Allmänt rollspel! {HP}

May vaknade med ett lugn morgonen därpå. Gårdagen kändes luddig, overklig.
Det var bara hon och Sarah som var kvar i sovsalen trots att de inte började förrän om den timme. De båda tjejerna gjorde sig i ordning i tystnad.
"Hur är det med dig egentligen?" frågade Sarah och granskade May med en bekymrad blick.
"Vadå"? Nu var May också orolig. Hon studerade sig själv i spegeln, men hennes ansikte var som vanligt. Fräknarna hon fått över sommaren hade börjat blekna, men hon hade inte fått en blå näsa eller, Merlin förbjude, råkat använda samma sminkförtrollning som i tredje.
"Nej, du har bara verkat så borta det senaste", förklarade Sarah. "och så kom du aldrig i går. Inte för att du missade något direkt. Förutom att Mike har blått hår nu". Sarah fnissade till och en svag rodnad spred sig på hennes kinder. May fnissade hon med. Sarah och Mike var så uppenbart (för alla utom de själva) förälskade i varandra. Sedan blev hon allvarlig igen. För i stället för att vara på hårklubben hade hon tagit en ganska meningslös promenad men slutat i en stuga med amerikaner som Adeleine, Rachel och Cassandra (och nu även hon själv) gömde. Det var på riktigt.
"Ja nej förlåt. Jag har nog varit lite stressad". Svarade May och knöt sin slips. "Ska vi gå ner och äta frukost"?

Adeleine vaknade av att en plötslig värme mot hennes ansikte. Hon slog upp ögonen, och det första hon såg var hennes silvriga räv som backade bakåt när hon vaknade. Hon satte sig långsamt upp med händerna tryckta mot madrassen och granskade ljuset. Räven började prata i Damons röst. Hon log åt hur Damon ville veta hur hon mådde, men rynkade sedan på pannan. Hon mindes inte att hon hade skickat patronusen mot stugan. "Du vet vad du ska göra", viskade hon, och patronusen nickade innan den hoppade upp i fönstret och ner mot marken för att lämna det nya beskedet. Adeleine satte sig upp och drog på sig sin klädnad. Hon orkade inte borsta igenom hennes vågiga, röda hår utan satte bara upp det i en slarvig knut på huvudet. Hon kastade en blick på Rachels säng där hon fortfarande låg och sov, innan hon gick ner för att äta frukost. Det var tystare än vanligt i skolan.

Cassandra tog en trött tugga av hennes bröd och gäspade. Sömnen hade mer eller mindre uteblivit de senaste nätterna och det tog igen sin rätt på henne på morgonen. Hon tog upp en sked från bordet och granskade sig själv i den. Hennes hår var uppsuttet i en slarvig knut och ringar hade börjat bildats under hennes ögon. Eftersom salen var så tyst hörde hon steg närma sig och när hon vände sig om såg hon Adeleine komma gåendes. Hon brast upp i ett leende och vinkade glatt, i hopp om att hon skulle sätta sig på de tomma platserna vid henne.

Adeleine log stort mot Cassandra, och satte sig på en tom plats bredvid henne. Hon märkte hur vissa slyherinare kollade ilsket på hennes klädnad, och sen på henne. Det var inte direkt någon nyhet att gryffindorare och slytherinare hatade varandra. "Godmorgon", hälsade hon, och tog en tugga av hennes macka. Den stora salen var snart fylld med människor, och hon kunde snart höra ljudet av pratande lärare, och en manlig röst i hallen bakom salen. Det blev helt tyst i den stora salen när alla ansträngde sig för att höra vad de vuxna pratade om. Adeleine rynkade på pannan, men drog snart tillsammans med alla andra efter andan när hennes pappa kom in i den stora salen, sida vid sida med Professor. Rougestone. Adeleine svalde hårt, och hennes pappa nickade mot henne och sedan mot hennes syster Jane, (som ett vi pratar senare), som satt vid Ravenclawsbordet. Adeleine kände hur elevernas blickar brände på henne och ministern, men Adeleine ignorerade dem. Hon hade bara ögon för sin pappa, som ställde sig framför rektorns podium, och snart föll allas blickar på honom. Intresserade, väntande på vad de skulle få höra.

Rachel vaknade lika sent som vanligt och var vungen att dra på sig kläderna i en rusch. Slipsen låg oknuten runt halsen - som vanligt - och för en gångs skull var håret utsläppt. Dels för att hon inte hade tid att leta efter sin borttappade hårsnodd och dels för att hennes hår såg helt okej ut. Rachel snubblade ut ur det ödelagda uppehållsrummet och sprang mot Salen. Det var tomt i korridorerna, så hon antog att alla var och åt frukost. När hon väl nådde portarna sm separerade henne från frukosten kunde hon knappt höra det vanliga skramlet av bestick och tallrikar, blandat med skratt och prat. Det hade ersatts av att i princip hela skolan var dödstyst och en mans röst - som hon kände igen som Ministerns - ekade i Stora Salen och så diskret som hon kunde slank hon igenom dörrarna och sjönk ner brevid Adeleine.

