Prs med Wolf

Anaid kved när Rascal omfamnade henne. Det gjorde ont, men hon ville inte att han skulle släppa. Hon tog hans hand och var tyst en kort sekund.
"Jag mår skit...tack för att du frågar" Anaid kände ett illamående komma, "Men du är en skicklig läkare Aimil, jag trodde jag skulle dö när pilen träffade mig..."
Anaid vände huvudet mot Rascal.
"Hur är det med dig? Är du skadad? Var är vi...?"

Minosa suckade och tog emot dryckeshornet. Hon ville stanna hos Anaid nu när hon hade vaknat, men gjorde som hon blev tillsagd och gick iväg till den underjordiska forsen.
Det tog ett tag att hitta dit men efter en stumds sökande hörde hon ljudet av rinnande vatten. Hon böjde sig ner och fyllde behållaren.
Men så fort hon reste sig upp tappade hon nästan hornet. Det stod någon på andra sidan forsen. Snabbt som ögat sprang Minosa tillbaka till de andra.

Normans händer skakade kraftigt. Mannen han helade kämpade emot.
"Du, jag vet inte vad du heter men jag är en vän till din son...om du inte slutar att kämpa emot kan jag inte rädda dig" Norman andades häftigare, "Snälla, jag förlorade min far för ett par dagar sedan, lämna honom inte faderlös!..."

((Det är något fel med min surf, om jag inte svarar på ett tag sä beror det på den, får Wifi på söndag/måndag och ny surf 1 Augusti))

(Jag förstår, dålig surf suger)

"Det var inte bara Aimils skicklighet som räddade dig...", erkände Rascal. Trots att Norman hjälpt henne hade han svårt att erkänna sin egen värdelöshet.
"Norman helade dig. Utan honom hade jag inte hunnit hit i tid." Han hängde lite med huvudet.
"Jag mår bra, tack vare dig", sade han sedan tacksamt.
"Vi är i en grottsal under lägret, en säker plats. När du har vilat upp dig tillräckligt har du nya kläder att ta på dig, dina gamla är förstörda. Sedan går vi, vart vet jag inte", sade Aimil. Rascal insåg plötsligt att han inte berättat om samtalet med lodjurskvinnan.
"Men jag vet. Schamanen sade något om en stad eller by. Hon ritade en karta, jag kan vägen dit. Förhoppningsvis kan vi få några svar där", sade han.

Bran hörde någons röst som genom ett töcken. Den lät grumlig, overklig. Kanske spelade hans sinne honom bara ett grymt spratt. Men han var trött, så trött. Han ville fortsätta sova. Han ville få sin vila.

Norman suckade. Näsblodet rann längsläppen och hela hans kropp skakde. Krafterna i honom tog slut. Han hade gjort vad han kunde. Om mannen ville leva skulle han vakna upp snart om inte var han död.
Norman satte sig ner på den blodiga marken för att vänta.

Anaid rynkade pannan.
"Norman? Den idioten?"
Astrid rätade på ryggen.
"Norman är en bra man Anaid!" Astrid sneglade på Sham och hoppades att han inte hade lyssnat.
Anaid försökte sätta sig upp men lyckades inte utan sjönk stönande ner igen. Hon kände försiktigt med handen över såret.
"Uuusch! Vad är det här för klet?" Anaids fingrar hade stött på Rascals helande salva...
Astrid fnissade och såg på Rascal.
Anaid såg Astrids min.
"Rascal...har du slickat på mig...?"
Så kom Minosa tillbaka med vattnet.
"Här" hon räckte hornet till Aimil, "Någon såg mig, men jag vet inte vem...eller om personen följde efter mig"

Astrid hade tyvärr fel, Sham hade lyssnat och nu flinade han stort.
"Sade ju det", spann han och njöt över sin seger. Aimil tryckte ömt ner Anaid igen.
"Ju mindre du rör på dig, desto snarare kan vi gå härifrån", sade hon och viftade med fingret. Hon såg upp när Minosa kom tillbaka och räckte Anaid hornet samtidigt som hon höll henne bakom nacken som stöd.
"Förhoppningsvis var det ingen som kände igen dig", sade Rascal till Minosa, men Sham skakade på huvudet.
"Kanske inte här, bland alla hamnskiftare, men om hon var ensam vid forsen och en varg var där kan han lätt ha känt hennes doft", sade han och rynkade pannan.
"Jag som trodde det skulle vara tomt vid forsen, ingen annan går dit när det finns vatten i nödrummet. Efter Shams tur dit ville jag inte ta den risken med Minosa", sade Aimil och tuggade på sin tumnagel. Sham kände igen det tecknet, hans syster tuggade alltid på sina naglar när hon kände sig skyldig.
"Det var förmodligen ingen, men jag kan hålla utkik för säkerhets skull", sade han och gick bort till kanten av klippan för att spana.

Röstens ägare hade gett upp. Bran kände hur en tyngd lyftes från bröstet och han gled in i evig dvala.

Anaid kröp näramre Rascal. Hon frös.
Svetten rann ner för hennes panna av smärtan i sidan. Hon hade inte krafter nog att hela sig själv och försökte därför värma sig så mycket hon kunde mot Rascal.
"Hur såg personen ut Minosa? Kände du igen personen? Var det en man eller kvinna?" Anaid såg på Minosa.
"Jag vet inte, jag såg bara en gestalt, ganska kort sådan..."
Anaid vände sig till hamnskiftarna.
"Det kanske var ett barn? Om personen var kort och inte följde efter kan det vara mycket troligt" Anaid andades häftigare. Det tog på krafterna bara att prata, "Vet någon vad som händer i lägret?"

