Ett plus ett är lika med fyra

Cato såg på Zuko för att få bekräftelse och han nickade.
"Du vill inte se henne slås" sa han leende. Cato verkade en aning förvirrad
"Vem av er bestämmer då?" Frågade han
"Ingen av oss" svarade Zuko.

"Se kan du, men inte vara motståndaren." skrattade hon lätt och nickade.
"Eller mer båda, kommer överens och bestämmer tillsammans." sa Aravis och Cato såg förvirrad ut.
"Och du är okej med det?" sa han och såg på Zuko.

Zuko så roat på henne och sedan på Cato.
"Ja, jag har mött andra kvinnor som är som henne" sa han "kvinnor är oftare bättre än män på många områden. Man lär sig acceptera det" sa Zuko bara.

Cato såg på honom som att en hel ny värld uppenbarade sig och Aravis himlade med ögonen.
"Men så konstigt är det ju inte. Era män kan ju laga mat, anses inte det som en kvinnlig talang?" sa hon och mötte hans blick.

"Inte bland soldaterna" svarade Cata och Zuko så roat på honom.
"Du kommer förstå, särskilt om du gifter dig" sa han och cato tittade på dem.
"Är ni gifta?" Frågade han förvånat.
"Nej. Men vi båda har varit" sa han ochtttade ut genom tältöppningen. Åter gjorde sig Mai påmind.

"Har varit med varandra?" sa Cato än mer förvånat och Aravis skakade på sitt huvud så de mörka lockarna flög.
"Nej, med andra, de vandrar nu i den andra världen." sa hon och tystnade då även hennes minnen gick tillbaka.
"Förlåt jag menade inte.....Här är maten." sa Cato tveksamt och ursäktande då en soldat kom med tre tallrikar fyllda med mat till dem.

Hade Mai inte gjort sig påmind hade han kunnat skratta åt hur förvirrad Cato verkade vara. Zuko tittade på sin tallrik med mat och började äta.
"Vad hände med dem?" Sa Cato efter en stunds tystnad.
"De blev mördade" svarade Zuko och knöt nävarna.

"Jag beklagar." sa Cato och såg deltagande på dem med en blick som sa att han inte visste vad han skulle göra så de åt under tystnad och Aravis la försiktigt en hand över Zukos knutna näve. För att visa honom att hon brydde sig eller ville lugna honom visste hon inte, kanske för att visa att hon fanns där.

Zuko vände blicken emot Aravis när hon rörde honom och han kände att han långsamt slappnade av. Han gav henne ett tacksamt leende.
"Det är inget i kan göra något åt" sa Zuko till Cato.
"Jag och mina mannar kan hjälpa er söka efter mördarna" sa han och Zuko log svagt.
"Jag tror det blir svårt" sa han.

"Min far mördade min man och mitt folk och hur mycket jag än hatar honom är det min far, en man inte dödar." sa Aravis enkelt och besvarade Zukos leende.
"Men tanken uppskattas." log Aravis och Cato nickade med en rynka mellan ögonen.
"Din far? Ditt folk?" sa han förvirrat.
"Han ville bara ha mig bortgift med en man han valt." sa Aravis kort till svar, hon ville inte prata om det.