Murderous private roleplay.

"Fint." Säger Kazou och vet inte vem han försöker övertyga. Det skriks från planet, ett barnskrik liksom överröstar de andra dock och Kazou torkar bort det lilla blod som rinner från pannan. Det är nästan hjärtskärande att lyssna på skriket. Så varför inte leka hjälte, för en gångs skull?
"Kommer snart, antar jag." Säger Kazou smått flinande och försvinner in i planvraket igen med kniven framme. Det har börjat ryka och det tar inte speciellt lång tid att hitta den lilla ungen som rösten tillhör.
"Tyst, tyst. Lugna dig." Säger Kazou och skär loss flickan från bältet och tar bort syrgasmasken som fortfarande var över hennes ansikte och den lilla klamrar sig fast i hans famn såpass att det överrumplat honom och han faller bakåt. Gud stark liten tjej.

(KLICHÉER FTW! XD)

(haha ja men klart xD)

Azura tittade förfärat efter Kazou, hon ville skrika åt honom att det här inte var rätt läge att spela hjälte. Vad förväntade han sig vinna av det här? Det var inte så att han skulle få en belöning för det. Azura började oroligt vandra fram och tillbaka. Hon undrade om han aldrig skulle komma tillbaka ut. Vad hände om planet började brinna nu? Hon visste inte ens varför hon var så nervös.
"miss mår du bra?" frågade en flygvärdinna som kom gående emot henne.
"Ja jag mår bra" sa hon och förstod inte varför kvinnan gick emot henne.
"Du har blod på tröjan" sa kvinna och Azura tittade ner, hennes tröja var blodig. Hon drog upp tröjan och såg att hon fått ett sår i sidan. Hon blev förvånad över hur stort det var, att hon inte känt det innan.
"Sitt ner miss" sa flygvärdinnan och snart kom några män med en bår och bar bort henne. Azura fann det ganska ironiskt, de bar henne på bår, hur skulle de hjälpa? De var mitt ute i skogen och kunde inte direkt bära henne någonstans där de kunde hela henne.

(Alltså, de är rätt användbara när man verkligen inte har någon större fantasi... xD)

Kazou reser sig med flickan i famn och tar sig sedan ut ur vraket då fler människor tagit sig in för att få ut andra. Älskare, syskon, familjer, barn - eller så är man som Kazou fast de har nog inga mord att betala av till karma eller vad nu buddisterna kallar det. Kazou kommer ut för att se Azura bäras iväg och han skulle säkerligen ha sprungit efter om det inte varit så att han plötsligt kände sig så förbannat snurrig. Den lilla flickan halvströp honom och skadan i huvudet tycks ha varit större än vad han trott. Så han drar av flickan från kroppen och slår sig ned på marken för att hämta andan liksom.

(Ja de är ju det xD och de är ganska roliga xD)

Azura tittade på männen när de la ner henne på marken. Hon var inte säker på varför hon inte kunnat legat där de funnit henne. Vad var skillnaden på de två platserna?
"De fanns bensin där du var" sa en av killarna som sett hennes frågande ansiktsuttryck.
"Kazou" sa hon förskräckt och männen såg undrande på henne. "Få bort honom där ifrån" sa hon snabbt och de tittade på varandra men nickade sedan och började gå emot flygplanet.
"Jag är läkare" sa en man som kom fram och hon höjde bara ett ögonbryn, det skulle inte hjälpa henne utan bra utröstning ändå.

"Mister, du måste härifrån." Säger en röst och Kazou bara ger denne armen på den lilla flickan.
"Jag kommer, jag kommer. Bara lite långsammare än andra." Säger Kazou och reser sig en smula vingligt och tydligen så hade rösten en vän då han blir uppfångad av någon annan och ledd bortåt. Fast Kazou rycker sig hastigt loss och går själv. Den lilla flickan hänger dessutom på honom. Seriöst, man räddar någons liv och så plötsligt så släpper de inte taget. Livet tillhörde kanske en liten flicka på säkert 3-4 år som troligen förlorat sin mor eller far i kraschen och dessutom blir räddad av en läskig främling med konstigt utseende som blöder ur pannan. Det kanske är naturligt att ty sig till sin livsräddare när man är så liten. Kazou slår sig ned bredvid Azura och den lilla kravlar upp i hans famn.

Azura tittade på Kazou.
"Så du överlevde" sa hon och grimaserade när läkaren tryckte på såret. "Aj, försöker du döda mig" sa hon och läkaren såg på henne.
"Jag ber om ursäkt miss" sa läkaren och hon slöt ögonen. "Jag måste sy" sa han och hon slog genast upp ögonen men slöt dem sedan.
"Gör vad du måste göra" sa hon och bet ihop tänderna för att inte skrika när nålen trängde igenom huden.