Adeleine såg på när hennes pappa började prata framför podiet. "Mina kära elever. Jag vill tacka för ert tålamod med ministeriet. Jag vet att ni vill veta vad det är som händer, och det är enligt mig information som ni har rätt till. För när allt kommer omkring är även ni en del av våran magiska värld", menade han. Hennes pappa satte händerna på varje sida av podiet, och lät sin blick vandra över elevhemmen. "Hälften av ministeriets arbetare vill inte att jag ska berätta det här för er, eller att det här ska stå i the prophet. De anser att ni är för unga för att veta, att arbetet ska ligga i de vuxnas händer. Men ni förtjänar att veta vilken fara som hotar vår magiska värld, och allt det som vi har byggt upp." Han slöt ögonen, tog en djup suck och såg sedan återigen ut över eleverna och de lärare som hade samlats.
"Ni förstår, dödsätarna är tillbaka." Eleverna tog ett djupt andetag och började utbyta några ord med varandra innan de tystnade igen. "Utan Voldemort, ja. Men de är argare än någonsin, och de kommer inte låta någonting stå i deras väg, och jag vill be er att inte ställa er i deras väg heller. De kommer inte skona någon som står emot dem, renblod eller inte", förklarade han, och Adeleine insåg att hennes far såg tröttare ut än vanligt.

Rachel fuktade nervöst läpparna. Hennes mormor hade sagt att hon hade kommit undan bara för att hon var renblodig under den tiden Voldemort regerade. Och att höra vad Mr Winter sade lugnade nog ingen. De flesta renblodiga hade nog varit ganska orädda, medvetna om att de troligtvis skulle skonas. Men nu var de lika utsatta som de mugglarfödda, eller, Rachel hade väl alltid känt så, men de som inte gjort det. Fast man kunde ju alltid gå med Nydödsätarna, fast Rachel skulle nog hellre ta självmord än att joina dem.

"Nu, mer än någonsin så är det viktigt att vi håller ihop. Allihop. Det spelar ingen roll vart vi kommer ifrån, eller vilket elevhem vi tillhör. Om inte du kämpar för din kompis, vem ska då kämpa för dig?" Adeleine lutade sig framåt, och fick syn på en djärv kille från Slytherin, som halvt reste sig upp.

"Minister, tror du att det kommer bli krig? Som 1998 alltså.."

Adeleine såg hur hennes pappas blick slocknade. Han verkade tröttare än någonsin. Adeleine undrade när det var han senast hade sovit en hel natt. Han samlade sig långsamt, och rätade på sig. "Ja, utan tvekan."

Cassandra bet ytterligare en gång i sin kind och kände blodsmaken spridas i munnen. Krig. En sak som hon hade farat för hela hennes liv, och en sak som hennes far tydligen ville ha. Hon gav Rachel och Adeleine en orolig blick och viskade sedan tyst: "Vi kanske bör berätta för dem? Om eleverna? De skulle kunna hjälpa oss...". Hon kollade omkring sig om någon hade hört, men salen var fylld av röster och det var inte någon som satt särskilt nära dem.

Adeleine nickade långsamt mot Cassandra, och reste sig hastigt upp när hennes pappa började gå ut. Hon sprang ut ur den stora salen, och kände hur kappan fladdrade bakom henne. "Pappa!", utbrast hon, och hon stannade till, andades ut när hennes pappa stannade. Han drog in henne i en varm kram, och höll kvar henne länge innan han tillslut släppte taget.
"Är du okej?", undrade han.
"Ja.. Ja.. Är du okej?", frågade Adeleine. "Det ser ut som om du inte har sovit på en vecka!"
"Det är lugnt. Vi har bara problem på ministeriet just nu. Jag måste transferera mig mellan England och USA jämnt bara. De saknar tydligen elever från Ilvermorny. Har du någon aning om vad det är som har hänt? Vissa elever där sa nämligen att de försvunna eleverna pratade om england.."
"Va, nej. Jag har ingen aning pappa", lovade Adeleine, men hon kände en stor klump i magen av att ljuga.

"Okej, Adeleine. Men jag vill att du lovar mig en sak. Håll dig i styr", beordrade han.
"Men pappa..."
"Inga men." Adeleines pappa gav henne en puss på pannan innan han knäppte sin kappa. "Jag måste gå nu. Jag hör av mig", lovade han, innan han lämnade den stora hallen. Adeleine svalde långsamt och vinkade till sig Cassandra och Rachel.