PRS Selma...|AlexZz

(Flippin' inlägget skickades typ halvvägs i skrivandet och det blev sjukt weird... owo''

Hydra ser på honom och funderar på att svara men nickar bara kort. Hon vill tro på det, så hon tänker låtsas att det faktiskt kan hända. Det måste hända. Det känns bra att ha något man kan tro korkat på och faktiskt antar hon att hon tror på det på grund av den udda känslan Dominick måste ha av att han faktiskt kan åstadkomma det. Fast trots det så kan Hydra inte förmå sig att tro på det. Hon kanske inte ens kan tro på något, om hon någonsin gjort det var det när hon var barn och då blev hennes tro levande.
"Men oj, stör jag?" Skrattar en röst som Hydra ryser av att bara höra. Romona. Lejonkvinnan står med svansen viftande ilsket, som om han var redo att leka med sin mat eller något. "Här för att rädda sessan? För Ethan tar väl hand om henne åt dig, prinsen." Konstaterar Romona retsamt och svansen fortsätter röra sig konstant. Hon tycks ha blivit annorlunda, något med henne. Hon verkar... om möjligt ännu mer djurisk.

(Innan jag skriver, kan jag attackera Romona? O.o Eller ingår hon i en av dina planer? xD Jag vill attackera henne... owo )

(I have a lot of plans. I have a lot. But now I just wanted someone to ruin it. So go ahead, she could be just as much of an illusion as she could be actually there I just put her there to fuck around. xD)

Jag stelnar till och ser på kvinnan framför. Eller snarare mutanten. Romona...
Jag tvekar inte utan drar endast mitt vapen och springer fram till henne och försöker hugga henne. Det funkar inte så bra. Hon hoppar undan med ett litet kattskrattliknande ljud och drar sedan egna vapen. Två långdolkar. När hon attackerar är jag inte beredd och lyckas inte parera attacken utan faller till marken för att skydda mig. Hon hoppar efter mig och ska precis hugga mig rakt i bröstet när jag lyckas dra i hennes svans med min fria hand. Hon halt skriker halvt jamar förbannat men hoppar av mig.
Jag tar ett fastare grepp om svärdet och bestämmer mig för att det är slut lekt, att jag måste göra slut på henne så snabbt som möjligt. Jag reser mig upp och kastar mig efter henne. Hon fräser till och visar sina vapen, redo att spetsa mig när tanken är att jag ska falla på henne. Jag börjar le stort och låter svärdets blad täckas av eldar. Hon ryggar tillbaka, om det är på grund av chock eller för att hon delvis är lejon vet jag inte. Vilket det än beror på så lyckas jag attackera henne och hugger henne i benet.
"Slut lekt, prins", fräser hon mot mig och försvinner sedan. Jag ser på luften framför mig och börjar undra om jag bara hallucinerade det hela, men blodet på marken avslöjar att striden ägde rum och var riktig.

Hydra backar när Dominick rusar fram och backar omedvetet rakt in i armarna på någon annan och Hydra hinner inte ens skrika till innan det blir svart, det blir tyst, hon känner ingenting. Hon andas inte. Sedan blir allting klart igen och då är det helt klart ljust, det är nästintill vitt för henne när hon kan se igen. Hydra blinkar och blinkar för att få bort det massiva flimrande som lagt sig som en slöja framför ögonen. Ett lågt tjutande ljud stör hennes hörsel och när hon väl kan se något igen så kan hon se Tríwaña.Hon sitter där leende som om hon ser på ett sårat djur, ett sårat djur som hon kan leka med tills djurets hjärta stannar.
"Ser man på, Hydra?" Säger Tríwaña och Hydra reser sig vinglande för att sedan försöka hitta någon eller något annat. Hydra hinner knappt resa sig ordentligt innan Tríwaña tvingar henne till golvet igen med en hård duns och ett kallt skratt. "Du är i vägen för att jag ska kunna döda honom. Så jag tror jag måste oskadliggöra dig." Fortsätter Tríwaña och Hydra inser nästan genast vad det innebär.
"Nej, nej, snälla, snälla, inte nu. Lås in mig igen istället, snälla gör det inte." Mumlar hon panikartat och bedjande. Hon vill inte, hon kan inte, hon kan inte vara fast i mörkret. Hon kan inte, inte nu. Det går inte. Tríwaña skrattar kallt igen och ser på henne med en smått hatisk blick.
"Du är patetisk, men jag kan göra både och. För Maximillian är i rummet intill, han kan behöva lite sällskap. Farväl." Säger häxan och det blir svart igen, tyst... allt igen... alltid igen.

