Robin Hood (fyra personer)

Zahir sprang före dem, han pekade på dörrar och mäniskor och berättade glatt för Sidara vad eller vilka det var. Pojken verkade accepterat henne utan att Sidara gjort något för det. Hon uppskattade det, det gjorde hon visst, då barn aldrig hade varit något i hennes liv. Hon hade inget emot dem, hon gillade dem och pojken med. Men hon hade sällan eller aldrig kommit i kontakt med dem för än nu.
Zahir sneddar ett hörn och det hörs ett kras, då de kommer fram står Zahir där med minen av en ängel och en krossad vas vid sig.
Det rycker i de andras mungipor.
"Jag ville visa dig en vas." sa pojken till Sidara.
"Ja, en mycket fin vas inte sant?" sa hon roat och pojken såg än mer änglalik ut.
"Inte säga något va?" sa han med hundvalpsblick och kröp upp i Sidaras famn då hon böjde sig fram. Sidara stelnade till något, av förvåning. Aldrig förr hade ett barn gjort så och en konstig värme för pojken spred sig inom henne, som för en vän, en vän av det mindre slaget nu, hon visste inte.
"Du tycker inte?" säger Much roat och Zahir ser på dem alla med en blick som är svår att motstå.

Midna såg på Kareem och funderade på om de hade mötts förut, vissa saker han gjorde och sa fick henne att tänka på Roger eller snarare Lucian som han verkade heta.
"Vid det här laget har han säkerligen ställt till det ena och andra rackartyget, jag borde kanske ha talat om för honom att det inte är okej, men man är bara barn en gång i livet" sa hon leende. "Jag vill inte förstöra hans barndom fören jag måste" sa hon utan att tänka på vem hon pratade med, hon såg på Kereem och log ursäktande.
"Jag är säker på att du inte ville höra mina planer på uppfostran" sa hon och skrattade. Hon såg sedan på mannen.
"Om du säger det, jag har bara aldrig sett dig träna en kvinna förut." sa hon och ryckte på axlarna. Hon tittade på honom, han hade inte frågat henne heller, inte för att så många visste att hon kunde hantera ett svärd. De få som visste höll det hemligt. Midna stirrade på Kareem en lång stund, hon var knappt medveten om det. Hon var inte säker men ju mer hon såg på honom desto bekantare verkade han.
"Kareem har vi mötts innan du kom till palatset?" frågade hon tillslut.

Kareem granskade Midna en kort stund innan han svarade henne.
"Det är förståeligt, man är bara barn en gång i livet och att du är mån om hans barndom är förmodligen bara naturligt. Bättre än tvärtom i vilket fall som helst.", Sade Kareem och återgäldade hennes leende. Även om det kändes konstigt att diskutera någon annans uppfostran av ett barn så var det ett harmoniskt samtalsämne till skillnad från de strategier eller andra strids relaterade samtalsämnen han brukade vara en del av.
"Om jag ska vara helt ärlig så har jag inget emot det. Mer harmoniskt än vad jag är van vid och det är en behaglig omväxling.", Sade han och ryckte på axlarna.
"Åh, jag förstår. Om du vill finns det tid och plats för ännu en elev; om du känner för det.", Sade han och gav henne ett litet leende. Nästa fråga fick honom att rynka på ögonbrynet, en mycket underlig fråga.
"Mötts innan jag kom till palatset? Om du inte har befunnit dig i fält och slagits så har vi förmodligen inte träffats, nej...", började han och sedan tittade han på henne med nyfikenhet i blicken, "...hurså?", Frågade han med ytterligare ett litet leende och därmed tog han ännu en klunk av vinet.

Sidara försöker ställa sig upp men pojken håller fast vid henne. Sidara ser på de andra i vägledning om vad hon ska göra och Much visar att hon ska lyfta upp honom. Han skrattar lätt troligen att se Sidara som mor åt någon stackars unge var en omöjlighet och det hoppades hon med. Inte för att hon hade emot barn eller liknande, nej det var för att hon aldrig skulle tillåta en man att komma närheten av henne.
"Vill du rida?" frågar Sidara glatt till Zahir och sätter pojken på sina axlar, sedan ser de ner på vasen.
"Det vore mest riktigt att erkänna sitt brott tycker du inte?" frågar hon Zahir.
"Vi letar reda på någon som kan städa upp det så att ingen gör sig illa." fortsatte hon sedan då han inte svarade och de tog sig vidare längst korridoren.
"Håll utkik där uppe du ser bättre än jag, du är högst uppe i mastkorgen." skrattade Sidara åt den glada pojken.

Midna nickade.
"Ja att låta barnen växa upp för fort, hjälper ingen" sa hon och tänkte på att hon själv hade tvingats växa upp fort hade inte varit henne till någon större hjälp, hon klagade inte, det hade gjort henne till den hon var men att vara barn längre hade inte skadat henne.
"Jag kan tänka mig det, ovårdade män är inget jag hade sett fram emot att träna" erkände hon, delvis för att hon antagligen hade straffat dem för vad de gjort innan. "Jag tror inte det skulle vara någon bra ide, om du skadar mig blir Al knappast glad" sa hon leende. Hon var inte säker på om hon hade kunnat vinna emot Kareem, men hon var inte säker på att hon ville testa heller. Midna tittade ner i vinglaset som stod bredvid henne.
"Du påminner mig om en man jag kände för något som verkar vara en livstid sedan. Jag undrar ofta vad som hände med honom. Vi råkade ut för, ja låt oss säga en konflikt, vi stod på olika sidor." sa hon lågt och tänkte tillbaka till när hon fått reda på att Lucian stått på Prins Johns sida, konstigt nog hade hon aldrig varit arg på honom för det. "Vi färdades hit. Jag vet nu vad som hände med Sidara, men jag vet inte om han lever eller inte. Så ja låt oss bara säga att jag undrar vad som hände med honom ibland" sa hon lågt och rörde runt i vinglaset med ena fingret.

