PRS Emma07 och wolfy

Sophie skrattade till lite och såg roat på Alysia, skakade lite lätt på huvudet åt henne med ett leende innan hon vände för att gå tillbaks till Caspian. Alysias ord hade fått henne att våga hoppas lite, kunde det kanske till och med vara så att hennes känslor var besvarade? Men det var antagligen en löjlig tanke, en dröm bara. Hon log gulligt mot Caspian då hon kom fram.
"Är snyggingen fortfarande öppen för en dans?", frågade hon retsamt.

Thomas log genast då Alysia återvände, lade genast armarna om henne och kramade om henne också. Han drog sig sedan lätt undan bara för att ge henne en mjuk kyss, glad över att nu inte behöva smyga med sånt här.

”Tack, min son,” hördes en röst och Delaney dök upp vid Thomas sida. Folket bugade sig genast respektfullt inför henne innan hon bad dem räta på sig igen. Kvinnan sträckte ut sin hand för att placera den på Thomas axel samtidigt som ett litet leende spred sig på hennes läppar.
”Det är en stor ära för mig som mor, samtidigt som det är lite sorgligt att se hur tiden bara springer iväg och hur min lilla pojke vuxit upp, att se hur lycklig han är. Hur redo han är inför sin kommande roll som kung.” Hon gjorde en konstgjord paus. ”Min son har förlovat sig, och jag skulle inte kunna vara gladare över vem han valt ut till sin hustru.” Hon sträckte ut sin lediga hand mot en blond tjej som ställde sig vid hennes sida. ”Cecily kommer bli en fantastisk drottning och en lika orolig hustru.” Gästerna började applådera och hurra.

Thomas såg snabbt på sin mor, log vänligt mot henne. Hur redo han nu var återstod väl att se, han var rätt så blandad inför uppgiften för att vara ärlig. Men han skulle ju åtminstone få Alysias hjälp. Han såg lite förvånat på modern då hon började tala om förlovningen, hon gillade ju inte Alysia? Ögonen blixtrade argt till när han insåg att hon presenterade Cecily som hans förlovade, hur vågade hon? Och inför alla?
"Vad hålller du på med?", frågade han henne kort, relativt tyst för att inte alla gäster skulle höra. Ilskan hördes tydligt i rösten, sånt här tålde han inte. Och det faktum att han faktiskt haft en flört med Cecily tidigare gjorde det ju inte bättre.

”Jag fattar det beslut åt dig som du själv borde ha haft förstånd nog att ta,” svarade Delaney lågmält, hade fortfarande samma lilla leende på läpparna medan hon såg på gäster i tur och ordning. ”Jag tänker inte låta dig skämma ut mig, dig själv eller det här riket. Din far skulle vända sig i graven om han visste vad som pågick,” tillade hon, rösten dröp av irritation. ”Cecily är din fästmö. Gör dig av med Alysia.”

Thomas fnös, kunde verkligen inte dölja sin ilska längre. Hur vågade hon? Och dessutom blanda in hans far i det? Hon gick alldeles för långt. Och dessutom hade hon ingen makt att göra det, Thomas hade tillräckligt många av adelsmännen bakom sig. Just nu nästan längtade han tills efter kröningen, då skulle modern åtminstone inte kunna köra så med honom längre.
"Du går alldeles för långt över gränsen. Jag kommer gifta mig med Alysia vad du än säger", sade han kort, ilskan var tydlig nu.

”Din far lämnade efter sig brev. Några av dem är adresserade till dig. I ett av de som är till mig, skriver han att jag har makten tills du har gift dig med rätt flicka.” Delaney log ett självbelåtet leende. ”Du är min son. Jag tänker inte tillåta att du gifter dig med en brottsling. Över min döda kropp att hon styr det här landet.” Hennes ögon blixtrade till som en varning att hon inte tänkte acceptera sådant här beteende av Thomas.
”Du lugnar ner dig bums och kopplar på dig en glad min, innan folk undrar vad det är för en gråtfärdig valp som eventuellt ska krönas till kung. Du dansar med Cecily och småpratar med folk.”

Thomas fnös igen, där visste han åtminstone att han hade en fördel då dem inte kunde skjuta på en kröning hur länge som helst, det fanns regler om att den måste hållas efter ett visst antal dagar.
"Alysia är rätt tjej vad du än säger. Det är bara att fråga någon av adelsmännen", sade han kort och såg på henne, han tänkte verkligen inte ge sig i det här.
"Jag dansar med den jag är förlovad med, och det är Alysia", sade han och lade sen huvudet lite på sned.
"Jag kan ju småprata om du nu vill det. Men jag trodde inte du ville att folk skulle få reda på om Daniel", sade han låtsat vänligt, han visste om hans mors affär. Och det skulle bli en riktig skandal om det kom ut, gick folk reda på att hon varit otrogen kunde till och med hennes giftermål med Thomas far brytas, vilket skulle göra att hon ju förlorade titeln som drottning.

Delaney rörde inte en min trots att hennes hjärta slog snabbare än det gjort nyss. Hur i hela friden visste Thomas om Daniel? Och hur vågade han ens hota hans egen mamma på det här viset?
”Säger du ett ord till någon om Daniel,” började hon med len röst, ”så drar jag med mig Alysia i fallet. Då kommer det inte spela någon roll längre vad adelsmännen i rådet säger, för då kommer hennes rykte vara så fläckat att det skulle vara mot de heliga lagarna.” Delaney blängde på honom för en kort sekund innan hon leendes la armarna om honom i en kram. ”Det är upp till dig att ta reda på om jag bluffar eller inte.” Hon släppte taget och föste Cecily mot honom innan hon vände på klacken för att gå därifrån.

Thomas granskade henne och fnös. Han hade hatat vad hans mor hade hållit på med, visserligen hade han förr inte varit överförtjust i sin far men hur kunde hon ha varit otrogen mot honom? Det hade känts som ett svek både mot Thomas och hans far. Men nu hade han åtminstone en bra hållhake på henne, det var väl bra omväxling för henne att få bli lite hotad hon med och inte bara hota andra. Han fick ingen chans att svara då hon gick, ksstade bara en snabb blick på Cecily innan han gick för att leta reda på Alysia eller Caspian.

Alysia måste erkänna att hon var imponerad av ässet drottningen dragit fram. Nu ville hon mer än någonsin komma på kvinnans goda sida. Hon skulle dock behöva vara kreativ när det kom till att lista ut vad hon skulle behöva göra för att det skulle hända. Alysia kastade en blick mot tjejen som Delaney presenterat som Thomas fästmö inför alla, stackaren såg lite vilsekommen ut. Antagligen för att Thomas bara lämnat henne där som om ingenting.