World War II

Anne låg svagt mot Isabell då mannen äntligen gått och kramade om henne. Hon var tyst, hade inte gråtit eller sagt något alls, bara legat vid Isabell. Hon åt väl inte hon heller, men hon hade mer att ta av och åt buljong vilket var bra. Hon var bättre då männen var borta, då hon var själv med Isabell.

Isabell kramade henne tillbaka. Hon visste vad som hänt Anne nu och hatade männen med för den saken, hon kunde förstå hur de känt men det ursäktade inte vad de gjort.
"Hur är det?" sa hon lågt och med skrovlig röst då hon inte pratat på ett tag. Hon drog av sig täcket lite då hon började svettas.

Då Isabell drog av sig täcket åkte det ner lite från Anne som skrämt åter drog upp täcket till hakan och började hyperventilera. Hon svarade inte Isabell men hennes ögon beskrev allt.

Isabell suckade och såg på Anne. Hon kröp ner och kramade om henne igen och mumlade "Såja, jag är här, jag låter dem inte röra dig". Dock var hon ingen match mot någon av dem, liten och sjuk var hon.

Anne sa inget och borrade in sitt huvud mot Isabells axel. Hon darrade och var vit, hon ville inte tänka på det, men hon gjorde det hela tiden. Att Isabell skulle kunna skydda henne, det kunde hon inte men hon uppskattade det.

Isabell hyschade henne lågt och kramade om henne. Hon hostade till själv men försökte kväva det. Hon ville bli frisk bara, hon ville hjälpa till i stugan, inte bara ligga och behöva tas hand om.

Anne såg oroligt på henne då hon hostade och sträckte sig efter ett glas vatten. Hon darrade, då hon inte ens vågade visa armen som nu. Men snart gav hon henne vattenglaset och höll det till hennes läppar.

Isabell drack sakta några klunkar vatten och tog sedan själv glaset. "Tack" mumlade hon och ställde undan glaset och sjönk tillbaka. Hon kramade om Anne igen. "De har sagt att jag behöver medicin" mumlade hon. Men fanns det någon nu?

Anne nickade och visade ljudlöst med händerna att hennes far var ute efter det. De hade inte sagt något, det var farligt och Isabell sov lugnt då. Hon tog själv ett glas med vatten och det räckte med mat för henne.

Isabell såg bekymrad ut. "Men..han sa inte ens hejdå till mig" mumlade hon lite sorgset och suckade. Hon såg mot köket, några män satt där och resten var i ett annat rum. De sa att de skulle ge sig av så fort de kunde.