"Det är sant, det hjälper ingen och jag råder att du tar vara på din sons barndom. Det är den han har kvar och kommer minnas om några år; bättre att göra den minnesvärd.", Sade Kareem och log mot Midna. Det lät, i hans öron, nästan som att han gav henne tips och det ville han egentligen inte göra. Det var inte hans son eller hans ensak hur pojken växte upp om några år; även om han hoppades att barnet skulle få en bättre barndom och bättre föräldrar än han själv hade haft.
"Nej han hade nog inte det. Du får väl polera dina kunskaper själv så att du slipper det hindret och nej, männen jag tränar förtjänar egentligen mer plåga än de får av mig under träningen. Inget jag kan göra åt däremot och därför blir det svårt för mig att klaga.", Sade Kareem ganska dystert, det irriterade honom att många av rekryterna var monster, mer eller mindre, i människoskepnad. Men det var ingen idé att älta det om han fortfarande ville känna att han gjorde ett bra jobb på dagarna; att förtränga vilka det var han tränade underlättade för honom.
Kareem lyssnade på henne och betraktade henne när hon pratade; hon verkade nästan lite orolig för mannen eller så var han en gammal vän, precis som Sidara, även om de hade stått på olika sidor.
"Jag förstår, slogs han för Prins John så hoppas jag att jag inte mött honom i strid. Oavsett så skulle det kännas tungt att ha dödat någon du kände förr.", Sade Kareem och tittade ned på sina händer, det var inte första gången det fanns en risk att han hade dödat en bekant till någon i hans närhet. Det hade hänt ett flertal gånger och det var minnen han helst slapp; glömska var ibland bättre än många trodde.

Efter ett tag hittade de en piga och Sidara tog ner Zahir från sina axlar.
"Be om hjälp nu." log Sidara och tyckte mest synd om pigan av dem då. Hon visste knappt vart hon skulle ta vägen då Zahir pratade med henne och bad om hjälp. Kvinnan försvann och Al såg på henne och kliade sig lätt i skägget.
"Du vet att han är prins va?" sa ha och granskade henne.
"Men ibland sker olyckor och då måste man ta hand om dem. Nu letar vi reda på mamma." sa Sidara till Zahir som ville åter upp på hennes axlar och hon gjorde honom till viljes. Sedan gick de på jakt efter Minda.

Midna nickade endast som svar. Hon hade inte tänkt ta hans barndom ifrån honom. Zahir skulle tillslut tvingas växa upp, något hon inte ville att han skulle få göra för fort. Att styra ett land var inget som var lätt eller direkt roande.
"Du är ädlare än vad jag hade varit" sa hon endast och ryckte på axlarna. "Det är så jag har tränat sedan unga år, och det verkar inte gå någon nöd på mig" sa hon och log roat. Hon hade tränat ensam sedan Simon hade försvunnit ut i kriget första gången. Hon trängde undan bilderna från sin egna barndom. Midna ryckte på axlarna.
"Krig är krig. Man förlorar folk, något som inte är ovanligt" sa hon likgiltigt. "Jag vet ärligt talat inte om han har dragit ut i krig här nere. Jag vet inte vad som alls hände med honom" sa hon bara och tittade upp från glaset när Zahir ropade på henne, han satt på Sidaras axlar. Hon tittade på sin son och tog honom i sin famn när han sträckte ut sina armar.
"Hej min prins" sa hon och gav honom en puss på pannan innan hon vände sig emot de andra. "Har det gått bra?"
"Han har varit en ängel" sa Much och Midna nickade och såg sedan på Sidara. "Jag undrar om du skulle vilja följa med på en resa?" frågade hon.

"Då får du fortsätta så, gamla vanor är trots allt svåra att ändra på.", Sade han och log vänligt mot henne sedan fortsatte han att betrakta henne medan hon pratade om krig och dess förluster.
"Det är mycket sant, saker händer och män dör; det får man räkna med. Förhoppningsvis har han i så fall hållit sig undan och därmed undvikit att gå mot sin dödsdom.", Sade Kareem och tog ännu en klunk vin. Tanken på att män dog i krig fick honom själv att känna sig väldigt sårbar.
Han log när Midna hälsade på sin son, sina äldre vänner och Sidara som hade dykt upp medan de pratade. Det gjorde honom inte så mycket att bli avbruten och nu kunde han dricka sitt vin i lugn och ro; ännu en klunk kryddat vin rann ned genom hans hals medan han tittade på den lilla gruppen, det såg nästan ut som en liten familj. Tanken fick honom att le och inombords skrattade han nästan åt sig själv, sådana tankar var inte speciellt karaktäristiskt för honom.

De hittade slutligen Minda hon var i köket med Kareem.
"En ängel, en duktig ängel och rolig. Han har visat mig slottet och alla personer." skrattade Sidara till svar och nickade åt Kareem som satt inne i köket och åt mat, det luktade förföriskt gott då matlukt var något hon längesedan hade känt. Sedan såg hon åter på Minda då hon nämnde något om en resa? vad för resa? Och varför?
"Vadå för en resa? Vart ska vi och varför?" frågar Sidara som kunde följa med men inte till England. Hon kunde möjligtvis det om Minda helst ville, men hon var rädd att åter hamna i Johns klor. Skulle han få tag på henne igen skulle hon säkert inte komma undan nu när inte Lucian fanns där. Men en resa kunde betyda hennes födsloland, eller någon annanstans. Det verkade spännande hur det än var och hon skulle följa med som en människa som hade val, val och frihet var inget hon hade fått mycket av i sitt liv.