Krig, Påskägg & Lustigkurre (Privat)

- Long, ja, jag är en Long...men....vem är du? Har vi träffats förut eller? Svamlar jag nervöst. Vem är det här egentligen, och var är jag? En massa frågor poppar upp i hjärnan och gör att jag inte kan tänka klart.

"Åh, herre min skapare", mumlar jag. "Kom här. Vi måste ta dig till medicinmannen", säger jag förskräckt. "Minns du inte mig?" undrar jag. "Sarah? Sessan? Fire? Kommer du verkligen inte ihåg?" frågar jag skräckslaget.

Jag stirrar på tjejen och brister ut i skratt.
- Sessan? Varför heter du det? Vänta...du är väl inte...prinsessan, du vet....son till Adam, kungen? I så fall måste jag hämta Neela och Xander!

"Jag... Vi lämnade just Neela, Long", säger jag oroligt. "Du kommer se henne imorgon igen när Samantha hämtar henne", säger jag och drar ner huvan på min kåpa. "Minns du verkligen inte mig?" frågar jag förfärat. Det smärtar mer än jag trodde.
"Neela har en son nu. Och Bella... hon är död", säger jag lågt. "Minns du, Long?" undrar jag. "Och, Nina klandrar sig själv för hennes död. Jag hörde er tala, kommer du ihåg?"

Jag stelnar när jag hör namnet Bella. Allt annat tjejen framför mig sagt försvinner.
- Bella...hon får inte vara död! Morrar jag surt, men med en förtvivlad underton i rösten. Eftersom rösten inte kommer hålla om jag fortsätter så vänder jag mig om. Tårarna rinner ovanligt sakta. Dropparna svalkar mina kinder på ett sätt jag aldrig mer vill uppleva. Det är förfarande otänkbart att fina, snälla, underbara Bella hoppade. Men hon var stark. Jag är inte stark. Jag ska bli stark... Jag har bestämt mig. Från och med nu ska jag aldrig gråta mer.

(Ehm, för att du ska fatta: alla hans tankar och känslor som inte berör Sarah har redan hänt egentligen, men eftersom Long bara kommer ihåg sitt liv till han var typ sjutton eller något, så upprepas tankarna om vad han senast upplevt efter det han minns och så....typ...du måste inte fatta:$ är dålig på förklaringar....)

"Long..." säger jag oroligt. "Kom så går vi hem till mig. Du kanske minns att du gillar att klippa buskar och att du går i lära hos en gammal man vid namn Akira?" undrar jag.

(Haha, okej x) Förstod nästan det )

- Jag känner inte dig...tror jag. Och att klippa buskar är värdelöst! Säger jag tvekande.
- Vad vill du mig? Varför vet du mitt namn?

"Long... Jag..." börjar jag och är nära tårarna. Jag sväljer hårt och tar mig själv i kragen.
"Michael Long. Se dig omkring", säger jag allvarligt. "Du är mitt ute i skogen. Du hängde på min häst och du är inte skadad. Du är mätt och vet att jag talar sanningen. Vi har spenderat hela dagen ihop. Så, nu följer du med mig hem. Upp på Tornado nu. Jag orkar inte bråka med dig, inte ännu en gång. Jag vill inte att historian ska upprepas", suckar jag.

Jag ser mig buttert omkring.
- Jag kommer väl då, men jag vill forfarande veta vem du är! Suckar jag tillslut och går vaksamt mot tjejen.

"Sarah. Prinsessan. Ena av dina favoriter vill jag minnas", ler jag och minns hans ord. Jag tror inte mina ögon, men sanningen är att han har glömt allt... jag vet det. Jag känner det.
Och, en liten del av mig undrar om det inte var bäst så. Nu kan vi båda börja om från starten och låtsas att ingenting har skett mellan oss.