PRS(Dragon Fantasy)

Nalel log lite. Det hade Meira rätt i. Hon satte igång med att rida, och snart hörde hon en välbekant röst bakom sig. "Jag hörde om orchen, ni dödade honom va?" frågade San.

Meira såg på San, han dök bara upp hela tiden, irriterande. "Jo, det gjorde vi." sa Meira och kastade en blick på Nalel.

Nalel suckade tyst. "San, kan inte du se om den där yngsta hoben behöver hjälp?". Hon pekade bortåt och han nickade ivrigt och försvann. "Han är lite irriterande" suckade hon.

Meira skrattar roat och ser efter San, "Han är kär." skrattar Meira och ser på Nalel. "Men visst är han irriterande." sa hon medhållande.

Nalel mumlade något. "Hmph! Han försöker bara vara snäll, det är allt". Hon fortsatte rida och red snabbare än innan för att glömma samtalet.

"Säger du det så." säger Meira och rycker på axlarna. De tar sig vidare ritten är både lång och tröttande.

Nalel blev snabbt trött, de bara red hela tiden, men snart var de framme i alla fall. "Har du träffat kungen?" frågade hon Meira.

Meira nickade, "På sätt och vis, inte persoligen men i stora grupper. Dels när han pratade med oss föräldralösa och när han pratar till soldaterna." sa Meira och log och pekade, "Om några minuter bör du få en första skymt av staden." log hon lättat.

Nalel nickade förstående. Då hon hörde om staden tittade hon förväntansfullt fram. Det var det här hon väntat på!

Snart uppenbarade sig staden framför dem, den vita staden, Meiras födslostad, hennes hem. "Visst är det vackert?" log Maira och såg solen som just började gå ner över staden.