Magic Bounty (PRS)

Peter nickade stumt och valde till sist ut en romantisk äventyrsfilm och satte på den.
Han gick och satte sig bredvid Anna och lade en arm om henne. Han somnade genom hälften av filmen och en timme senare hittade Annas föräldrar dem tätt tryckta mot varandra i soffan.

Anna lutade sig mot honom och lyckades slappna av och koncentrera sig på filmen. Hon somnade snart också och sov djupt då hennes föräldrar äntligen kom tillbaka. De hade troligtvis varit på polisstationen. De kunde inte förmå sig att väcka dem så de la en till filt över dem och såg till att de satt bekvämt innan de själva gick och la sig.

Fem timmar senare vaknade Peter i gryningen och var först förvirrad över vart han var. Han blinkade långsamt och kom till slut ihåg vad som hade skett kvällen innan.
Han såg ner på Anna som fortfarande sov och drog försiktigt bort sin arm från under hennes huvud och reste sig upp.
Filmen var avstängd och han lade märke till filten vid hans fötter. Annas föräldrar måste ha hittat dem under natten.

Anna sov än då Peter vaknade. Hon mumlade till något då han drog bort sin arm och vred lite på sig. "Sam..." mumlade hon i sin sömn och vred mer på sig. Tillslut vaknade hon och satte sig nyvaket upp. "Peter?" mumlade hon och sträckte på sig.
"Är det morgon redan?". Hennes föräldrar kom då in i rummet, med en bricka med frukost. "Anna, Peter...Ät, sedan om några få timmar måste vi till domstolen".

Peter tog emot brickan med frukost och ställde den på soffbordet. Medan han högg in på en smörgås lyssnade han till dem. Tydligen skulle de vittna mot Sam klockan tolv.
Polisen hade fått tag i alla som var inblandade i misshandeln och alla hade erkänt att Sam låg bakom det, men de visste inte om mordförsöket som han utfört själv.
Sam var redan dömd för iblandning i misshandel, men de behövde Annas och Peters hjälp för att kunna fälla honom för mordförsöket. Peter sneglade på Anna.
"Hur känns det? Är du redo för detta?"

Anna nickade bara till sina föräldrar och tog sedan en macka och började äta. Hon var tystlåten och såg trött ut. Hon hade lyckats sova under natten men hon hade behövt mycket mer sömn för att kunna glömma allt.
Hon åt tillslut upp smörgåsen och började fundera på ifall hon skulle ha på sig något speciellt. Hon bestämde sig tillslut för att bara ta på sig något finare än det hon vanligen brukade ha på sig. Hon ville visa sin respekt för domarna. Hon hörde Peters ord och suckade. "Nej, och jag kommer aldrig vara redo. Jag vill inte göra det här. Jag vill inte att Sam ska hamna i fängelse! Men...Han får inte försöka skada dig igen". Hon fick tårar i ögonen och lutade sig tillbaka i soffan.

Peter kramade om henne lätt. "Det kommer att gå bra... Jag vet inte hur det funkar här, men de i mitt gamla gäng blev arresterade och de hamnade inte i fängelse. De förvisades bara från staden. Kanske det kan hända här med?" sade han mjukt och strök undan en lock från hennes ansikte.
"Han är ju bara farlig för mig och jag kommer aldrig att lämna det här stället."

Anna kramade hårt om honom tillbaka. "Ja..Det kan hända. Jag vet inte riktigt om det är bättre eller sämre". Hon ville inte att hennes bro skulle hamna i fängelse. Men att bli förvisad var inte heller så mycket bättre. Hon tittade upp på honom och suckade ut. "Ja..Åtminstone är du säker nu. Det är något positivt". Hon kramade om honom en stund innan hon tog en till macka.

Efter att de ätit och gjort sig i ordning försvann Peter in i sitt rum för att se över sina kläder. Han hade fortfarande bara en outfit om man bortsåg från Sams, men de var smutsiga och Peter var inte säker på om de var nog formella.
Han sög in underläppen och gick ut för att hitta Annas far. Han hittade honom i köket där han läste tidningen.
Peter försökte ignorera huvudrubriken som löd: Ung man skjuter nästan sin systers pojkvän i hans egna hem.
Han kände sig olustig över att det redan spridits till tidningen, men kände sig också smickrad över att antog att han var Annas pojkvän, trots att det aldrig varit officiellt. "Ehum... Ursäkta, men mina kläder... Jag menar, har du något jag kan låna?" sade han och log ursäktande.

Annas far tittade upp från tidningen och la den ifrån sig. Han nickade sakta. "Jag tror jag har det, vänta så går jag och hämtar det". Hans tonfall var inte kallt, det var snarare sorgset. Han var inte arg på Peter över det som hänt, bara ledsen över att hans son var kriminell. Han gick iväg och kom en stund senare tillbaka med en vit skjorta, slips och ett par svarta byxor. "Duger det här?".
Anna hade under tiden gått till sitt rum. Hon tog med sig kläderna hon skulle ha på rätten och gick in i badrummet. Ett tag senare kom hon ut nyduschad och klädd i en blå blus och ett par svart byxor. Hon hade också satt upp håret. Hon suckade djupt och satte sig i vardagsrummet igen.