Förbjuden kärlek

"Det var fint." ler Lancelot lite och lägger en arm om henne och hon ler svagt då de lämnar Sarah för sin sista vila och fortsätter till lägret. "Var är Isis?" frågar hon en tjänsteflicka när de är framme men hon sa att hon och Fai var vid dammen och Egeria nickar. Då skulle hon inte störa men hon var tvungen att prata med henne och se hur det var med Isis hon visste hur illa Isis tog vid sig och nu var det hennes fel att hon skulle göra det.

"Isis ångrar du det aldrig?" frågade Fai och hon tittade ner i marken och skakade på huvudet.
"Nej och det är det som kan skrämma mig mest" sa hon och Fai nickade och höll om henne.
"Jag finns här och tänker inte lämna dig för att du är som du är" sa han och Isis log.
"Du kommer bli min räddning" sa hon och log när Fai hjälpte henne upp.
"Du bör byta klänning, du skrämmer dina undersåtar" sa han och Isis skrattade och de började gå tillbaka mot de andra.
"Fai jag kommer skrämma dem ändå" sa hon endast.

Egeria såg dem återvända och kommer springande fram till Isis och ger henne en kram, "Tack kära du." säger hon och sedan lägre, "Hur är det?" frågar hon oroligt och ser in i de klarblå ögonen. De ögon som tillhörde hennes bästa vän, de ögonen hon skulle kunna gå in i döden för att rädda.

Isis blev förvånad och höll på att falla omkull när Egeria slängde sig runt halsen på henne. Isis besvarade kramen och log emot sin vän.
"Det är inget du behöver tacka för" sa hon och log sedan lugnande.
"Du behöver inte oroa dig. Jag klarar mig, så länge jag slipper se de döda stirra på mig så mår jag bra" sa hon och Simon kom fram till dem.
"Ja du är lika galen som vanligt" sa han och Isis suckade bara.

Egeria ler lite och nickar, "Nu slipper du det." ler hon lite och kom att tänka på männen hon lämnat. Men nej, de var inte värdiga en begravning enligt henne och kråkorna kunde få kalasa på dem, det förtjänade dem. Egeria förstod mycket, hon förstod de som stal för oftast hade de en familj att ta hand om. Men att våldta, det var inte ens okej enligt henne och nej Egeria var inte enbart snäll och söt.
"Du borde byta om, det röda skär sig mot det andra." ler hon lite lätt.

Isis skrattade.
"Ja det är svårt att stirra på mig från graven" sa hon och Lancelot tittade undrande på henne. "Ja vad vill du fråga?"
"Hur kan du bara döda dem utan ångest?" sa Lancelot och Isis tittade på honom.
"Jag har alltid kunnat det. Kalla det en förbannelse" sa hon bara och Simon la en hand på hennes axel, han förstod.
"Ja jag vill ha en ny klänning, jag får sluta bloda ner dem" sa hon och gick emot tältet.

"De är inte begravda." sa Egeria med rynkad panna, "Men du behöver ju inte gå dit." ler hon lite och ser efter henne. "Hon är originell." ler Egeria mot männen och sedan väntar de vid hästarna att Isis skulle bli klara så att de kunde fortsätta innan rastningen på kvällen.

Isis stod stilla en stund.
"Jag är egentligen inte förvånad över att du inte begravde dem, jag hade inte heller begravt människor som velat mig illa" sa hon och log sedan, det var ett vänligt sätt av Egeria att säga att hon inte var som andra. Hon bytte om till en svart klänning och gick sedan bort till hästarna. Simon kom till dem med sin häst och Egeria tittade på hans vita sto som var modern till hennes häst. De satte upp medans alla andra packade ihop lägret. Isis tittade på Simon som nickade innan de båda släppte sina hästar längs vägen. Deras hästar började genast tävla och Isis skrattade, det var länge sedan någon hade kunnat ge henne ett ordentligt race.

Egeria, Lancelot och Fai satte upp på sina hästar och de red efter dem i vanlig takt med resten av följet som nu var utökat bakom dem. Egeria skrattade om log och Lancelot såg på henne, "Jag är glad att Simon är tillbaka, Isis är lyckligare då." ler hon och kisar sedan mot solen, det var verkligen en varm dag.

Isis stannade uppe på en kulle precis innan Simon kom ikapp henne.
"Det var länge sedan någon slog mig" sa Simon och Isis log.
"Jag har alltid varit bättre på att rida än dig" sa hon stolt och klappade Namberia. Hon vände sig om och tittade på de andra som red bakom dem. De kom ikapp dem och Fai log emot dem.
"Du vet hur man rider" sa han och Isis nickade.
"Jag är bra på mycket, det mesta av det är saker en prinsessa inte förväntas kunna" skrattade hon och log varmt emot dem andra. Hon var mycket gladare nu.