"Hydra?" Jag vänder mig om och letar efter henne med blicken. "Hydra?" frågar jag och rör mig runt och försöker hitta henne. Vart är hon?
Och det är först då jag hör det, ett klingande skratt som ekar genom tunneln. Jag stelnar till. Celine. Nej... Tríwaña, påminner jag mig om. Kylan och ondskan i skrattet avslöjar att det inte är Celine, även om det nästan är en identisk röst, och det är därför jag vet att det är Waña.
Jag ser runt omkring igen, medan en bleknad sprider sig. Jag snurrar runt, med svärdet i handen och försöker hitta någon ledtråd. Hittar ingen.
Helvete.
Jag börjar springa, åt det håll som jag gick mot när jag slogs med Romona. Jag känner att det är rätt håll. Rätt väg till slottet. Till Celine. Sedan kanske vi kan rädda Hydra tillsammans?
Glöm inte Max, säger en röst i mitt huvud. Okej, sedan vi kanske kan rädda Hydra och Max... Jag muttrar surt för mig själv medan jag springer snabbare, måste få upp farten. Jag har latat för länge. Jag kan inte vara rädd att döda. Jag har börjat känna för mycket. Nästan blivit blödig. Det var inte det jag förväntade mig när jag far till Celines rike...
Glöm inte nu. Skär henne i handen och "kronprins", glöm inte det, Dominick... tänker jag och tar ett djupt andetag innan jag skingrar tankarna och springer för allt jag är värd, och så tyst som möjligt. De vet att jag är här, det borde de veta, men det betyder inte att de vet exakt vart jag är.

"Tríwaña, du måste sluta leka med honom och bara döda honom." Säger Hyron aningen otåligt, han vill ha honom ur sitt slott. Han vill ha de alla ur sitt slott. Åtminstone när han figurerat ut ett sätt att hålla sin älskade kvar här.
"Nej, jag vill att han ska känna glädjen tas ifrån honom." Svarar Tríwaña så hårt och bestämt att till och med Hyron tittar snett. Tríwaña är ingen man vill bråka med, det vet Hyron sedan deras yngre dagar.

"Vad ska vi göra, Hawkeye?" Mumlar hundpojken som har tungan hängande ur mun mellan orden och saliv som flyger. Hawkeye stirrar på bågen och prövar den nya strängen. På något sätt fick Ethan reda på vad hon försökte göra. Så hon försöker laga sin båge och ignorera det djupa skärsåret hon har över ryggen efter att Ethan gett sin sida av saken till Hyron. Det hade känts som tusen piskrapp på samma ställe och ändå vill inte Hawkeye ge upp.
"Vi provar igen, vi kan inte ge upp nu, Laos." Laos gör ett gläfsande läte som låter som en missbildad snyftning.
"Ingen fara, Laos, jag sköter det själv den här gången." Säger Hawkeye leende och rufsar om hundpojken Laos ljusbruna hår. Han liknar henne, samma mörka bruna ögon, samma ljusbruna hår, samma ansiktsdrag. Kanske för att de är släkt. Men ingen fara. Hon kommer aldrig låta sin lilla kusin komma till skada igen.

[Jahaja... Hur ska jag nu svara? xD ]

