. ♥