Divergent

"Och vad är det?" frågar Sol oförstående och ser sig om. Helvette de hade kommit hit fler människor, hon skulle göra bort sig. Hon skulle skämma ut både henne och Kai.
"Vi kanske inte ska...." mumlar hon och osäkerheten är där igen, är påväg att krypa fram.

Kai skulle precis börja tala då det kom in fler människor och plötsligt fanns inte längre Sol där, utan en rädd och osäker liten flicka. Kai log så snällt han kunde och föste henne framför sig tills de kom till en helt tom yta. "Vi kör något lätt så... Vet du hur man gör armhävningar?"

Sol protesterade, försökte vända om men hon kunde inte, Kai gav sig inte. Då han åter talade skakade hon på huvudet och såg ner på sina fötter.
"Nej, jag vet inte." mumlar hon fram, varför blev hon såhär? Hon skulle förstöra allt, förstöra för Kai, han skulle hata henne.

Kai suckade irriterat och lade armarna i kors över bröstet.
"Nu börjas det igen! Vet du hur mycket jag hatar det där? Jag hatar dina små miner! Du vill inte att folk ska se dig svag om jag har fattat rätt? VISA DIG INTE SVAG DÅ! Se inte sådär på dina fötter och prata inte om dig som om du inte vore något - vilket du alltid gör - för det är du och du sårar bara alla som bryr sig om dig. Om du är säker på att det är sanningen, att du är svag och inte kan något, så säg det till mig - men se mig i ögonen, för jag vet att du vet att du inte är dålig eller svag eller ful eller vad fan du nu ser är problemet! Se mig i ögonen och säg ärligt att du är värdelös!" sade han med arg röst.

Sol rycker till av hans röst och av hans ordflöde. Man allteftersom byggs en oförklarlig ilska upp inom henne. En ilska kanske inte just riktad mot Kai utan mot allt hon burit inom sig även om han fick ta hela stöten.
"Ja, jag är värdelös och jag kan inget." skriker hon ilsket och möter hans blick trotsigt.
"Vad tror du inget kan jag och allt förstör jag." hon är nu arg, ögonen blixtrar och hela hon är förändrad. Hon knuffar till honom hårt i bröstet, det hårdaste hon kunde vill säga och det syns tårar i ögonen. Tårar av ilska, av vrede och av något annat som något som släppt inom henne och vill bara ha utlopp.

Kai som också medan han själv talat blev ilsknare knuffade tillbaka på Sol hårdare än tänkt och hon for in i väggen bakom. Kai såg på Sol med mörk blick. "Du kan träna själv resten av tiden tycker jag. Du äcklar mig!" västeehan och vände på klacken och gick. Han bytte inte ens om, bara gick därifrån. Han ogillade Sol starkt när hon såg ner på sig själv, det liknande hennes syster och sig själv så mycket. Allt de gått igenom... Många trodde väl det var bra, men sanningen höll Kai alltid för sig själv och den var inte lika rolig.

Sol for hårt in i väggen ett ögonblick svartnade det för hennes ögon innan smärtan i ryggen började stråla. Men smärtan i ryggen var inget, nej inget mot hans ord. Du äcklar mig, du äcklar mig, orden dunkade i hennes huvud, dunkade i hennes inre. Vad hade hon trott? Hade hon trott att Kai skulle gilla henne? Hon var fan patetisk och löjlig. Tårarna rann lätt då hon tog sig upp på fötter, vad skulle hon nu ta sig till?

Kai gick med raska steg mot stationen, han behövde komma bort om så bara för en liten stund.
Snart syntes trapporna som ledde upp till perrogen och Kai tänkte på Sol som så ofta de senaste timmarna. Ibland var hon rolig och snäll och fick Kais hjärta att hoppa över ett par slag, men sen blev hon flickan som inte var Sol och det hörde Kai oerhört frustrerad! Han ville bara slita av sitt hår. Kai suckade och sprang uppför trapporna.

Sol gick mot det enda stället hon visste var Kaifri och just nu var det detta hon behövde. Hon behövde få vara ensam så hon begav sig till den övergivna parken, parken med de gamla karusellerna. Orden dunkade än i hennes huvud, du äcklar mig, du äcklar mig. Det blev som en ramsa då hon gick men istället för att bli ledsen som hon brukade verkade det få henne arg, ja en ren och skär ilska inom henne hotade att bubbla upp.

Kai kom upp på perrongen där det var tomt på folk. Kai satte sig ner på marken och blundade. När tåget hördes kom han på fötter och började springa. Han komm med nöd och näppe på.