Rascal rös av välbehag när Anaid tryckte sig intill honom. Om det inte vore för att hon var skadad hade han nog satt in en stöt.
Det fanns många valpar här nere, så det var absolut en chans att personen Minosa sett bara varit en unge, men Rascal kunde inte helt skaka av sig känslan av obehag när han tänkte på det.
"Spanare är utsatta runt lägret, enbart för att rapportera när kusten är klar. Så snart alla människor är borta borde vi höra dem yla", sade Sham, fortfarande vänd bort från de andra för att hålla utkik. Aimil betraktade Anaid bredvid Rascal. Hon var inte dum, hon kunde se när en patient mådde dåligt.
"Nu säger du inte mer Anaid, lyssna och låt oss andra prata. Du behöver vila", sade hon strängt och spände blicken i henne. Om det var något Aimil var strikt med så var det sina patienters hälsa.

Anaid himlade med ögonen. Hon gillade inte att tiga. Hon låg tyst en stund tryckt mot Rascal men det tog inte lång tid innan hon pratade igen.
"Men...om Norman helade mig...måste Norman använt magi" Anaid såg runt på alla omkring henne, "Ingen som fattar vinken? Nähä, jag tänker att om han använder magi måste Adam och Vagn se på honom som en skamling, precis som mig..."
Anaid såg frustrerat på alla runtomkring henne.
"Är det någon som förstår vad jag försöker säga?"
Minosa skakade på huvudet men Astrid såg fundersam ut.
"Menar du att Norman, precis som du måste lämnat Vagn och Adam? Eller hur menar du?"
"PRECIS!" Anaid sken upp, "Han är antagligen där uppe och väntar på oss..."
Anaid visste att det var ganska mycket önsketänkande i hennes ide, men det kunde vara sanning.
"Rascal? Vad sa han till dig när han helade mig?"

Normansatt lutad mot resterna av ett nerbrunnet tält. Mannen som han försökt hela var död. På riktigt denna gången. Norman förbannade sig själv över att han inte gjort något tidigare. Om mannen framför honom verkligen var Rascals far var det delvis Normans fel att han dog.
Norman ville lämna liket, slippa se på det. Men han hade nästan lovat Rascal att begrava fadern på den speciella platsen. Men han kunde inte begrava honom utan Rascal.
Norman suckade. Han var helt enkelt tvungen att vänta. Hur många timmar det än tog...

Alla såg oförstående på Anaid tills hon avslöjade vad det var hon menade. Rascal försökte minnas om Norman sagt något speciellt innan de skildes åt, men kunde inte komma på något viktigt.
"Han frågade bara varför jag hjälper dig...", sade han till sist dröjande. Sham grymtade till.
"Om din bror väntar i lägret lär spanarna aldrig yla. Inte förrän han går", sade han och Aimil hummade.
"Det är sant, vi skulle vara tvungna att gå upp och möta honom själva. Problemet är bara att vi inte vet huruvida slaget är över eller ej", sade hon fundersamt. Rascal reste sig upp och slängde med huvudet så hans hår föll bakåt längs ryggen.
"Jag går och kollar", sade han. Sham snurrade runt för att stirra på honom.
"Är du inte klok? För allt vi vet kan det fortfarande finnas människor med vapen där uppe. Vandrar du in där kan du lika gärna sätta en piltavla i skallen", skällde han och Aimil satte ett finger framför sina läppar.
"Sch, ska du berätta för hela flocken att vi är här?"

Anaid funderade men hade svårt att hålla fokus.
"Varför du hjälper mig...? Varför frågade han det?" Anaid visste redan svaret, det var uppenbart. Han undrade.
"Vad svarade du då?" Anaid visste att det inte hörde dit men sanningen var att hon undrade också.
Astrid funderade istället för Anaid.
"Men om jag följer med då? Ingen människa slår ihjäl en annan försvarslös kvinnomänniska" Astrid log men hörde själv att hennes argument var dåliga, "Också finns ju Rascal där om något händer"
Anaid grymtade av två anledningar. Både för att hon inte ville att Rascal skulle gå upp ovanför grottan utan henne och för att hon inte ville att han skulle gå med Astrid. Det var löjligt, det höll hon med om, men hon ville inte att Rascal skulle lämna henne. Särskillt inte med en annan söt tjej. Även om den tjejen var Astrid.
"Nej jag tycker det låter som en dålig ide..."

Rascal ignorerade Anaids fråga och hoppades att hon skulle ta det som att han inte hört henne, hellre än att han inte ville svara. Aimil var ganska säker på varför han hjälpte henne och hon kunde inte säga att hon inte förstod hans ovilja att prata. För att hjälpa honom bytte hon ämne tillsammans med Astrid.
"Det låter bra, iallafall bättre än att Rascal går dit ensam", sade hon och nickade. Sham grymtade likadant som Anaid gjort.
"Jag tycker fortfarande att det är för riskabelt, det skulle kännas bättre om jag följde med", sade han tjurigt och Aimil suckade.
"Men det går inte för du håller utkik här. Sluta sura nu", sade hon och Sham grymtade igen. Rascal hjälpte Astrid upp.
"Om vi stöter på någon kan du låtsas vara min gisslan", sade han till henne.