Efter att ha letar efter något, letar så desperat att jag missat flera gångar och varit tvungen att backa och hitta dem så lyckas jag hitta något. Något som faktiskt är täckt av sten, men det lockar på mig, nästan ropar på mig på ett magiskt vis.
Jag känner på väggen, det är definitivt något bakom det, jag bara vet det.
Jag backar och backar så långt jag kan sedan springer jag mot det med svärdet före. Precis när svärdsspetsen nuddar stenen så låter jag det täckas med isens kraft. Om det var vanligt is så skulle det jag har i tankarna inte funka, men detta är magiskt, fast jag vet ändå inte om detta kommer funka eller inte. Isen sprider sig snabbt, tränger sig nästan in i stenarna och fryser dem så djupt att inget annat utan mitt svärd skulle kunna ha skapat det.
Jag ler smått när jag backar och börjar springa emot det igen. Svärdet springer igenom isen men jag nöjer mig inte med det, jag fortsätter pressa, pressa så hårt jag kan.
Om det kan döda trädet kan det tränga igenom några stenar, tänker jag och försöker övertala mig själv. Jag vet inte om det kommer funka eller inte, jag har ingen aning om det kommer fungera men jag försöker ändå.
Svettpärlor börjar ta form medan jag fortsätter pressa. Nej, inser jag plötsligt. Svärdet klarar det inte själv. Jag måste använda min styrka för att det ska fungera. Så jag fortsätter pressa, pressa för allt jag är värd. För allt Celine och Hydra är värd, för det är för deras skull jag gör det här. Jag måste befria dem, jag måste rädda dem, hjälpa dem...
Stenen spricker.
Bara en liten spricka.
Men, det är allt jag behöver. Så länge jag har en början kan jag fortsätta. Jag fortsätter pressa, försöker komma igenom den gigantiska stenväggen och hoppar att det inte är ett med tunneln, för då är det här värdelöst. Jag tror det här är en hemlig gång, en som inte ens Hyron känner till. Eller så vill han få mig att tro så. Jag vet inte vilket det är men just nu spelar det heller ingen roll. Bara jag kommer igenom. Det är allt jag vill just nu.
Ännu en spricka. Och ännu en. Det verkar som om jag har nått en punkt som inte borde existera.
Kom igen, bara lite till.
Min önskan går inte i uppfyllelse. Jag tar i så hårt jag kan och poof så flyger jag igenom hela väggen och landar på marken i ett moln av damm och stenar flyger åt alla håll. Jag sade lite, tänker jag medan jag hostar och försöker att inte andas medan dammet lägger sig och stenarna som träffar mig påverkar knappt mig längre.
Jag tänker och försöker analysera det hela medan jag reser mig och börjar springa, det finns inte en enda fackla här så jag får använda svärdet som en fackla efter att ha låtit eldarna komma fram på den.
Styrka, tänker jag. Enligt min blodsgåva ska jag även ärva en stor styrka, en stor mängd, en så stor att det borde vara omöjligt. Jag har den inte, eller hade den inte... Kan jag ha fått den... nu? Det må jag säga i sådana fall, det var verkligen lägligt, eller så... Jag vet verkligen inte var som hände nyss, kanske Hyron tog sönder stenen, kanske är detta en fälla. Men, hur mycket tankarna än försöker övertyga mig om att detta endast är en fälla så förstår jag inte varför det då inte finns några facklor här, varför jag behöver lysa upp stället jag går på med mitt svärd.
Styrka... Bara ett sätt att ta reda på, tänker jag och ignorerar att jag inte kände när de stora stenbumlingarna träffade min rygg. Jag har varit stark, men inte överdrivet stark, inte så stark som jag borde vara med tanke på mitt blod. Styrkan jag hade hade jag fått genom träning.
Jag skjuter ut handen mot en vägg, hårt, och handen träffar, åker igenom stenen och jord täcker min hand. Min hand är inuti en vägg, en vägg som ingen annan kan vara inuti, inte genom att tränga igenom väggen med handen åtminstone. Helvete, tänker jag med tanke på att jag måste skära Celines hand för att få henne att minnas fragment av hennes liv. Hur... tänk om jag råkar skära henne för djupt? Så djupt att hon förblöder? Eller om jag gör henne illa? Kan jag verkligen kontrollera den här styrkan? Kommer jag någonsin kunna lära mig det?
I ren ilska tar jag ut handen ur väggen och slår sedan till väggen igen. Den åker igenom ännu en gång.

[Tanken var att det inte skulle bli för kort, och det visar sig att när jag tänker så så blir det så här långt...]

