PRS The Pie Club

(Jag tycker det sista c: För Snape är alltid taskig och typ, bara om man sett en glimt av det får man straff owo xD)

OKEJ DÅ LÅTSAS JAG ATT MIN KARAKTÄR ÄR INNE I SÄLLSKAPS RUMMET OCH BARA CHILLAR LITE MEDANS NI FÅR STRAFF AV SNAPE OCH DUMBLEDORE!

Jolene satt vid brasan och försökte värma sig. Hennes kompis, Magdalen, låg i hennes knä och halvsov. Ända sedan de klev på tåget hade hon varit trött. Hon hade varit sur och grinig över bristen på hennes sömn och hennes svarta hår hade sett hemskt ut. Jolene pratade nu lågt men upphetsat med Clarie. Clarie var en av de snällaste hon någonsin träffat. Ibland kunde hon vara lite för artig och försiktig men hon var fortfarande en av de bästa kompisarna hon någonsin träffat.
"Ja, kommer du ihåg?" viskade Clarie och skrattade till lite. Hennes blåa ögon fick skratt rynkor på sidan och man kunde se hennes perfekta tänder.
"Ja! När vi gick i trean. Vi fick såå mycket skäll av din mamma." Nu började Jolene garv skratta.
"Jag var jätte rädd, gud hur kan du stå ut med henne?" fortsatte Jolene. Hon visste redan hur hon kunde stå ut med henne, Claries mamma var jätte snäll hon brukade alltid bjuda hem henne och tycka att hon skulle stanna så länge som det bara går. Hon gillar verkligen henne men ibland kan hon bli väldigt, väldigt arg om de hittar på något fuffens.
Clarie och Jolene skrattade ihjäl sig och fortsatte väcka upp en massa goda minnen medan Magdalen bara sov och sov.

(Förlåt för att det blev lååångt x( )

De får putsa tallrikar på Umbridges' kontor dagen därpå. Först får de gå till sina sovsalar.
__________

Jag tog av mina kläder, vilket inte var så svårt eftersom de knappt suttit på, och la mig ner under det mjuka täcket. Värmen spred sig genom min kropp men jag frös fortfarande lite om fötterna. Jag ville sova men jag var inte riktigt trött och dessutom brände Audreys kyss fortfarande på mina läppar. De andra pojkarna i min sovsal var fem stycken och alla sov redan. Eller låtsades i alla fall att de sov. Jag slöt ögonen och andades långsammare men mina tappra försök till insomning gav inga resultat. Jag hörde mina rumskamraters tunga andetag och kände mig plötsligt väldigt ensam. Jag brukade inte göra det. Jag gillade egentligen att vara ensam men nu var känslan påträngande och obehaglig. Jag såg mig omkring i rummet. Det var mörkt ute och därför nästan kolsvart runt omkring mig.

Flera verkade dra sig tillbaka in i sovsalarna och tillslut var det nästan bara Jolene, Magdalen och Clarie kvar. Jolene ville inte att det skulle vara tvungna att gå till några tråkiga lektioner imorgon så hon försökte dröja ut på den här stunden, stunden då de egentligen borde gå och lägga sig men sitter kvar bara för att. Efter några minuter säger Claire att hon måste få lite sömn så att hon inte är jätte trött imorgon. Jolene nickar. Hon borde också sova men sitter ändå kvar en liten stund. Plötsligt undrar hon vad hon ska göra med Magdalen. Ska hon väcka henne eller ska hon försöka bära henne till flickornas sovsal? Hon bestämmer sig för att väcka henne. Hon skulle aldrig orka att bära henne.
"Vakna. Magdalen, vakna!" hon skakar lite i henne och hennes mörka hår faller ner på marken. Tillslut får hon upp henne, hon halv sov fortfarande och var väldigt ostadig i benen. Det var besvärligt att försöka leda henne, det var lite som att försöka vägleda en väldigt full person. Nästan all hennes tyngd var på Jolene. Plötsligt öppnas dörren till flickornas sovsal och Clarie kommer ut.
"Jag kom plötsligt ihåg Magdalen." sa hon och sprang genast fram för att hjälpa. Jolene log tacksamt.

"Audrey! Audrey! Jag kom i Ravenclaw!", tjöt Lilly. Jag hade varit borta i tankarna under hela sorteringen, och därför missat allt.
"Grattis...", mumlade jag och gäspade, "Godnatt."
Lilly såg sorgset på mig.
"Ska du redan gå och lägga dig?", frågade hon. Jag nickade, och började röra mig mot sovsalen, där jag kröp ner under det mjuka duntäcket.

Jag joggade fram till sovsalen och la mig i en säng bredvid hon Audrey.
Jag samlade mod och viskade:
"Hej"
Vi hade delat sovrum.. Så länge jag kommit ihåg, ändå hade jag aldrig sagt hej. Förutom idag under middagen, då.

Jag gick till flickornas sovsal och lade mig i min säng. Efter en timme somnade jag.

Jag gick upp till sovsalen och kröp ner i sängen och drog upp täcket till näsa.
Jag försökte sova men jag kunde inte göra det.
Jag satt mig upp.

"Hej", viskade jag tillbaka, "ska bli kul att putsa tallrikar imorgon."

Jag flinade till och viskade tillbaka:
"Jätte..."
"Vad heter du...?", frågar jag efter en liten stund tvekan.
"Audrey var det, va?"