Celine vaknar till bara för att börja hosta som om hon kvävts. Vilket är så det känns. Hennes hals känns ihopklistrad och konstig. Det är som om hon för första gången på evigheter är medveten om saker, hon är törstig, det är därför hennes hals känns som den gör. Hon kan inte röra sig. Eller jo, hon kan. Men när hon försöker röra armarna möts hon bara av ett vagt skramlande ljud och förhindrandet av att hon kom längre än en halv decimeter från sängen. Hon känner nog för första gången på länge för att gråta, klump i halsen, hopplöshet. Hopplösheten ifråga vet hon inte varför hon inte känner det förrän nu. Det är en enorm tyngd som lagt sig över hela henne. Hon har en enorm klump i halsen och sitter fast. Hur ska hon ta sig härifrån? Hon måste låtsas som hon sover, hon klarar inte av att flyta in i ingenting igen. Hon känner för att gråta, spy... hon et inte ens var hon är eller hur lång tid som gått.
"Prinspojke nummer ett och nummer två ser ut att ha gjort sitt bästa för att ha klått upp dig, Romona." Skrattar Ethans välkända röst när dörren öppnas och Celine stänger ögonen och låtsas som om hon sover. Även om hennes hjärta trummar i panik.
"Prinspojke nummer ett lyckades göra mer skada än prinspojke nummer två. Så nästa gång är det din tur att ta hand om något sådant." Svarar Romona morrande och Ethan skrattar ljudligt.
"Jag fick Hawkeye straffad också, hon försöker hjälpa dem, jävla förrädare." Muttrar Ethan och Celine känner igen namnet. Klart hon känner igen det, hon är den enda som faktiskt talat med henne utan att skada henne av alla de här.
"Dog hon?" Frågar Romona.
"Inte vad jag vet, Laos tog också en extrem smäll." Konstaterar Ethan.
"Den byrackan förtjänade det minst lika mycket." Romona skrattar roat. Celine blir lättad när hon hör dörren öppnas igen och en av dem går ut, eller båda. Tyst blir det åtminstone.

Hon lystrar och tittar sig omkring.
"Bo-om-bo-om..?" Den gnällande rösten kommer ur hundens mun. Ja, hon kan tala. Hon ruskar på sig samtidigt som hon reser sig upp och sniffar i luften. Hennes päls hänger i ögonen på henne men det gör hon sig inte brydd i. Hon hörde ett boom. Boom-boom. Hon börjar springa och hennes päls flyger som en udda sorts jacka eller liknande efter henne. Hon har mycket päls. Den är fin och silvergrå. Hon kan se färger, hon kan se saker som andra hundar inte ser. Hon har inget namn, om inte hennes namn är misslyckad. Hon vet inte vad det betyder. Men hon ser någon, det är en människa, stor pojke.
"Bo-om-bo-om?" Den gnällande rösten kommer än en gång från henne, det kanske var den stora pojken som gjorde bo-om-bo-om?

[Ett: förlåt, jag var borta från nätet för länge... >.> två: Yes!! En hundthingy! Tre: Jag kommer förstöra hunden, det vet du va? owo' ]

Jag vänder mig om vid ljudet och ser tvivlande på besten framför mig. Den liknar en hund. Men inte en sådan Jeremy och Anastasia hade när de var små och gömde den från våra föräldrar, nej, utan mer... som en best. Egentligen är den för stor för att kallas hund. Eller djur. Eller något. Det är verkligen inte en vacker syn.
"Bo-om-bo-om?" säger den och förvånar mig. Jag blinkar förvånat och överväger att stoppa undan svärdet eller attackera den. Men, med tanke på svärdet är min ljuskälla har jag ingen lust att göra något sådant.
Jag ser på varelsen. Ingen vacker syn... men... Utstrålningen påminner om Shadowfaxs. Pålitlig. Beskyddande. Vänlig.
Jag sträcker fram handen mot hunden, min lediga hand medan jag nickar, vet inte säkert om hunden kommer tala igen, eller om jag bara inbillar mig ljud. "Ja. Bo-om-bo-om", svarar jag. Hunden kommer fram till mig och jag känner dess nos mot min handflata och när jag ser in i dess mörka ögon ryser nästan min själ. Mänskliga ögon. Riktigt mänskliga ögon. Hyron? tänker jag och känner mig korkad. Tänk om det här är Hyrons verk?
Men jag kan inte förmå mig att skada hunden, inte ännu. Om den attackerar mig kan jag attackera i självförsvar men inte innan...